Gitarrfodral, internet style

Posted on April 29, 2011 by kriss

En del av er har nog noterat de orange/gröna Flattrknapparna som dyker upp under mina poster. Några av er vet precis vad det handlar om och klickar på dem (och för det är jag ödmjukt tacksam). För er som inte sprungit på sådana innan — Flattr är den digitala motsvarigheten till gatumusikantens gitarrfodral. Man slänger i lite småpengar om man gillar musiken.

Det är just därför jag valde att visa sådana knappar på raljant.se — jag har alltid gillat musikanter och deras affärsmodell. Ser man ett värde i det man ser kan man visa uppskattning genom lite småpengar. Tanken tilltalar mig — både att kunna droppa en dosör i andras gitarrfodral och — krasst sett — att själv få lite småmynt i mitt eget.
Missförstå mig rätt — det handlar inte så mycket om pengarna, räknat i kronor och ören, för så jävla mycket blir det inte i slutänden. Däremot är det faktiskt lite spännande att det är pengar. Det kanske är fånigt, men det känns mer tangerbart på något vis och jag är faktiskt lite stolt över att räknaren inte säger noll på alla mina inlägg. Det är jätteroligt.

Världens minsta violin, nu i bloggstorlek Så jag hoppas att tanken med Flattr kommer fungera, just för att det tilltalar mig, men jag har svårt att faktiskt tro på det. Den bygger nämligen på att folk tycker tanken är fin, precis som jag — då väldigt få kan tjäna pengar på det på riktigt. Den sortens summor där man faktiskt går plus och inte bara i bästa fall täcker sina egna kostnader. Jag tror att det är vad som skulle behövas för att motivera en bredare massa att lägga upp flattrknappar på väldigt många sajter — vilket också skulle motivera fler till att skaffa konton.

I dagsläget ser det inte riktigt ut på det viset. Det verkar som att ett flattrklick genererar runt 0.15€ — eller drygt 1:30 SEK, snittligen. Skulle jag täcka mina egna kostnader för raljant.se (och de är rätt blygsamma) så handlar det om en tusenlapp per år. Med 104 artiklar om året skulle jag behöva 7–8 klick per artikel för att bloggen skulle bli självförsörjande, då inte inräknat eventuell skatt. Jag har svårt att se att man som bloggare skulle lägga upp flattrknapparna för inkomstens skull om man inte har en sjukt populär sajt. Anna Troberg, aktivt bloggande partiledare för ett parti med väldigt många teknikintresserade medlemmar som har koll nya nätfenomen kommer inte ens upp i de nivåerna på sin blogg. Det säger en del.

Det är alltså en hel hög med gitarrfodral och villiga musikanter som ska driva den här tjänsten. Jag tror inte det kommer fungera, men hoppas jag har fel. Under tiden klickar jag gärna på saker jag tycker är välskrivna eller välgjorda och hoppas att de på andra änden av sina gitarrfodral också ser en liten, liten peng som genuin uppskattning.

(Och på temat uppskattning kommer dagens bild på en fiol från pillbets fotostream på Flickr. Hade jag kunnat flattra originalet hade jag gjort det. Sådetså.)

Xenoneländet

Posted on April 26, 2011 by kriss

Körkort är en bra sak att ha, sägs det. Innan jag flyttade till Skåne har jag bott i storstäder. Finns det en vettig kollektivtrafik klarar man sig rätt bra. Bilar är dessutom tokigt dyra, inte minst i drift.

I Skåne har vi ont om alternativ — vi behöver en bil, vi använder den rätt friskt och det är vettigt att faktiskt kunna köra den när man väl har den. Så vid den späda åldern 31 var det dags att sätta sig i skolbänken igen. Bokstavligen — jag var den enda över 20 på riskutbildningen.

Om du inte bländar av får din bil en snigel på ögat. Då ser den ut så här efter två och en halv vecka. Så blända av för fanken…

Som övningskörare får man också konstatera att nästan alla andra på vägarna i alla fall lyckats bevisa att de kan framföra ett fordon och att man själv har begränsningar — inte minst i form av mindre erfarenhet. Det var i alla fall min inställning när jag började köra.

Nu efter drygt 300 mil av bilköer, rondeller, roadkill, Hallandsåsen, rusningstrafik och vägens andra små vemödor har jag omvärderat den tanken en smula. En del folk kör rätt kasst. En del fler tänker inte riktigt lika mycket som de kanske borde.

Visst, jag inser att den gröna skylten bakpå bilen fungerar precis som en röd cape gör för en tjur. ”Övningskörare”, fnyser Ove, 50+, strax innan han lägger sig så nära att våra ~~stötdämpare~~ kofångare kan börja hångla med varandra (det är ju viktigt att jag minsann förstår att han vill köra om). Men det känns inte som hela sanningen.

För det övergår mitt förstånd hur blinkern är en så pass svårförståelig uppfinning som den faktiskt verkar vara. Den sitter ju på rattstången — man sticker ut ett jävla finger när man vrider ratten. Lustigt nog även på motorvägar eller i rondeller. I teorin.

Å andra sidan kan jag nästan förstå att man inte orkar använda den efter ett tag. Byter man körfält fem gånger inom loppet av 30 sekunder riskerar man ju få ett superbt vältränat finger alldeles i misstag. Fem gånger. Fem.

