Sorg

Vi hade fram tills i dag två illrar som husdjur. Den ena av dem har blivit något tunnare och tröttare på sistone, så i går tog Maria med damen till veterinären. Väl där fick vi reda på att det var på grund av en större cysta och att det eventuellt skulle gå att operera, eventuellt inte.

Det gick inte.

Vila i frid

Sista bilden på Harazaz, lurken till vänster.

Sånt är jobbigt. Att allt är förgängligt — hela biten kring liv och död — det är en sak. Det är resonemang man kan kosta på sig som människa. Även om det känns inombords kan man förstå det och hantera det.

Men att man inte ens kan förklara det för den kvarvarande illern, att lekkamraten som hon brukade sova på och busa med inte kommer hem igen, det suger. Det suger som fan.

I en skuggig trädgård i Skåne ligger en iller och drömmer om högt gräs, sol och hålor i marken. Det är i alla fall så jag vill tänka på saken.

Vila i frid, Harazaz, 2007–2011.

Kan feminismen vänligen avlägsna sig ur min fiktion?

Om du inte bott under en sten har du antingen sett eller hört talas om A Game of Thrones — förut bokserie, numera även TV-serie. Dvärg, bröst, blod, våld och folk som dör i drivor. Därtill även en taskig kvinnosyn, vilket också påtalades rätt friskt på Facebook när serien först kom ut. (Jag har rätt många fantasynördvänner, varav en överhängande andel som skulle klassa sig själva som feminister. Att det påtalades är inte så konstigt i sig, således.)

Däremot känner jag att det blir lite lustigt när det är just den aspekten som får nästan allt fokus. Serien handlar om maktkamp och nesliga sätt att ha ihjäl sina motmänniskor på. Svek, lögner, bakhåll, brutala mord, gift, incest — och det flest triggar på är att kvinnosynen är ganska typisk för fantasy: rätt slentriankass och inte direkt intressant ur ett genusperspektiv, men ack så lätt att ta till sig och säkert inte helt långt från europeisk medeltid i mångt och mycket.

Hallå? Giftmord? Incest? Huvuden på pålar? Något värre än sagda kvinnosyn, måhända? Varför triggar ni inte på det i stället?

Svaret känns ganska enkelt och frågan var retorisk. Huvuden på pålar är en företeelse som inte är helt vanlig i Sverige på 2000-talet. Kass kvinnosyn finns överallt. Det är lättare att relatera till det och det finns även ett större värde i att belysa och ifrågasätta kvinnosynen i massmedia, speciellt när den används så pass slentrianmässigt som det tycks i A Game of Thrones.

Vilket också gör det än viktigare att välja sina strider. Jag tycker jämlikhetsfrågor är otroligt viktiga — nog viktiga för att inte vilja se dem marginaliserade genom att de dras upp på meningslösa sätt i alla jävla kontexter man kan hitta tills folk tröttnar. För det gör folk, förr eller senare — i alla fall jag. Dra upp en jävla pekpinne tio gånger så väljer jag glatt att zona bort ämnet i ren trots.

Tyvärr är det ofta just pekpinnarna som kommer upp.

Säg något intressant i stället. Tropes vs. Women: #2 Women in Refrigerators, för att dra upp ett exempel (serien som medium har jag täckt innan så just den tyckte jag var lite extra spännande). Jag vill bry mig om frågorna när de faktiskt spelar roll på riktigt eller när det tillförs någon synvinkel.

Inte att Jamie Lannister har en skev kvinnosyn. Eller att Sauron är en dålig arbetsgivare som anställer tusentals orcher vilka förhindras att bilda fackförbund och få kollektivavtal. Eller skam– och hedersaspekterna i Oedipus.

Låt mig insupa fiktionen, dra mina slutsater från den så kan vi säkert diskutera (alltså som motpol till att moralisera) det efteråt och se om vi kom fram till samma sak, ety min näsa går sönder om folk ska envisas med att skriva saker på den. Om ni måste, kan ni i alla fall välja en ganska liten penna för ändamålet? Tack.

Barda från orchens ögon

En hobby jag spenderar några dagar med varje sommar är att statista åt SVT kring inspelningen av årets säsong av Barda. Har ni missat vad programmet går ut på, fråga vilken sjuåring som helst. Ingen till hands? Lajv och fantasy.

Det är Barda. Jag? Jag är den generiska ondingen. Vakten till vänster, snubben under säckväven, den svettiga typen i masken som inte riktigt står i fokus. Den ni aldrig riktigt tänker på. Den ondingen.

Ondingar är ju inte kända för sin intelligens, sitt fräcka utseende eller sin ståndaktighet i strid, ety det är sådant som äventyrande hjältar i tioårsåldern håller på med.
Det vi gör som statister handlar alltså oftast om en av två saker — a) se elaka ut eller b) åka på spö. Eller bägge samtidigt (det är en konstart att se elak ut medan man åker på spö).

Men mest av allt handlar det om väntan. Vänta in rätt scen, vänta på direktion, repetera lite, vänta på äventyrarna, köra scen, få stryk, springa iväg, vänta. Trots all denna väntan går dagarna rätt kvickt — det är sällan ett problem att saker tar tid — det känns inte så drygt. Krasst sett är det också det vi är där för — vänta in rätt tillfälle, göra det vi ska.

