Det finns två partier inom svensk politik som i diskussioner och debatter påminner rätt mycket om varandra: Piratpartiet och Sverigedemokraterna.
Med det vill jag inte ha sagt att jag tycker partierna är lika i övrigt. Turs nog — en hög med SD räcker fint och Piratpartiet har jag faktiskt vissa sympatier för.
Det som är likt i min högst personliga mening är att bägge gillar FUD (Fear, Uncertainity, Doubt), bägge tenderar företrädas av stundom unga, stundom arga och av personer med mer eller mindre slipad debatteknik.
Det är inte alltid en bra sak när man faktiskt vill diskutera något — jag har stundom på Facebook växlat ord kring Datalagringsdirektivet med Emil Isberg, piratpartist. Jag respekterar hans åsikter och tycker det är intressant att diskutera med honom, men jag blir väldigt fort sjukt trött på och av att göra det.
Emil gillar nämligen att diskutera grundligt och ingående — fine by me, det gör jag med — men helst inte i fem trådar inom samma ämne på en och samma gång. Det blir en jävla soppa rejält fort och all sorts konsistens försvinner. Dessutom blir det snudd på oläsligt på nolltid och landar i någon slags Vem har Rätt snarare än en intressant diskussion. Tråkigt och inte så produktivt.
Sist det här hände så lovade jag att skriva ett blogginlägg i stället. Sagt och gjort.
Vad är datalagringsdirektivet?
Vi kan börja med bitarna vi håller med varandra om — Datalagringsdirektivet (DLD) är kontroversiellt. Det rör sig om ett direktiv som EU klubbat och som kräver av Internet– och teleoperatörer i medlemsländerna att de ska spara en massa data. Väldigt mycket data. Lite förenklat kan man säga att det handlar om information om olika slags datakommunikation — i det här fallet Internetaccess, telefoni och e-post.
När du är ansluten till Internet med bredbandet hemma har din leverantör stuvat undan uppgifter om att ditt konto just nu använder din specifika internetadress (IP-adress). Om någon har mordhotat Jimmie Åkesson från din adress kan alltså polisen gå till leverantören och begära ut uppgiften om vem som hade den adressen vid tidpunkten för mordhotet. Det DLD gör är att sätta en gemensam tidsram för detta — operatörerna ska spara uppgifterna längre. En del operatörer i landet har ställt sig på tvären kring en annan lag — IPRED — och sparar inte datan alls.
På telefonisidan handlar det om att man ska spara undan information om inkommande och utgående samtal. Vem du ringde till och hur länge, dessutom var du befann dig (mobilnäten vet i vilken cell du befinner dig och har en ungefärlig koll per automatik). Den här datan har lagrats så länge som automatiska telefonväxlar har funnits och kallas CDR, Call Data Record. Telefonoperatörerna använder den för att ha ett underlag när de vill ha betalt av dig. Man använder även datan i mobilnät till att luska ut i vilka celler man har problem med samtal som tappas och hur användningen ser ut. Även här handlar DLD om att sätta gemensamma tidsramar.
De här två delarna är alltså inte så tokigt kontroversiella — definitivt inte så kontroversiella som vissa PP-anhängare vill påskina.
Den tredje, delen, däremot, är ett lite större avsteg från dagsläget. Det handlar om att även e-post ska registreras, då i bemärkelsen avsändare, mottagare och tidpunkt. Även där sparas det i dagsläget ett spår på e-postservrarna — vem skickade post till vem, när. Innehållet sparas dock inte. Det viktiga här är att det plötsligt blir relativt enkelt att samköra uppgifter från flera ställen och — åter igen — en gemensam tidsram. Det är redan nu egentligen möjligt att samköra uppgifterna utan större problem, men det blir enklare och ett kraftfullare verktyg med ett standardiserat sätt att komma åt datan, på gott och ont.
Här kommer vi till det kontroversiella — man kan välja att se det här som potentiella verktyg för brottsbekämpning eller som potentiella verktyg för massövervakning och åsiktsregistrering av folk överlag. Det är där vi bottnar kring integritet.