Ett finger som folk däremot verkar träna lite för mycket är motsvarande finger på andra handen — helljuset. I all ärlighet verkar de allra, allra flesta kunna hantera spaken som en fungerande individ. En liten men betydande minoritet jobbar däremot hårt för att sabba min syn på mänskligheten — de som är nog kära i sitt helljus för att inte bry sig om att slå av det i kurvorna på motorvägen när det är mötande trafik. De som gillar det nog för att tycka 150 meter till framförvarande bil är ett lagom avstånd för att motivera att man slår på helljuset. Bilen framför är ju trots allt så långt borta…

Av någon outgrundlig anledning verkar detta sammanfalla med de personer som tycker om sina kalla, blå och förbannat skarpa Xenonljus på bilen. Okej, troligen för att jag ser dem bättre än vanliga hederliga lampor, men snälla ägare av mördarstrålkastare, betänk er stackars omgivning.

Det är alltså med en cynismblandad förtjusning jag ger mig ut i trafiken. För, krasst sett, ingen vill köra osäkert. Folk gör det inte på pin kiv. Nu är jag grön och kör inte på slentrian, så det är enkelt att ha åsikter. När man har tio tusen mil under bältet är det nog en helt annan femma — vanor, för att inte tala om ovanor, är lite väl lätta att lägga till sig med.

Visst borde man tänka över allt man håller på med i livet lite nu och då — när man drar fram i 110 knyck i ett och ett halvt ton bil är det kanske bara läge att göra det en smula oftare. Påminn mig gärna om att jag skrev det här om ett par år.

34-åringen

Posted on April 24, 2011 by kriss

Min påskhelg är en rätt traditionell historia. Då inte så mycket i bemärkelsen äggprodukter, pyssel och sjuka mängder dragé. Traditionen handlar i stället om att träffa folk, spela spel, jobba alldeles gratis och — okej, ska erkännas — sjuka mängder dragé. Sånt gör man på GothCon, ett spelkonvent i Göteborg.

Men mest handlar det nog om att utvecklas. Det är inte därför jag åker hit, men det är kontentan. Varje år träffar jag folk jag träffar totalt en gång om året — just på GothCon. Varje år ser jag hur konventet förändras ytterligare en smula. Varje år kan jag sätta det i relation till mig själv och min generation, och eftersom det är ett år mellan varje gång syns förändringarna ordentligt.

Ta något så banalt som bilar. För tio år sedan var parkeringen full av relativa skrothögar eller i bästa fall bättre begagnade bilar. Successivt har bilparken bytts ut mot nyare och nyare årsmodeller av än fräschare kvalité. Mindre bubbla, mera kombi.

Kombi, för övrigt, är något som behövs. Folk har börjar spotta ut barn i oanad mängd. De senaste åren har det eskalerat, sakta men säkert — men i år är det verkligen en explosion av blöjor och dregel. Föräldrar som ser glada men något slitna ut när de berättar om hur de helst av allt går och lägger sig någon timme om de har tur. Om ungarna sover samtidigt i stället för att avlösa varandra i en gråtkavalkad.

Min generation är med barn.

De som är något äldre, kanske drömmer om ett nytt liv. Magnus, som tröttnade på sitt jobb och frilansar som målare av tennsoldater. Anders som skriver böcker. Folk som faktiskt vågar släppa Svenssonlivets sarg och skrinna ut på isen. Somliga lyckas — men bara att försöka är på sätt och vis en vinst i sig. Ibland är de mer slitna nu än för ett år sedan, men nästan alltid också gladare.

Själv? Själv blir jag gammal och det är störigt. Min vän Kalle konstaterade i en snabb ordväxling i en trapp att det går raskt utför efter 25. Så är fallet. Kroppen tycker inte det är OK längre. Frågan är hur länge huvudet gör det. Då menar jag inte att jag tror mig ha Alzheimers, snarare att det är bra att förnya sig själv också. Världen förändras och vi med den.
Det är en hel uppsjö med folk som gör det här konventet och många jobbar flera år. En del har jag sett komma. En del har jag sett gå. En del har jag sett både komma och gå. Det är nog ett tecken på att man ska dra vidare, i alla fall förr eller senare. För tröttna, det kommer man göra. Bara en tidsfråga. Tricket är att dra vidare innan man vet att det var bättre förr. Kill your darlings.

Det kommer däremot bli helvetiskt svårt att hitta en lika kul samling folk att jobba ihop med när den dagen kommer.

Tidsmaskiner

Posted on April 19, 2011 by kriss

Det har varit några tyngre poster på raken och sistone nu. Jag har inga intentioner att göra raljant.se till en renodlad politik– eller nätaktivistblogg, så över till något lättsammare: Lathet.

Jag växte upp i hushåll som nog inte ska kallas teknikfientliga, men i alla fall teknikkonservativa. Vi hade en svartvit TV tills 1987 eller 1988 — för er som är för unga för att minnas året var det alltså inte speciellt vanligt på den tiden. Michael Jackson var fortfarande svart, CD-skivan hade inte slagit på riktigt och man tittade på nyheten Björnes Magasin på färg-TV.

Nej, ingen fjärrkontroll hade vi heller. Rena rama u-landet.

Utöver att världen såg ut som den gjorde så var jag också drygt åtta år gammal — den åldern där man glatt häver ur sig näsvisa kommentarer till höger och vänster. Den sorten där man som svar på ”Ät upp din mat, tänk på alla barn i Afrika som svälter” säger ”Skicka den till dem då” (och den är ju så uppenbar också — vilka föräldrar tror seriöst att det går att guilt trippa ungar med det argumentet?)

Det är också den åldern där man börjat konstatera att man med hjälp av maskiner kunde bli latare utan att skämmas — det vore skönt om disken tog hand om sig själv. Varför har vi inte en diskmaskin?

