En sällsam konvergens

Två stories från nyhetsflödet slog mig lite extra i dag, speciellt i kombination. Först kom den här som handlade om att 0.05% av Twitteranvändarna står för drygt 50% av posterna. Jag är inte jätteförvånad över slutsaten, även om siffrorna var mer extrema än jag trodde de skulle vara.

Den andra nyheten kom — ironiskt nog — på twitter. Helsingborgs stad hälsar följande: ”Staffanstorps kommun kommer lansera Sveriges första kommunsajt byggd i wordpress med cc-licenser på materialet. #webbdagarna”. CCCreative Commons — är ju ett rätt stort framsteg och det ska de ha credit för. Det är också kul att se att en hel hög med Twitterister glatt återtwittrar detta faktum som något positivt. WordPress, däremot…

Ursäkta mig folket, men har en enda av er faktiskt byggt något större än er blogg — eller möjligen en digital pekbok — i WordPress?

Jag är lätt skeptisk — mest för att jag har det (jajamän, det var en provokation, helt riktigt). Det är inte kul och det är inte praktiskt — framför allt är det inte rätt verktyg. Pluginstrukturen är finfin, men när allt som faktiskt underlättar för en hemsidas iordningställande är tredjepartskod blir det inte direkt lättrott i slutänden. Börja hantera användare och content i någon utsträckning så blir det väldigt fort ganska jobbigt.

Diggar man sociala mediers makt kan man alltså titta på den överväldigande responsen på Twitter och krasst konstatera att merparten av den glatt påhejande klacken håller med utan att ha koll. Jag kan bara hoppas att övriga 99.95% skakar på huvudet.

Jag röstade borgerligt, III

Förra veckan handlade om förändring och  pragmatism. Den tredje delen som ligger till grund för mitt eget röstande handlar om tröghet, från två olika perspektiv.

Tröghet

Först, och kanske viktigast, är tilltron till att en given regering och riksdag inte går totalt apeshit och hittar på något som är markant annorlunda än vad de gick till val på. De behöver ha någotsånär konsistenta värderingar att falla tillbaka på (utan att det för den delen gör dem styvnackat och ideologiskt tunnelseende — något av en balansgång).

Den andra sortens tröghet är viljan att exekvera, till och med när det innebär en motgång i opinion. Exempelvis är jag glad att alliansen höll sig fast så länge de gjorde vid sitt spår när det begav sig kring FRA-lagen, trots en hög grad av hederligt medie– och opinionsmotstånd. Förändring kan som sagt göra ont och speciellt i enskilda frågor är det inte alltid väl genomtänkta argument som ligger bakom ett motstånd.

Politik får i normalfallet gärna vara lite som en oljetanker vad gäller svängradie. Det är inte en dålig sak i sig.

(För kommun– och landstingspolitik tänker jag inte riktigt på samma vis, bör tilläggas)

Appendix

I valet 2010 resonerade jag alltså sammanfattningsvis ungefär såhär parti för parti (listan kanske är något färgad även av tiden efter valet — det är inte en 2010-text du tittar på här utan en ren efterkonstruktion). Det blev ju lite lustigt i och med att partierna envisades med att klumpa ihop sig till två block, men det lär förhoppningsvis gå över på riktigt om någon mandatperiod.

Åter igen värt att notera — det är inte en objektiv sanning jag försöker förmedla här utan mina egna högst personliga värderingar av alternativen, dessutom i en väldigt komprimerad form. En del av er som läser det här är partipolitiskt aktiva — ni kommer nästan garanterat inte känna igen er. Jag väljer väldigt lätt bort flera partier baserat på hur de lyckas eller misslyckas att profilera sig, vilket jag också glatt står för (kan man inte förklara vad man gör är man troligtvis inte lämpad att sköta ett land heller). Mitt liv är inte definierat av att hålla mig uppdaterad med svensk partipolitik och det är inte heller en riktning jag vill att det ska ta.