Sedan finns det en hel del andra frågeställningar som är intressanta — inte minst vem som står för notan. Det kostar att hålla alla uppgifter under det halvår som är på förslag just nu och hur man än vänder på det så kommer skattebetalarna åka på att betala det, antingen genom ökade avgifter till Internetleverantörerna eller genom skattesedeln. Internetleverantörerna slipper (förståeligt) helst ta smällen och behöva skjuta över det på sina kunder.
Vill ni se en annan beskrivning av direktivet, ta en titt på Piratpartiets hemsida om DLD. Den säger ungefär samma sak kring den rena faktan.

Bild av Gravlax — URL längst ner.
Pirater och FUD
Men krasst sett har debatten framför allt handlat om integritetsdelen snarare än kostnaden. Det är också där jag är hjärtligt trött på Piratpartiet, så jag tänkte koncentrera mig på den biten. Visst är det en kontrovers inblandad — men det är så mycket intressantare att diskutera sakfrågan än att börja vrida siffror och slå på stora varglarmet.
För att bemöta några av de mer alarmistiska argumenten från deras sida:
”Redan idag är bortåt fyrtio procent av alla telefonavlyssningar irrelevanta och överskottsinformation. Det är med andra ord långt ifrån bara verkliga brottslingar som avlyssnas och vi kan knappast förvänta oss att den situationen förbättras med mindre än att det görs en rejäl kursomläggning. I och med teledatalagringen ger vi staten ett verktyg som gör att man i efterhand kommer kunna spåra precis vem som gjort vad med vem, var och när.”
”En undersökning från Tyskland som gjordes innan datalagringen avskaffades där visade att lagringen endast gjort skillnad i 0,002% av brottsutredningarna. Ja, du läste rätt: noll komma noll noll två procent.”
Låt oss dra en parallell mot Sverige — Brottsförebyggande rådet publicerar statistik, så det är ganska enkelt. Ta en titt på 2010 års siffor: Brott mot brottsbalken: 1 126 324. Fullbordat mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång: 329.
0.02 procent av utredningarna här i landet handlar om någon som dött — jag antar att andelen faktiska mord med okänd mördare är rätt mycket lägre. Vi kan lika gärna lägga ner mordroteln, det handlar om en så liten andel brott. Dessutom är de sjukt ineffektiva i och med att de faktiskt både förhör och undersöker en himla massa människor som inte alls är skyldiga — väldans integritetskränkande. Det är ju dessutom en hemskt massa onödigt arbete. Varför gör polisen sånt? Har de inget bättre för sig?
Jag tror inte PP skulle resonera på det viset i det läget, men det går uppenbarligen alldeles utmärkt att börja leka med siffror när det passar budskapet. Precis som jag gör ovan när jag förlöjligar deras approach. Skillnaden är att de säger sig företräda sanningen — jag ber er att tänka genom det rimliga i det ni läser.
”Nu är Sverige långt ifrån det enda landet där datalagringsdirektivet får kritik. Den tyska författningsdomstolen har begränsat tyska myndigheters tillgång till informationen.”
För att i stället citera Cecilia Malmström — ”Nyss kom ett uttalande från tyska författningsdomstolen om direktivet. Det slår fast att direktivet inte strider mot den tyska författningen och att lagra data inte heller gör det, MEN att det sätt som tyska myndigheter valt att implementera direktivet inte är förenligt med den tyska grundlagen. Vi håller nu på att analysera effekterna av denna dom.”
Visst har Piratpartiet rätt i det de säger, men det intressanta ligger egentligen i det de utelämnat. Anna Troberg, PP’s ordförande slår också på precis samma trumma i ett inlägg på Newsmill.
Statistiken talar sitt tydliga språk… Swahili?
Om vi lämnar PP’s sida och fortsätter med Annas inlägg:
”I Frankrike hämtar man ut information 500 000 gånger. I Polen, där man är allra flitigast, hämtar man ut information en miljon gånger om året.
Den ofattbara mängden uthämtad privat information talar sitt tydliga språk. Den säger att man inte bara hämtar ut information vid misstanke om grova brott. Den säger att man för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”
Wikipedia hävdar att Polen har lite över 38 miljoner invånare — alltså snittar vi på en av trettioåtta invånare. Visst låter det mycket, men låt oss se på hur man skulle kunna använda datan.