Så prioriterade inte min ensamstående mor. Hon såg det i stället som att en diskmaskin kostar pengar och att man faktiskt kan diska för hand. Vilket hon i och för sig har alldeles rätt i. Det blev minsann också diskat därhemma i mina arla år.

Däremot har precis vartenda ställe jag bott på eller vistats i som haft en bristande diskhållning (för att undvika mer målande termer) en gemensam nämnare: ingen diskmaskin. Och jag förstår krasst sett precis varför: Det är verkligen skittråkigt att diska. Gör man en rutin av det så kan man förvisso zona ut och tänka på något annat medan man gör det, men det tar fortfarande tid.

Skjuter man på det — gud förbjude — tar det ännu mer tid när man väl kommer till skott och risken är således något mindre att det faktiskt blir gjort för varje dag som går.

(Jag kan i och för sig glatt intyga att man kan skapa sig ett diskberg även om man har en diskmaskin, men risken är mindre och det går fortare att gömma undan fanstyget i maskinens innanmäte.)

Men det intressanta är vare sig själva diskmaskinen som företeelse eller det glada 80-talet — det intressanta är vad diskmaskinen står för: det är en tidsmaskin. Stoppa in pengar i ena änden, få ut mer tid i den andra.
Eller om man vill formulera det på ett annat vis: Köp lite lathet för pengar. Eller rätt mycket lathet. Det är egentligen den viktiga biten.

Just en diskmaskin kostar som en charter till Grekland, och sparar — för oss — uppskattningsvis 20 minuter per dag. Utslaget på ett år rör det sig om fem dygn med jobb som inte behöver göras.

Fem. Dygn. Vet du hur mycket tennsoldater man hinner måla på fem dygn? Skitmånga.

Även om du är en snabb rackare som aldrig har storbjudning eller bränner vid pannan och diskar allt på fem minuter blankt så är det en bit över ett dygn om året som du slipper arbeta.

Den här ekvationen går igen på ganska många ställen — hittar du prylar, tjänster eller något annat bra där man kan betala en hanterbar mängd pengar för en relevant mängd tid.. ta chansen. Gör’t. Det är värt att inte åka på utlandssemester. Det är värt att spara till. För en enklare — alltså en latare — vardag är nog den bästa lyxen man kan hitta.

Pirater, Vargar och Blåsippor

Posted on April 15, 2011 by kriss

Det finns två partier inom svensk politik som i diskussioner och debatter påminner rätt mycket om varandra: Piratpartiet och Sverigedemokraterna.

Med det vill jag inte ha sagt att jag tycker partierna är lika i övrigt. Turs nog — en hög med SD räcker fint och Piratpartiet har jag faktiskt vissa sympatier för.

Det som är likt i min högst personliga mening är att bägge gillar FUD (Fear, Uncertainity, Doubt), bägge tenderar företrädas av stundom unga, stundom arga och av personer med mer eller mindre slipad debatteknik.
Det är inte alltid en bra sak när man faktiskt vill diskutera något — jag har stundom på Facebook växlat ord kring Datalagringsdirektivet med Emil Isberg, piratpartist. Jag respekterar hans åsikter och tycker det är intressant att diskutera med honom, men jag blir väldigt fort sjukt trött på och av att göra det.

Emil gillar nämligen att diskutera grundligt och ingående — fine by me, det gör jag med — men helst inte i fem trådar inom samma ämne på en och samma gång. Det blir en jävla soppa rejält fort och all sorts konsistens försvinner. Dessutom blir det snudd på oläsligt på nolltid och landar i någon slags Vem har Rätt snarare än en intressant diskussion. Tråkigt och inte så produktivt.

Sist det här hände så lovade jag att skriva ett blogginlägg i stället. Sagt och gjort.

Vad är datalagringsdirektivet?

Vi kan börja med bitarna vi håller med varandra om — Datalagringsdirektivet (DLD) är kontroversiellt. Det rör sig om ett direktiv som EU klubbat och som kräver av Internet– och teleoperatörer i medlemsländerna att de ska spara en massa data. Väldigt mycket data. Lite förenklat kan man säga att det handlar om information om olika slags datakommunikation — i det här fallet Internetaccess, telefoni och e-post.

När du är ansluten till Internet med bredbandet hemma har din leverantör stuvat undan uppgifter om att ditt konto just nu använder din specifika internetadress (IP-adress). Om någon har mordhotat Jimmie Åkesson från din adress kan alltså polisen gå till leverantören och begära ut uppgiften om vem som hade den adressen vid tidpunkten för mordhotet. Det DLD gör är att sätta en gemensam tidsram för detta — operatörerna ska spara uppgifterna längre. En del operatörer i landet har ställt sig på tvären kring en annan lag — IPRED — och sparar inte datan alls.

På telefonisidan handlar det om att man ska spara undan information om inkommande och utgående samtal. Vem du ringde till och hur länge, dessutom var du befann dig (mobilnäten vet i vilken cell du befinner dig och har en ungefärlig koll per automatik). Den här datan har lagrats så länge som automatiska telefonväxlar har funnits och kallas CDR, Call Data Record. Telefonoperatörerna använder den för att ha ett underlag när de vill ha betalt av dig. Man använder även datan i mobilnät till att luska ut i vilka celler man har problem med samtal som tappas och hur användningen ser ut. Även här handlar DLD om att sätta gemensamma tidsramar.

De här två delarna är alltså inte så tokigt kontroversiella — definitivt inte så kontroversiella som vissa PP-anhängare vill påskina.