Sverigedemokraterna — en samling populistiska och labila muppar som om de kom in i riksdagen i så fall skulle göra det baserat på folks rädsla som de gillar att blåsa upp. Säger gärna Hänsyn och Tillit, vilket inte verkar återspeglas alls i politiken. Utöver det så har de nära nog noll tröghet utan hoppar på vad som helst som kan generera röster — man vet verkligen inte alls vad man får. 0/10 i betyg.

Vänsterpartiet — ideologiskt fast i en väldigt svunnen tid. Lite för kåta på Arbetaren som koncept — det är bra att perspektivet finns representerat men jag skulle aldrig vilja se dem i regerande position. Många (inte alla) av de rent uttalade vänster/vänstervänsteranhängare jag känner har otroligt lite till övers rent politiskt för allt som inte passar in i deras ideologi, vilket är tråkigt och något av en groupthink–varning. 2/10 i betyg.

Kristdemokraterna — deras principprogram är en samling dravel som skulle kunnat sammanfattats till något kärnfullt med en dryg tiondel av textmassan. Äktenskapsfrågan har de faktiskt lyckats ta itu med på ett vettigt vis, men jag har vissa problem att blanda in religion i politik och merparten av deras medlemmar verkar se religionen som basen på vilken politiken ska byggas. Hade det inte varit för den sakens skulle hade de kunnat vara intressantare. 2/10 i betyg.

Centerpartiet — verkar ha något av en oförmåga att hitta en nisch. Har en rätt sund inställning till kärnkraft, men känns i övrigt ganska intetsägande. Troligtvis inte en av vinnarna i alliansen. 3/10 i betyg.

Folkpartiet — satsar hårt på käpphästen skolan men det känns inte som de har något nytt och sexigt att komma med och de lyckades effektivt göra sig till något av ett enfrågeparti (i mina ögon, i alla fall). 2/10 i betyg.

Miljöpartiet — kör med en partistruktur som jag tycker mycket om och har i mångt och mycket en ganska pragmatisk syn på den delen av politiken som handlar om människan. Miljön, däremot, handlar lite väl mycket om att det Ska vara på ett visst vis — sedan får världen rätta sig i ledet. Lite för styvnackade kring bilar och kärnkraft och fick också i fatet att en röst på dem rent implicit blev en röst på Vänsterpartiet. 6/10 i betyg, detta till trots — och det är bra att se att det finns fler partier som vågar stå för att de vill förändra stort. Visar de på en bra väg för att göra det också, då jävlar…

Socialdemokraterna — har jag lite svårt för, inte minst på grund av att de glatt kör en junta med facken. Det känns inte alls som facken gör rätt sak när de ger sig fan på att S-linjen är det de vill hoppa i säng med och att S blir samtidigt väldigt bundna. Gillar att säga Välfärd, till den nivån att det kändes som de faktiskt inte kom med så mycket annat inför valet 2010.
Både 2006 och 2010 hoppades jag att de skulle förlora så de skulle få någon slags uppvaknande — det ska bli riktigt spännande att se vad de kommer dragandes med nu till nästa val. Väldigt välbehövlig förnyelse, förhoppningsvis. 5/10 i betyg, vilket nog kan förändras om de får till något bra.

Moderaterna — lyckades med sin makeover, har ett ekonomifokus som känns sunt och har visat att de faktiskt lyckats förvalta statsfinanserna, vilket sätter landet i en helt OK position inför kommande årtionden. Förhoppningsvis. En smula för ideologiska — speciellt på regional och lokal nivå — men acceptabelt mycket på riksplan. Inte rädda för rätt stora förändringar, vilket är tveeggat — det kommer göra ont, men det är också stora förändringar som kommer behövas.  8/10 i betyg — här och nu — men de behöver visa att de kan förvalta och hantera även sina missar på ett bra vis.

Nu blir det inga fler delar i den här serien. Jag tänkte återgå till att raljera om livet i stort — stundom politik, förvisso — men det får bli något mindre torrt rent textmässigt. Bloggen har ju trots allt ett namn att leva upp till…

Jag röstade borgerligt, II

Förändringen är oundviklig och det kommer göra ont. Om man accepterat det har man fortfarande riktning kvar att prata om. Att styvnackat sälla sig till någon politisk ideologi och se det som Det Enda Rätta går ju, men man låser sig ganska effektivt till ett tankesätt.