Ta ett fiktivt mord. Du har två skäligen misstänka individer — A och B — som inte säger något. Fyra personer har observerats vid mordplatsen. Låt oss anta att en given människa har kommunicerat med 1000 andra via antingen telefon eller e-post under tiden du har data för. Slå upp alla som A har haft kontakt med. Slå upp alla som B har haft kontakt med. Samkör de här två listorna så kan det eventuellt generera en del träffar — folk som finns med på bägge listorna. Betyder det här att du sitter och går igenom allt som alla personer på de här listorna haft för sig? Knappelunda. Det handlar om att snabbt filtrera för att få fram personer som kanske känner A eller B och eventuellt kan ge mer information.
Kommer det här faktiskt ge någonting? Kanske, kanske inte. Du har precis, om vi parafraserar Anna T, kränkt 2000 människors rätt till ett privatliv. Eller har du faktiskt effektiviserat en polisutredning med flera månaders arbete, en större chans att få reda på någon slags sanning och har presterat en något kortare lista man snabbt kan beta av?
I Polen hade man tydligen ihjäl i runda slängar 460 människor under 2010 (om vi slår siffrorna för mord på Wikipedia och räknar om 1.21 mord per 100 000 invånare så får vi 459.8 stycken på 38 miljoner invånare). Om man faktiskt använder dataanalys och snittar på rena slagningar på 1000 människor per utredning — en siffra jag helt och hållet grep ur luften — så har man plötsligt fått 460 000 slagningar i registren. En halv miljon bara där — bara för mord. Varav en bråkdel faktiskt kommer tittas närmare på.
Jag har absolut ingen aning om hur det fungerar hos den polska polisen. Mitt exempel är en ren tankeövning med siffror jag kände inte var helt och hållet orimliga, men jag vet faktiskt inte ens vad polis heter på polska. Den springande punkten, däremot, är att Anna Troberg har precis lika mycket koll kring det som jag har. Noll. Ändå vet hon med säkerhet att man ”för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”
Och att det talar sitt tydliga språk.
Hon fortsätter med ”Datalagring av den typ som datalagringsdirektivet möjliggör står högt upp på önskelistan för diktatorer runt om i världen.”
Snyggt, vi jämför Sverige/EU med lämplig diktatur, för de vill ha samma saker. Eller vill de? Datalagringsdirektivet handlar om vem som har mailat vem, inte med vilket innehåll. Om du är en ond diktator som vill e-förtrycka ditt folk, varför i helskotta skulle du begränsa dig till bara det? Vore det för taskigt att kolla på innehållet också?
Jag skulle nog bli en bättre diktator än Anna.
Men skämt åsido…
Piratpartiet, Anna och Emil har en poäng. Datalagringsdirektivet är kontroversiellt. Visst kan man diskutera effektivitet, visst finns det för– och nackdelar. Jag säger heller inte att de har fel i sina åsikter att det är förjävligt — det handlar mycket om känslan. De ser övervakningssamhället komma springandes och vill verkligen inte ha det, jag är mer pragmatisk. Eller naiv. Valfritt.
Det är också väldigt, väldigt bra att det finns en organiserad entitet som tar upp informationssamhällesfrågor.
Däremot kommer jag ta er, mina mörklila vänner, på sjukt mycket större allvar när ni slutar skrika varg varje jävla gång ni skriver något. När ni slutar fulanvända statistik. När ni slutar förutsätta och extrapolera så mycket så det blir rent löjligt. För det behövs inte. Man kan diskutera ändå — och, gud förbjude — det kanske till och med kan leda till utveckling både hos mig och er. Då slipper jag också placera er i samma mentala mediefack som blåsippornas führer framför en greenscreenad landskapsbild.
Tack på förhand.
Bilden ovan är tagen av Gravlax och är släppt under Creative Commons.
Pingback: Kriss raljerar om Piratpartiet, datalagringsdirektivet och mig « Emil Isberg
Pingback: En varg i huset är rätt mysigt | Sanningen som jag ser den
Pingback: Jag får en välförtjänt käftsmäll. « Emil Isberg
Pingback: Jag får en välförtjänt käftsmäll. » Emil Isberg