Den tredje, delen, däremot, är ett lite större avsteg från dagsläget. Det handlar om att även e-post ska registreras, då i bemärkelsen avsändare, mottagare och tidpunkt. Även där sparas det i dagsläget ett spår på e-postservrarna — vem skickade post till vem, när. Innehållet sparas dock inte. Det viktiga här är att det plötsligt blir relativt enkelt att samköra uppgifter från flera ställen och — åter igen — en gemensam tidsram. Det är redan nu egentligen möjligt att samköra uppgifterna utan större problem, men det blir enklare och ett kraftfullare verktyg med ett standardiserat sätt att komma åt datan, på gott och ont.

Här kommer vi till det kontroversiella — man kan välja att se det här som potentiella verktyg för brottsbekämpning eller som potentiella verktyg för massövervakning och åsiktsregistrering av folk överlag. Det är där vi bottnar kring integritet.

Sedan finns det en hel del andra frågeställningar som är intressanta — inte minst vem som står för notan. Det kostar att hålla alla uppgifter under det halvår som är på förslag just nu och hur man än vänder på det så kommer skattebetalarna åka på att betala det, antingen genom ökade avgifter till Internetleverantörerna eller genom skattesedeln. Internetleverantörerna slipper (förståeligt) helst ta smällen och behöva skjuta över det på sina kunder.

Vill ni se en annan beskrivning av direktivet, ta en titt på Piratpartiets hemsida om DLD. Den säger ungefär samma sak kring den rena faktan.

Bild av Gravlax — URL längst ner.

Pirater och FUD

Men krasst sett har debatten framför allt handlat om integritetsdelen snarare än kostnaden. Det är också där jag är hjärtligt trött på Piratpartiet, så jag tänkte koncentrera mig på den biten. Visst är det en kontrovers inblandad — men det är så mycket intressantare att diskutera sakfrågan än att börja vrida siffror och slå på stora varglarmet.

För att bemöta några av de mer alarmistiska argumenten från deras sida:

”Redan idag är bortåt fyrtio procent av alla telefonavlyssningar irrelevanta och överskottsinformation. Det är med andra ord långt ifrån bara verkliga brottslingar som avlyssnas och vi kan knappast förvänta oss att den situationen förbättras med mindre än att det görs en rejäl kursomläggning. I och med teledatalagringen ger vi staten ett verktyg som gör att man i efterhand kommer kunna spåra precis vem som gjort vad med vem, var och när.”

”En undersökning från Tyskland som gjordes innan datalagringen avskaffades där visade att lagringen endast gjort skillnad i 0,002% av brottsutredningarna. Ja, du läste rätt: noll komma noll noll två procent.”

Låt oss dra en parallell mot Sverige — Brottsförebyggande rådet publicerar statistik, så det är ganska enkelt. Ta en titt på 2010 års siffor: Brott mot brottsbalken: 1 126 324. Fullbordat mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång: 329.

0.02 procent av utredningarna här i landet handlar om någon som dött — jag antar att andelen faktiska mord med okänd mördare är rätt mycket lägre. Vi kan lika gärna lägga ner mordroteln, det handlar om en så liten andel brott. Dessutom är de sjukt ineffektiva i och med att de faktiskt både förhör och undersöker en himla massa människor som inte alls är skyldiga — väldans integritetskränkande. Det är ju dessutom en hemskt massa onödigt arbete. Varför gör polisen sånt? Har de inget bättre för sig?

Jag tror inte PP skulle resonera på det viset i det läget, men det går uppenbarligen alldeles utmärkt att börja leka med siffror när det passar budskapet. Precis som jag gör ovan när jag förlöjligar deras approach. Skillnaden är att de säger sig företräda sanningen — jag ber er att tänka genom det rimliga i det ni läser.

”Nu är Sverige långt ifrån det enda landet där datalagringsdirektivet får kritik. Den tyska författningsdomstolen har begränsat tyska myndigheters tillgång till informationen.”

För att i stället citera Cecilia Malmström — ”Nyss kom ett uttalande från tyska författningsdomstolen om direktivet. Det slår fast att direktivet inte strider mot den tyska författningen och att lagra data inte heller gör det, MEN att det sätt som tyska myndigheter valt att implementera direktivet inte är förenligt med den tyska grundlagen. Vi håller nu på att analysera effekterna av denna dom.”

Visst har Piratpartiet rätt i det de säger, men det intressanta ligger egentligen i det de utelämnat. Anna Troberg, PP’s ordförande slår också på precis samma trumma i ett inlägg på Newsmill.

Statistiken talar sitt tydliga språk… Swahili?

Om vi lämnar PP’s sida och fortsätter med Annas inlägg:

”I Frankrike hämtar man ut information 500 000 gånger. I Polen, där man är allra flitigast, hämtar man ut information en miljon gånger om året.

Den ofattbara mängden uthämtad privat information talar sitt tydliga språk. Den säger att man inte bara hämtar ut information vid misstanke om grova brott. Den säger att man för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”

Wikipedia hävdar att Polen har lite över 38 miljoner invånare — alltså snittar vi på en av trettioåtta invånare. Visst låter det mycket, men låt oss se på hur man skulle kunna använda datan.