Pragmatism

Jag har lite svårt för synen att liberalismen är det enda rätta om man vill ha personlig frihet och att vänster/vänstervänster är det enda som värnar om Människan, inte Kapitalet. Politik är inte fotboll. Ser man verkligen inget värde i någon annans ideologi vågar jag nästan påstå att man inte utmanat sina egna åsikter nog mycket.

Risken är att det blir lite som att kissa på sig — varmt och skönt för stunden men inte så trevligt strax efteråt. Dels lyfter man upp sig själv på någon slags mysig piedestal tillsammans med sina polare, dels är det alldeles för lätt att dumförklara de som inte bor på samma piedestal, helt i onödan.

*brring brring*

Minns ni när mobiltelefoner faktiskt hade en antenn som stack ut?

Det finns ett värde i att vara en smula pragmatisk även av andra skäl. Dels för att vi aldrig kommer kunna hitta den bästa riktningen för samhället — krasst sett lär det inte ens finnas en sådan och vår syn på det är färgad av vårt samtid. För 20 år sedan fanns inte Internet som vi känner det i dag och mobiltelefoner kallades Yuppienallar med rätta. På 20 ynka år har i princip alla förutsättningar för vårt samhälle förändrats i grunden. Lite vanskligt då att med eftertryck säga att man vet vad den bästa vägen framåt är. Byter vi regeringskoalition med jämna mellanrum får vi i alla slags någon slags förändring (och förhoppningsvis förbättring), speciellt på lång sikt.

Dels finns det ett värde i att försöka passa in så mycket som möjligt i nutiden i stället för att ge sig på för många samhällsomvälvande förändringar ovanpå vad vi redan måste hantera. Jag skulle hemskt gärna själv se grön energi överallt och tror att det bara är en tidsfråga innan vi slipper fossila bränslen och fission. Samtidigt verkar det kanske inte helt genomtänkt att komma dit genom att ge sig på att nita kärnkraften innan vi har ett alternativ. Man kan hoppas att någon kommer hitta på något fiffigt om man avvecklar den, men vi har inget som täcker upp, annat än fossila bränslen. Då tar man i stället ett steg bakåt.

Det här gör att jag exempelvis inte kunnat rösta på Miljöpartiet (som i övrigt verkar ha en av de sundare partistrukturerna i landet och helt OK sunda värderingar i många frågor). Viljan att nå slutmålet ger att de vill göra något överilat på kort sikt (det här har jag pratat om tidigare), inom en viktig fråga. Nästa val? Vi får se.

Del tre på måndag.

Jag röstade borgerligt

I de senaste två valen röstade jag på moderaterna. En hel del av mina vänner på Facebook — uppskattningsvis ~60% eller så — ser en röst på alliansen som helt otänkbar. Vissa gillar att påtala detta relativt ofta. Jag tänkte passa på att peka finger åt er och samtidigt förklara min ståndpunkt.

Jag hoppas skriverierna kan ge en del folk i vänlistan (på bägge sidor om blockgränsen) lite att tänka kring — för jag saknar själv någon slags civiliserad debatt som inte snabbt mynnar ut i pajkastning och ställningskrigsretorik. Säkert kan det reta någon samhällsvetare på kuppen. Däremot blir det både långt nog för att motivera flera bloggposter och inte fullt så raljant för att leva upp till bloggens namn. Är det syrlig underhållning du är ute efter — lugn, det kommer. Bara inte i det här inlägget. Se det som ett textbaserat erektionsproblem.

Tre saker det här inte kommer handla om:
1. Jag går inte in på utförsäljningar av statlig verksamhet — det skulle kunna täcka två eller tre bloggposter alldeles själv och där kan jag garanterat raljera.

2. Jag kommer heller inte sitta och försöka försvara specifika fall från vården — det är inte direkt intressant. Beklagar, men så jävla kylig är jag. Det är självfallet att ingen försvarar att gravt cancersjuka som omöjligen kan arbeta ska ut i arbete om det finns alternativ (och det finns det). Det är tokigt illa att folk hamnar i kläm — men att älta ett specifikt fall ger rätt lite, annat än i politiska poänger och retorik. Den pucken kan vi ta på Facebook.

3. Slutligen säger jag inte att allt det här är en objektiv sanning. Det är mina åsikter — presenterade något simplifierat — blandat med min världsbild. Inte en slipad och till fullo faktacheckad samling argument som ska motivera varför just Min ideologi är Den Enda Rätta och alla andra Suger. Förklara gärna när jag har fel eller förenklar för mycket.

Capiche?

Förändring

Ost, med en obskyr referens till Who Moved My Cheese?

Vem vare som flytta…?

Vi börjar med det långa perspektivet och det som faktiskt driver hela mitt resonemang: förändring. Den är inte bara bra — den är nödvändig. Vi lever i en otroligt ball tid med stor förändring över hela jordklotet och går på många sätt och vis mot en rätt ljus framtid. Färre och färre människor lever i diktatur, krig, svält eller extrem fattigdom. Samtidigt innebär det att vad som fungerade för oss i Sverige i går inte nödvändigtvis fungerar i morgon eller ens i dag.

Samhället (som det ser ut för stunden) bygger på arbete som genererar skatt som genererar samhällsfunktioner för oss alla. För att det ska fungera så måste mängden skatt som kommer in täcka mängden samhällsfunktioner som vi anser krävs.

Problemen? Globalisering — vi tävlar om samma pengar som människor som är vana vid en sjukt mycket lägre levnadsstandard än vi är och således kan göra jobbet billigare. Vi blir äldre — till och med mycket äldre. Vi blir dessutom bättre på att automatisera bort jobb som tidigare varit just jobb.

Det är alltså en hel del som gör det lurigare att lyckas med den där generera-skatt-biten. Ska man kompensera för det så måste man antingen dra ut mer skatt från existerande bas, satsa på att flytta mer folk in i generera skatt-kategorin eller minska på samhällsfunktionerna. Alternativet är att göra ingenting alls tills det blir ohållbart, vilket är sådär lagom osexigt. Kontentan är i alla fall att något måste förändras, troligen på ett mer drastiskt vis än vi skulle vilja. Visst ska vi sträva efter trygghet — jag ogillar magsår lika mycket som ni andra — men det är inte hållbart att göra det på bekostnad av reell förändring. Det måste finnas en balans.

Miljöaspekten behöver jag förhoppningsvis inte nämna annat än i korta ordalag: 7 miljarder människor, peak oil, ett jordklot — det kommer hända saker. Tror man annat är man naiv.

Vi får inte vara rädda för förändring, för den kommer ändå hoppa på oss i en mörk gränd, fråga efter plånboken och sno bilen. Riktningen för förändringen är en annan femma, men viljan måste finnas.

Del två i morgon. Samma tid, samma RSS-feed.

Bland bullar och ballar

Som en nollåtta i Skåne får man ett visst perspektiv på språket och kulturen som jag känner att urbefolkningen i den här delen av landet saknar — vilket man mer kortfattat kan beskriva som att de fanimig inte är kloka någonstans.

Hade det varit så pass bra att galenskaperna slutat med det korrekta uttalet av kex — kex kontra tjecks — såsom i Göteborg hade det väl varit en sak (någon neslig västkustbo har lurat i språkrådet att bägge är korrekta uttal) — Skåne är sju resor värre. Det är rätt imponerande med tanke på att man vare sig har Feskekyrrrka eller Goa Gubbarrr här nere. Men nej, de sätter ribban högt med sina egna små egenheter.

I Stockholm är en bulle något du äter med kanel och socker på, eller möjligen sötbröd med någon slags kladd i. Enkelt och relativt otvetydigt, som sig bör i den Kungliga Hufvudstaden.

Så enkelt är det inte i mitt förhållande och detta söderns blåshål: av någon för mig helt obegriplig anledning benämner skåningarna allt som har formen av en fralla för bulle, helt obrydda av hurtillvida  det är matbröd eller sötbröd som åsyftas. Som extra bonus kallar de självfallet också oavsett form allt som en normalt funtad människa (läs: stockholmare) skulle kalla bulle — för bulle.