Ta ett fiktivt mord. Du har två skäligen misstänka individer — A och B — som inte säger något. Fyra personer har observerats vid mordplatsen. Låt oss anta att en given människa har kommunicerat med 1000 andra via antingen telefon eller e-post under tiden du har data för. Slå upp alla som A har haft kontakt med. Slå upp alla som B har haft kontakt med. Samkör de här två listorna så kan det eventuellt generera en del träffar — folk som finns med på bägge listorna. Betyder det här att du sitter och går igenom allt som alla personer på de här listorna haft för sig? Knappelunda. Det handlar om att snabbt filtrera för att få fram personer som kanske känner A eller B och eventuellt kan ge mer information.

Kommer det här faktiskt ge någonting? Kanske, kanske inte. Du har precis, om vi parafraserar Anna T, kränkt 2000 människors rätt till ett privatliv. Eller har du faktiskt effektiviserat en polisutredning med flera månaders arbete, en större chans att få reda på någon slags sanning och har presterat en något kortare lista man snabbt kan beta av?

I Polen hade man tydligen ihjäl i runda slängar 460 människor under 2010 (om vi slår siffrorna för mord på Wikipedia och räknar om 1.21 mord per 100 000 invånare så får vi 459.8 stycken på 38 miljoner invånare). Om man faktiskt använder dataanalys och snittar på rena slagningar på 1000 människor per utredning — en siffra jag helt och hållet grep ur luften — så har man plötsligt fått 460 000 slagningar i registren. En halv miljon bara där — bara för mord. Varav en bråkdel faktiskt kommer tittas närmare på.

Jag har absolut ingen aning om hur det fungerar hos den polska polisen. Mitt exempel är en ren tankeövning med siffror jag kände inte var helt och hållet orimliga, men jag vet faktiskt inte ens vad polis heter på polska. Den springande punkten, däremot, är att Anna Troberg har precis lika mycket koll kring det som jag har. Noll. Ändå vet hon med säkerhet att man ”för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”

Och att det talar sitt tydliga språk.

Hon fortsätter med ”Datalagring av den typ som datalagringsdirektivet möjliggör står högt upp på önskelistan för diktatorer runt om i världen.”

Snyggt, vi jämför Sverige/EU med lämplig diktatur, för de vill ha samma saker. Eller vill de? Datalagringsdirektivet handlar om vem som har mailat vem, inte med vilket innehåll. Om du är en ond diktator som vill e-förtrycka ditt folk, varför i helskotta skulle du begränsa dig till bara det? Vore det för taskigt att kolla på innehållet också?

Jag skulle nog bli en bättre diktator än Anna.

Men skämt åsido…

Piratpartiet, Anna och Emil har en poäng. Datalagringsdirektivet är kontroversiellt. Visst kan man diskutera effektivitet, visst finns det för– och nackdelar. Jag säger heller inte att de har fel i sina åsikter att det är förjävligt — det handlar mycket om känslan. De ser övervakningssamhället komma springandes och vill verkligen inte ha det, jag är mer pragmatisk. Eller naiv. Valfritt.

Det är också väldigt, väldigt bra att det finns en organiserad entitet som tar upp informationssamhällesfrågor.

Däremot kommer jag ta er, mina mörklila vänner, på sjukt mycket större allvar när ni slutar skrika varg varje jävla gång ni skriver något. När ni slutar fulanvända statistik. När ni slutar förutsätta och extrapolera så mycket så det blir rent löjligt. För det behövs inte. Man kan diskutera ändå — och, gud förbjude — det kanske till och med kan leda till utveckling både hos mig och er. Då slipper jag också placera er i samma mentala mediefack som blåsippornas führer framför en greenscreenad landskapsbild.

Tack på förhand.

Bilden ovan är tagen av Gravlax och är släppt under Creative Commons.

PUL, integritet och .se

Posted on April 14, 2011 by kriss

PUL — personuppgiftslagen — är en lag som i teorin är bra. Alla som har uppgifter om dig i ett register är skyldiga att, om du ber dem, ta bort uppgifterna. De får heller inte använda uppgifterna på något annat vis än du godkänt när du lämnat uppgifterna. Teorin är fin.

I praktiken blir jag mer och mer trött på den varje gång jag springer på den. Väldigt få förstår den. Privatpersoner blir förvirrade. Registerinnehavarare blir förvirrade. Den används som slagträ och jag har — genom att köra forum, bloggar och databaser på nätet varit tvungen att bli någon slags (kass) hobbyjurist för att ens förstå vad som gäller. Det har hänt att Datainspektionens jurister glatt konstaterat att en specifik fråga är en bra frågeställning och att det inte finns prejudikat, så man vet inte riktigt vad som gäller. Egentligen.

Den senaste fadäsen som stört mig är att .SE — Stiftelsen för Internetinfrastruktur — i sin integritetsiver och på ett tämligen ogenomtänkt vis skjutit i sank ett väldigt vettigt verktyg för Internetskötsel och samtidigt dödar en av grundtankarna bakom PUL. Tragiken i sammanhanget är att det är just .SE som ska se till så verktyget fungerar. Men låt mig backa ett par steg och förklara bakgrunden. Om du, käre läsare, är det minsta sugen på té är det ett bra tillfälle att hämta en kopp ungefär nu.

WHOIS

Internet har två sorts adresser som är intressanta för den här artikeln — namn och nummer. Du kan likställa dem med gatuadresser eller registreringsplåtar för en bil — både namnen och numren hör till någon individ eller organisationen och det finns publika register för att se vem namnet eller numret hör till.

De här registren — som kallas WHOIS (ja, jag förenklar något här) — finns till för att man ska kunna kontakta ägaren av namnet eller numret om man har någon slags bekymmer eller vill förmedla något till dem.