En kanelbulle? Bulle. En fralla? Bulle. Semla? Bulle. Vetebulle? Bulle. Smörbulle? Bulle. Ni ser problemet.

Bild på bröd som svårligen kan beskrivas som bullar.

Bullar, tydligen.

Ställer man skåningen mot väggen får man en något närmare specifikation, som fortfarande utgår från grundformen bulle, strax innan denne kallar en för fubbick (något lokalt uttryck som säkerligen syftar till intelligens och pondus). En fralla är — såklart — en franskbrödbulle. Tunn efterkonstruktion, det är vad jag kallar det.

Då är bullekonspirationen ändå en mindre del av vansinnet — man blir lätt förvånad man blir första gången hör ens flickvän uttrycka hur ont hon har i ballarna. För i betfältens förlovade land, där har man inte bara en rumpa — den extraknäcker även som ballar (nej, jag har ännu inte vågat fråga vad den manliga delen av släktet har mellan benen. Jag är rädd att svaret skulle bli bullar…)

Man beställer heller inte Cola, utan Kocka här nere. Och, gud förbjude, ser man en rulltrappa kan man ge sig fan på att de förtappade sydlänningarna inte lärt sig att man går till vänster och står till höger.

Kan någon påminna mig om varför vi slogs för att behålla den här delen av landet?

Kör du MAC?

Jag spenderar en del tid på IRC (framför allt #sverok på Quakenet och jobbets interna server) — alltså ett gammaldags textchattsystem där man hänger i kanaler och skriver text till andra som hänger i samma kanaler. Den aktiviteten har jag hållit på med, av och till, i drygt 15 år. Under så pass lång tid är det ganska lätt att se ämnen som återkommer gång på gång på gång. Vissa saker gillar vi kollektivt att diskutera lite mer än allt annat: Politik, sex, samhälle och operativsystem.

De tre första är inte så förvånande. Den sista är kanske inte det heller, men det känns definitivt som den ligger i en liga för sig själv — för i de första tre ämnena kan man hitta sund, balanserad och intressant diskussion. Icke så i det sista fallet — operativsystemssnack lockar fram den lilla självutnämnde dataexperten i den mest inbitne novisen. Nästan fullt normalt funtade människor retarderar till apstadiet inom loppet av tre textrader.

För att illustrera en halvfiktiv dialog (varannan rad är hämtad rätt av från #sverok-loggen):
– Kör du MAC?
– Ja, hurså?
– MAC e dyyyyrt!
– Jaha..?
– bara för mac är overpriced och sämre än pc
– Det beror väl helt på vad man gör med datorn? Stör det dig att jag använder en Apple-dator?
– mac får ju virus 24/7
– Jag känner inte riktigt igen mig i din verklighetsbeskrivning…
– mac fanboys feeling sad

Apstadiet. Låt oss ta ett litet tankeexperiment och applicera den dialogen på något helt annat:

Snabbt scenbyte till matbutiken och kyldisken:
– Köper du färsk pasta?
– Ja, hurså?
– Färsk pasta är dyrt! (till skillnad från på Internet så är det inte en jävel som säger dyrt med fyra y i matbutiken. Tack gode gud..)
– Jaha..?
– Det kostar för mycket och är sämre än torkad pasta
– Alltså, jag gillar färsk pasta…
– Men det är sämre! Ge hit!
– Släpp min pasta, ditt mongo!
– *dregel*

I det ena fallet ses det — av en för mig okänd anledning — som relativt socialt accepterat att försöka applicera sina antisociala beteenden på andra. I det andra fallet leder det hela till fyllecell. Att Macanvändare sedan anklagas för att vara eltistiska — tacka fan för det. Hur fan ska man göra för att inte hamna i ett elitistfack jämfört med slobbering idiot-gänget som ska visa sig på styva linan? Dregla på tangentbordet tills det blir kortslutning?

Inlägget skrivet på en tämligen dyr Macbook — alltid lär det väl reta någon.

Strippen ärligt stu..lånad från Penny Arcade.

Självlysande interwebs

Jag har den goda turen att känna väldigt mycket folk med helt olika bakgrund och värderingar — en glad blandning av syndikalistiska poeter och kapitalistiska bilhandlare som stundom inte riktigt tycker samma saker. Vissa dagar kan det skrivas statusuppdatingar på Facebook av två olika personer som handlar om precis samma med helt olika perspektiv.

Ingen blir säkert helt förvånad om jag skriver att kärnkraft var just ett sånt ämne under gårdagen. Krångel i Japan och cirkusen börjar.

Först ut på fältet är lusekoftorna som helst av allt skulle ha en autentisk Atomkraft Nej Tack-knapp från 70-talet i sin ägo och stolt bära den som accessoar till palestinasjalen. Inte så konstigt, de gillar det där med orättvisor och tycker de inte om något så är det troligtvis orättvist. Kärnkraften är orättvis på så många vis så det inte ens går att börja i någon bra ände. I stället blir det korta meningar som Vad Var Det Jag Sa? Det är roligare att kommentera orättvisor om man samtidigt har rättast av alla (och vi ska krossa etablissemanget när vi ändå håller på) — oftast unga, oftast arga.

Putte vred upp grillen lite väl långt

På andra planhalvan har vi medelålders vita män (visst, vissa är inte medelålders och en del saknar snopp, men ni hänger säkert med på stereotypen) som förnuftigt inflikar problemen med den något rabiata synen på kärnkraft, gärna på ett vis som förklarar precis hyr mycket de ogillar Converse som skomärke och dess bärare överlag. Vilket inte direkt leder till ökad förståelse för argumenten. Handlar också mycket om att Ha Rätt.

Problemet för mig i det här läget är att jag uppenbarligen håller på att bli medelålders. Det vore tacksamt att kunna ogilla ord som slutförvaring eller härdsmälta till den milda grad att jag skulle rösta på Miljöpartiet. Det skulle vara enkelt och säkert kännas lite sådär lusekoftemysigt. Men det går fanimig inte. Jag kan inte riktigt stå ut med att vara naiv nog att vilja göra sig av med den enda energikällan förutom vattenkraft som är någotsånär pålitlig 24/7 och kan användas som reglerkraft, speciellt inte på basis av att Någon säkert kommer på Något Bra som löser problemet, om man bara gör sig av med kärnkraften.

Ska vi köra på den linjen verkar det betydligt sundare att vänta på att det där Braiga som Någon skulle komma på faktiskt uppenbarar sig, eller att Någon kommer på Något Bra som löser problemet med hur man gör sig av med radioaktiva restprodukter.

Vill man läsa mer kring temat Japan och kärnreaktorer finns det en post som verkar rätt sund och sansad här.

Att skölja eller inte skölja..

Det händer ibland att man kommer till en insikt i livet. Att man får omvärdera något man tidigare hållit för en sanning och inse att man faktiskt hade Fel. Rör det dessutom en viktigare fråga får resultatet gärna konsekvenser i ens dagliga liv.

Jag har under en tid haft en gnagande misstanke om att jag haft Fel i just en sån viktig fråga — hur mycket man borde skölja disken innan man skickar in den i diskmaskinen.

Handen på hjärtat, det känns ju rätt enkelt egentligen, eller hur? Man sköljer av matresterna ordentligt innan man stoppar in disken i maskinen så slipper man böja sig in och plocka ut fnös ur filtret stup i kvarten — speciellt om man möjligen varit en dålig människa och undlåtit att stoppa in tallrikarna direkt efter maten. Eller dagen efter. Så tänkte jag, glatt sköljandes, tills jag såg en notis om något sydamerikanskt land som hade en kampanj just mot sköljande av disk som ändå ska in i maskinen.
Den hoppade fram ur min webläsare och pekade finger åt mig. Genom att inte skölja disken innan sparar man vatten och energi. Fair enough, men då ska ju maskinen göra det rent ändå, annars står man likfan där till slut och handdiskar i sitt anletes svett.

Mindre kniv med rester av organiskt material i form av princessbakelse.