I nummerfallet sköts registret av RIPE, en europeisk organisation som delar ut nummer — IP-adresser — till de som behöver dem i Europa ~~och Afrika~~. Andra ställen sköter motsvarande register för resten av världen.

Om vi skulle köra en felkonfigurerad maskin på jobbet och den skickar skräpdata till någon annan på nätet så kan den som driver det nätverket slå upp oss i registret, hitta mitt telefonnummer och slå en signal. Om någon postar rasistiska tillmälen på ett forum kan man slå upp varifrån det sker och kontakta stället. Det sistnämnda har jag gjort flera gånger, eftersom jag skött om ett relativt stort forum under många års tid och innan det agerat som nätverksoperatör på ett chattnätverk. Ofta är det användare på skolor och genom att upplysa skolan om att det händer så kan de agera på lämpligt vis. Det finns många användningsområden för nummerregistret.

Namn (specifikt domännamn) fungerar lite annorlunda — där sköts det av olika ställen beroende på vilken toppdomän som berörs. I fallet .se — alltså allting som heter någonting.se — dn.se, handelsbanken.se, sverok.se, raljant.se — är det just .SE som sköter det registret. Tanken är likadan för domännamn som för nummer — vill man av någon anledning komma i kontakt med den som äger eller sköter ett visst domännamn så ska man kunna slå upp det i ett register och få fram kontaktuppgifter — oftast adress, e-post och telefon. Användningsområden här kan vara att kontakta ägaren av en viss maskin som står på någon annans nätverk. Det kanske låter lite lustigt, men det är ganska vanligt att man ställer en maskin hos någon internetleverantör för att få bra internetaccess till den — i så fall så säger numret ofta att maskinen står hos leverantören, men namnet säger vem som rår om maskinen. Det har också hänt att jag mailat eller ringt ansvariga för domäner och påtalat att deras hemsida är hackad och i sin tur försöker hacka dess besökare.

WHOIS-information för en annan av mina domäner. Notera den användbara informationen.

Det finns alltså precis lika giltiga användningsområden för namnregistret som för nummerregistret. Bägge är egentligen totalt meningslösa för gemene man, men pysslar man med nätet på en lite mer teknisk nivå är de ovärderliga verktyg — de låter folk som har lite koll hjälpa varandra att sköta om Internet.

PUL

Slutligen, PUL. PUL fungerat på två sätt. Den ena delen täcker ostrukturerad data, alltså löptext och liknande. Den här bloggposten är ett bra exempel på ostrukturerad data — det står en massa text och man kan söka i den med hjälp av Google eller någon annan söktjänst, men det är inte ett rent register med personuppgifter. Nämner jag exempelvis Teresa Fuentes på .SE så är det helt OK, även om namnet är en personuppgift. Däremot får jag inte skriva något grovt kränkande om henne hur som helst — dels för att det kan bryta mot PUL, dels för att det kan vara brottsligt av någon helt annan anledning.

Har man i stället strukturerad data — säg exempelvis namn, telefonnummer och epostadress till en person som är förknippad med ett domännamn — sparade i en databas — så måste man ha fått OK av personen för att få använda datan på det viset. Vill man dessutom publicera den på Internet måste man ha fått godkännande för det också, specifikt. Man bestämmer själv vad man begär godkännande för när man hämtar in uppgifterna, sedan är det upp till personen att godkänna eller inte godkänna det. Dessutom kan en person i efterhand bestämma sig för att inte godkänna en viss användning. Man har även rätt att få utdrag på de delarna av ett register som handlar om en själv.

Den springande punkten är att en organisation får använda datan på det vis den har sagt att den ska använda datan. Ber man om godkännande att använda namn får man använda namn. Ber man om godkännande att använda telefonnummer publikt på Internet så får man använda telefonnummer publikt på Internet.

Jag vill ungefär här inflika att det här är mer än vad jag känner till om någon annan lag. Hade jag inte i princip blivit tvingad till det hade jag gärna förblivit lyckligt ovetande kring hur PUL fungerar. Jag är heller ingen jurist — säg gärna till om jag missuppfattat någon del och lita för all del inte på vad jag skriver här ur något laga perspektiv.

IIS/.SE

Efter denna stora mängd text kommer vi äntligen till själva poängen och varför jag tycker .SE gjort två generalfel. Snabb recap: Namnregistret fungerar på samma vis som en telefonkatalog och det är bra att det finns. PUL tillåter inhämtning av personuppgifter till ett sånt register — och tillåter samtidigt personer att säga att de inte vill vara med i ett sånt register.

Det IIS har gjort är att de begränsat WHOIS-informationen för privatpersoner till att bara returnera personens namn, inga andra kontaktuppgifter. De har hämtat samtycke till att använda alla personuppgifter för ändamålet men väljer att begränsa sig till namn. Detta medför två saker:

1) WHOIS för .se-domäner som är registrerade av privatpersoner blir i praktiken värdelös för sitt ändamål eftersom den inte blir tillförlitlig. Det är som att ha ett bilregister och bara spara namn i det — du kan få reda på namnet på den som är registrerad på FET 123 men inget annat. Du får själv glatt lycka till med att hitta vilken Anna Andersson det rör sig om.

2) Det är ett försök att begränsa personuppgifter som faller platt så fort man heter något annat än Andersson eller Svensson. Anna Andersson är rätt anonym — en i mängden. Kriss Andsten finns det inte så jävla många av i landet och det är således relativt enkelt att med hjälp av andra publika register — ratsit.se, upplysning.se, hitta.se, eniro.se — hitta informationen ändå.

..och så här lite nytta har man av WHOIS i .SE’s regi.