Samma föremål som ovan, numera oklanderligt rent.

När det ändå rör en så pass viktig principiell fråga som disken kände jag mig tvungen att göra ett pseudovetenskapligt experiment för att säkerställa sköljningsteorin. Eftersom jag varit så vansinnigt förutseende passade jag på att redan förra veckan glömma bort några fat med Princesstårterester, komplett med tillhörande kniv, under en hög med papper. I går var de lagom intorkade.
Som objekt nummer två, en kastrull med lätt inbränd sås — som, måste erkännas, hade legat i blöt — som också fick hänga med in i diskmaskinen. Värre ingrott än så blir det (turs nog) oftast inte i det Andsten/Rodénska hushållet.
För att ge maskinen lite mer utmaning fick disken åka in på 45℃/65℃-programmet, där maskinen automatiskt försöker luska ut precis hur äckliga saker man stoppat in i den. 70℃-programmet kan avlägsna köttet från ett lik (rent hypotetiskt) - det kändes som fusk att använda det.

Maskinen i fråga är en SMU50M32SK från Bosch, om någon undrar.

Ett par timmars lågmält skvalpande senare kunde jag glatt konstatera att ovan nämnda sydamerikaner inte fick odelat rätt. Kniven (och allt annat med ingrodd princesstårta) var oklanderligt rena, alldeles utan en tillskrymmelse till försköljning. 1–0 till sydamerika.

Kanske en något för varm platta. Jag och sås har ett osunt förhållande.


Inte helt enligt planen.

Kastrullen, däremot, var en helt annan femma. Man ser att delar av det inbrända har försvunnit, men merparten sitter hårt nog så maskinen inte lyckats rucka på det. Kan vara så att mördarprogrammet på 70℃ kan rå på det, men det känns mer som att vattentrycket inte räcker till än att temperaturen inte gör det.

1–1. Jag kommer nog sluta förskölja allt som inte ser ut som ett riktigt redigt hopplöst fall redan från början. Det passar min lättja alldeles perfekt.

Socialism!

Amerikansk politik är intressant. Det finns säkerligen en hel del vettiga politiker, men totalen, med kohandel som introducerar brobyggen i Delstat X i ett förslag som egentligen handlade om sjukvård, är smått vansinnig. Lägg till media och retorik så blir det en ren cirkus, komplett med Bill O’Reilly och Glenn Beck som clowner.

Synen som ger Bill O’Reilly stånd varje morgon och gör resten av världsbefolkningen orolig.

En specifik sak som alltid stört mig en smula — kanske för att jag är en timid svensk herre — är att Socialist används som ett skällsord. Ett spöke man kan slänga på sin motståndare om denne förespråkar något som handlar om att staten ska hjälpa individen. Subventionerad sjukvård? Socialism! Socialism är av ondo och du vill göra det här landet Socialistiskt! Du är oamerikansk! Regleringar i företagande? Socialism! Socialism är av ondo och du vi… Ni greppar.

Fram med spöket, i stället för att diskutera det faktiska förslaget. Vi ser det och ser humorn (och möjligen tragiken) i det. Amerikaner, kan man säga, och skaka på huvudet. Bekvämt. Jag gör det i alla fall.

Det jobbiga är när man börjar läsa vår egen politikbevakning. Jänkarna har socialism som spöke, vi har välfärd. Välfärden som försämras. För vi vill ju inte att välfärden ska försämras, eller hur? Besparingar på Försäkringskassan? Välfärden försämras! Förslag om LAS-förändringar? Välfärden försämras! Reinfeldt går på toaletten? Välfärden försämras!

Och, givetvis, sker det någonsin en skattesänkning kommer den självfallet gå ut över välfärden. Det finns inga alternativ — fram med spöket.

Det är inte så mycket sakfrågorna i sig jag vill försvara — regeringen Reinfeldt har gjort en del bra saker och en del mindre bra saker och det kan man diskutera tills man blir blå i ansiktet. Att det är halvt omöjligt att läsa en kritisk insändare som inte stödjer sig på tänkpåvälfärden-kryckan, däremot, är sorgligt. Vi har blivit amerikanernas spegelbilder. Jag gillar det inte alls.