Man skjuter alltså dels WHOIS i sank som verktyg, dels ger det en väldigt dubiös vinst i att skydda personuppgifter för många personer. Man gör det dessutom helt arbiträrt. Jag tog mig friheten att maila .SE kring detta och man skyller — surprise, surprise — på PUL. Trots att man har samtycke till uppgifterna. Trots att det finns en specifik lag (SFS 2006:24, Toppdomänlagen) som säger att uppgifterna ska göras tillgängliga, så länge det inte begärts av en person att uppgiften ska skyddas — vilket de i stället väljer att tolka som att uppgifterna inte ska vara tillgängliga om man inte explicit valt att visa dem.

Telefondags

Så efter att ha tröttnat på handläggarens pekande på PUL ringde jag helt sonika upp deras personuppgiftsansvarige som tog sig tid att förklara deras syn på det hela. För att sammanfatta det lite:

Det är mycket riktigt tänkt att skydda integritet och bygger på en väldigt gammal policy som tagits fram i samråd med Datainspektionen. Samtyckte till uppgifterna finns mycket riktigt, de väljer bara att inte använda det för att visa saker i WHOIS. Jag är tydligen den första som har klagat på det här under fem års tid och jag är tydligen lite för binär i mitt tänkande att man borde få ha en domän utan att ge upp personuppgifter om man så vill.

Och här är kickern — om man ber dem att inte publicera personuppgifter — vilket både Toppdoämnslagen och PUL stipulerar möjligheten till att slippa — får man inte ha en domän registrerad under .se, för de måste upprätthålla ett WHOIS-register (står också i TDL) och de kan inte göra det om de inte kan visa något i registret. Går man inte med på reglerna — att stå med riktigt namn publikt — och deras tolkning av bägge lagarna så är det kört, då får man inte ha en .se-domän.

What the fuck?

Å ena sidan integritetsskydd i form av ”vi visar bara namnet”, som inte är speciellt bra och som — krasst sett — inte är ett integritetsskydd i och med att man måste stå med namn. Å andra sidan ett WHOIS-register som verkar vara designat för att uppfylla någon slags Letter of the law utan att för den delen göra någon nytta, likt en telefonkatalog som bara innehåller namn. Ovanpå det en stiftelse som genom tolkningsföreträdelse skriver sina egna regler kring integritetsskydd och WHOIS, inom ett område som de — förvisso av naturliga skäl — har ett absolut monopol.

Jag tyckte det här lät lite lustigt, så jag ringde ett samtal till, den här gången till Datainspektionen. De har en superb tjänst med snabbtänkta jurister som svarar på luriga frågor. Den jurist jag fick tag på förstod frågeställningen utan problem, men var tvungen att skicka sig vidare till Post– och Telestyrelsen, PTS. Datainspektionen har svarat på en remiss kring just de här sakerna tidigare och konstaterat att IIS inte riktigt gör rätt. Jag tyckte det lät lustigt i och med att .SE sagt motsatsen, så jag var tvungen att fråga en gång extra. För att citera remissvaret:

”…att det under alla omständigheter bör vara möjligt för enskilda personer att registrera domännamn utan att deras personuppgifter kommer med i offentligt tillgängliga register.” (men läs gärna hela remissvaret, det är mer som är intressant).

Tyvärr fick jag inte tag på någon hos PTS, men det får väl bli ett samtal endera dagen.

Man kan fråga sig, såhär efter jag klankat på .SE vad jag egentligen själv skulle vilja se. Det är ganska enkelt: Behandla WHOIS som telefonkatalogen — har man en domän står man med, om man inte ber om att få motsvarande hemligt nummer. Ber man om att inte stå med så ska man rimligen också få slippa. Det behöver inte vara mer avancerat än så.

Alternativt kan man välja att gå mot Datainspektionens åsikt i sammanhanget och nyttja sin monopolställning till att sparka både PUL och Toppdomänlagen ur spel — för att inte nämna WHOIS. Men det verkar, enligt .SE, bara vara min tolkning.

Tack tack.

Näthandel på rätt och fel vis — en studie i figurspel

Posted on April 10, 2011 by kriss

Vi har ett litet projekt på gång här hemma, jag och Maria. Eftersom vi bägge två är nördar av rang, tillika lajvare och figurspelare håller vi på att göra ett par matchande figurspelsarméer till DBA efter en lajvvärld (det projektet lär våldgästa bloggen vad tiden lider — just nu finns det väldigt lite att se på). Detta i sin tur medför att vi spenderat — låt oss uttrycka det milt — lite väl mycket tid på obskyra utländska sidor som säljer tennsoldater.

Armborstskytt från Vexillia. Pew pew.

På plussidan betyder näthandeln att vi över huvud taget kan göra det här. Många av firmorna som säljer tennsoldater är glada hobbyister som hör hemma i England eller Italien och producerar en liten mängd figurer från en begränsad epok och/eller nationalitet. Hade det inte varit för nätet hade det inte varit praktiskt möjligt att hitta allt vi behöver hitta.

På minussidan suger alldeles för många glada hobbyister på det där med att göra en vettig webshop. Eller ens en vettig websida. Eller ens en halvvettig sida som faktiskt innehåller bilder på vad de säljer. Ta till exempel Museum Miniatures som har bilder på hälften av sina varor och en tokigt rörig hemsida — och då har de ändå en viss mängd bilder — vissa har inte ens det. Jag har vissa problem att visualisera hur man tänker där, som handlare — jamenar.. vem skulle medvetet försöka sälja specialistvaror helt utan bilder på dem?

Den springande punkten verkar vara åldern på de som driver shoppen. De lite äldre butikerna — som faktiskt mycket väl kan tänkas ha personal som var med på Napoleontiden eller så — verkar inte riktigt ha fattat det där med Internet. De säljer sina figurer på mässor och har webhandeln som någon slags komplement — ren postorder över Internet.
De nyare butikerna som drivs av yngre förmågor? Bilder på allt, vettig kundvagnslösning och snabb och effektiv service. Butiker där allt man faktiskt vill veta står direkt på sidan.

Jag ser fram emot den tid som komma skall, när alla webhandlare — speciellt de som säljer lite mer obskyra saker (ety jag har inga illusioner kring hurtillvida 15 millimeters tennsoldater någonsin skulle bli mainstream) — lär sig hur man faktiskt säljer över nätet. Samtidigt känns det som att det finns en marknad för enklare webshopsystem än de som finns i dag — exempelvis är både PrestaShop och OsCommerce — två av de system som finns som inte kostar pengar - onödigt tungrodda både för handlare och kunder. Hostade lösningar — gärna som börjar på gratis och sedan skalar upp — känns som framtiden här.

Hur som haver, eftersom en del säkert är intresserade — butiker som säljer 15mm historiska figurer och verkar vettiga att ha att göra med. Jag har antingen handlat hos dem själv eller har vänner som har gjort det utan nämvärda problem. Figurerna håller överlag god kvalité och man ser ungefär vad man får redan i förväg hos samtliga.

Vexillia Ltd (England) har en vettig butik med framför allt italienska tillverkare. Snabb hantering och leverans, bra respons.

Khurasan Miniatures (USA) har också fattat det där med att bilder på varorna är bra och har ett jättefint sortiment både på historiskt och fantasy/sci-fi. Många figurer är specialtillverkade åt den butiken.

Legio Heroica (Italien) har ett sortiment som till viss del överlappar de ovanstående butikernas. Det de verkar rätt unika på är Mongoler. Gillar man slättmuppar från 1200-tal är man alltså helt rätt ute här.

Tycker man historiska spel verkar bra men väldigt ogärna beställer från utlandet finns även Figurspel.se som har ett begränsat utbud av historiska figurer i 15mm-skalan.

Hipp design, ungdomligt värre

Posted on April 5, 2011 by kriss

En gång för ett antal år sedan kom någon kul snubbe på att magenta, illgult, spygrönt och babyblå är hippa och ungdomliga färger. Dessa kombinerades med hafsiga, skeva och jävliga illustrationer. Resultatet kallade man MTV och det började sändas på amerikansk TV.

Sedan gick det utför.

Jag tror det var ungefär där, tidigt 80-tal, som man började associera skitfult med ungdomligt. Såg det hafsigt ut så måste det ju vara hippt — alla andra som hade fula trycksaker och TV-vinjetter var ju ungdomliga. Man såg ju att de var ungdomliga just för att de var fula — förlåt, hippa — och så var cirkeln sluten. De närmaste 20 åren kom man undan med precis vad skit som helst i designväg så länge det gick i 100% magenta, och var slarvigt gjort.

Här ser man ju hur ungdomligt det är — magenta, osmakligt och så heter det ju till och med något med Young..

Nu kommer säkert ett par av er som läser det här ha en mental invändning mot mina grova generaliseringar. Det är helt OK, det är klart det inte är en absolut sanning, speciellt inte om man tittar på varje bit för sig. Tar vi exempelvis färgerna så finns det ju företag som helt fräckt går in för att etablera igenkänning inom sin bransch kring en färg. Ta Preem och orange, där färgerna valdes till stor del för att så gott som alla andra bensinbolag snöat in på att rött, blått och vitt var fina färger. Eller PC World som gått in hårt för att associera färgen lila med sitt varumärke (något som — för att ta ett lite mer lokalt exempel — även Piratpartiet gått in för). Det är klart det går om man är lite klurig och råkar designa hur en hel butikskedja ser ut. Självklart.

Magenta och ungdomar som hoppar. Alla under 30 hoppar. Hela. Tiden.

Samma sak gäller ju självfallet även stuket — jag gillar grunge, exempelvis. Den lätt slitna och trasiga, gärna lite plottriga looken är vansinnigt tilltalande och kan vara grymt effektfull, när den gjorts med lite kärlek. Däremot inte när någon wannabedesigner gått loss på syratrippsfärgerna och gjort ett hafsjobb. Det finns ingen ursäkt. Hade samhället i stort liknat feudala japan hade det varit nog med skam för att få slänga sig på kniven med magen före.

Det är alltså den kategorin jag stör mig på — det ogenomarbetade, där någon haft en idé och tänkt helt åt helvete. Inte för att det ser ut som skit, utan för att det på grund av fucking MTV och dess polare fått bli representativt för något ungdomligt. Visst, jag kan inte klassa mig själv som ungdom längre, ens med mycket salt och ännu mera skohorn — men jag fick växa upp i en era där allt möjligt skit som marknadsfördes mot mig såg ut som stryk i någon slags förhoppning att jag skulle gilla det och öppna plånboken.

Kan man med facit i hand nu 2010 säga att det faktiskt fungerade med den här stilen? Säljer man mer stuff? Den används friskt fortfarande av bland annat Pepsi (och i viss utsträckning Apple). Jag har själv ingen aning, men jag hoppas innerligt att så inte är fallet. Någon som har koll?

Raljant

Stundom raljanta åsikter på burk

Monthly Archives: April 2011