Jag gör slut

Nu när jag skulle starta blogg försökte jag hålla det hela på en lagom lat nivå, sådär rent tekniskt. Jag är kapabel att sköta min egen server, men om jag inte måste göra det så är det jävligt skönt att slippa — så det blev till att hitta ett bra webhotell. Binero tilltalade mig — de nämner IPv6, verkar ha lite koll på läget överlag, ser ut att ha vettiga verktyg, en wiki — och ett helt OK 45 dagars öppet köp. Det enda som talar mot dem var att Internetworld gett dem en utmärkelse för bästa webhotell, men jag valde att förbise den nackdelen.

Hade webhotellmarknaden varit en nätdejtingsajt hade Binero varit den lite nördiga men vältränade rödhåriga pinglan med sexiga glasögon på sin profilbild. What’s there not to like, som jänkarna säger…

…och precis som på nätdejtingen så visar det sig att fotot var gammalt. Hon vägde 100 kilo och det sexigt nördiga verkar ha varit klipp-och-klistrat. Det var något av en besvikelse att ratta runt i Bineros kontrollpanel, PHP-funktioner verkar avstänga lite på måfå, Wikin visade sig vara totalt nedlåst (vad är poängen då med en Wiki, folket?) — men drygaste av allt var att se jordens skummaste responstider — vissa requestar tog 3–10 sekunder på sig att skicka svar. För er som inte är nätnördar så är det alltså att jämföra med att sidan tar tio sekunder på sig att ladda. Inte helt OK, till och med ganska långsamt. Till och med jättelångsamt. Civilisationer hinner dö ut under tiden.

Ping...?

En uppläsning av Tolkiens samlade verk ryms mellan paket #3 och #5

Först trodde jag det var databasen som var långsam, så jag skrev ett litet script för att se hur snabbt PHP drog upp en databasanslutning, gjorde en select och returnerade svaret. Det var där det blev lite lustigt — det förfarandet tar aldrig längre tid än 0.02 sekunder, även om hela requesten tar 10. Att sätta upp TCP-anslutningen går också snabbt. Hela segheten ligger alltså mellan request och respons, men det som faktiskt borde ta tid är klockat till 0.02 sekunder.

Så jag summerade upp hela problemställningen, tillsammans med en PCAP och outputten från scriptet, i ett mail till Binero-supporten. Det är nog med information för att både se och verifiera att det finns ett fel någonstans. I och med att det inte stod något känt fel om det på deras driftsida så vore det säkert intressant för dem att få lite input. Svaret som följer:

”Vi beklagar upplevelsen du har, vi håller just nu på att omstrukturerar vårat system lite och därför är det stundtals lite långsamt, vi beklagar detta till vårat yttersta men från och med nu så bör ni bara se bättre och bättre laddningstider”

En observant läsare noterar att svaret inte innehåller något nyttigt, så jag ringde upp med tre följdfrågor — har lösningen för det här problemet någon slags tidsram, hur kommer det sig att det inte står något om det på driftsidan och vad är det mer exakt som strular? Svaren, i ordning, var nej, det vore bra om det kom upp där samt lastbalanserare och storage.

Cynikern i mig tolkar det som att problemet inte riktigt känns helt identifierat. Hade de varit ärliga med sina problem på sin sida eller sin driftsinfo hade jag skaffat ett annat hotell från första början — nu fick jag ägna ett par timmar åt att jävlas med deras servers för att få igång WordPress tillfredsställande och för att felsöka deras problem.

Tyvärr, Binero, jag gör slut med dig, efter vårt korta och intensiva förhållande. Jag försökte få det att fungera, ville verkligen gilla dig. Det blev för svårt. Du är långsam och förstår inte riktigt vad jag vill. Det är inte mig det är fel på, det är dig - men vi kan väl vara vänner? Jag har förresten hittat en ny liten snärta som Johan Groth introducerade mig för. Hon heter fröken Oderland och verkar faktiskt både ha bättre hygien och vara mer tillfredsställande. Så du vet att jag har det bra i alla fall…