Vad jag gjorde i dag:
07:30 Ankomst SVT Malmö
07:50 Färdig i kostym (läs: bytte kläder), fika
09:00 På plats i Malmöhus
09:30 Genomgång avklarad, väntan på tagning
10:30 Tagning
11:00 Entledigad tills eftermiddagen
12:30 Lunch
14:20 Tagning (ett överfall, minsann!)
14:50 Klar för dagen

En stor skillnad mot normala produktioner är däremot att vi aldrig vet i förväg vad äventyrarna faktiskt kommer hitta på. Barda är, i så stor utsträckning det är möjligt, ett lajv — i alla fall för ungarna som är där. De har inget direkt manus att följa. Vilket i sin tur leder till att vi får improvisera efter vad de tar sig för. Förvisso inom en given mall, men den känns rätt bred (Janne på SVT ska ha en stor eloge för att det läggs så pass mycket krut på att göra det genuint för ungarna i stället för att förenkla produktionen mer på bekostnad av deras upplevelser)

Rawwwwr!

..och så här ser man ut redan innan man blir bankad på. Det blir inte bättre efteråt.

Årets story är dessutom en av de som känns fräschast hittills. Barda har gått lite från en ganska banal övergripande handling i första säsongen till lite djup och gråskalor i den förra (fjärde) säsongen och än mer av den sorten i år. Men nog om det — SVT vet var jag bor. Om jag försvinner från nätet så var det kommandoninjaorcherna som gjorde det.

Elhets, mat och rena kläder

Det har gått mode i att spara el. Ta det där med att stänga av TV’n: om det står ett och endast ett energispartips någonstans kan man ge sig fan på att det handlar om att stänga av TV’n i stället för att låta den stå i viloläge. Jag har svårt att se att det skulle ha undgått någon vid det här laget.

Kontrollen blinkar blå. Vilket har lett till mer än en diskussion med någon hipster som försökt ge mig dåligt samvete. Jag sätter TV’n i standby — jag är lat och det är bekvämt. Livet blir enklare, ett moment mindre i vardagen.

Miljöbov? Visst. Det går åt mer energi än det skulle göra om jag stängde av den helt. Två kWh på ett år, om den står i standby hela året (0,23 W).

Sätt det i perspektiv. En halvliter mjölk ger en produktionskostnad på 0,75 kWh [1]. Det verkar gå nio liter mjölk per kilo ost[2]. Ett kilo ost är alltså produktionsmässigt energiekvivalent till sex TV på standby i ett år. Då har vi inte räknat med energi för transport eller kylning i distribution, försäljning eller i hemmet, vare sig för mjölk eller ost.

Tar man kossa i annan tappning blir det ännu mer spännande. Lagar jag rejäla hamburgare till middag för två-tre personer sticker det 31 kWh i energi för köttproduktionen. Femton och en halv TV på standby i ett år.

Tittar man på hygien i stället för mat finns det en del att hämta även där: en ganska typisk modern tvättmaskin drar 1,5 kWh för en omgång tvätt. Torktumlare? 4–6 kWh. Tre TV på standby ett år — för en omgång tvätt + tork, lågt räknat. Ha kläderna på dig lite längre om de inte är smutsiga eller svettiga och helt plötsligt börjar vi snacka energi på riktigt.

Visst börjar den där jävla TV-hetsen kännas lite skum i sammanhanget? Man kan stänga av TV’n om man känner att det gör en till en bättre människa — men det är inte där de stora miljövinsterna finns. Tänk över vardagen i stället, speciellt om alternativet är att moralisera om den förbannade TV’n ännu en gång.

1. Enligt Sustainable Energy som verkar vara en väl ansedd källa.
2. Se 1 — sidan nämner Cheddar, men lite googlande verkar säga att det är en siffra som funkar även för andra ostar.

Tenn, Svett och Krigshjärta

Som avbräck från lite mer tunga och seriösa ämnen (hah) passar jag på att posta upp lite bilder av mitt förra hobbyprojekt — Krigshjärta i DBA-tappning. Krigshjärta är en lajvkampanj och en fantasyvärld. DBA är ett figurspelssystem som är lagom abstrakt för att man ska kunna ta trupptyper ur en fantasytappning och ändå få det spelbart med normala regler.

Att kombinera dessa två fenomen var tacksamt, i och med att mycket krut har lagts på det visuella i Krigshjärta-kampanjen — man slipper återuppfinna hjulet. Måla tennsoldater gillar jag dessutom att göra. Det var det här projektet jag skrev om innan, för övrigt — då i ett… något tidigare stadium.

Nu (eller rent tekniskt sett för två veckor sedan) är allting rätt så färdigt, hur som haver. Bilden nedan är skitstor, jag beklagar laddtiden om du råkar sitta på 3G. Skalan är 15mm, alltså (nominellt) 15 millimeter mellan mark och ögonhöjd på figurerna — jämför med SD-kortet på första bilden får ni en uppfattning. Smått och pilligt, helt enkelt.

Det är undertecknad som stått för målandet och min fästmö Maria Rodén som gjort konverteringarna.

Jag vet att filen är stor...Några lärdomar från projektet:

Det tar sjukt mycket längre tid att måla när nästan alla trupptyper har sitt eget färgschema. Cordoverna — framför allt falkarna (de gul/gröna trupperna) gick redigt snabbt att måla (fyra stands / 16 figurer på en kväll) eftersom alla ser ungefär likadana ut. Gillet — de som ser ut som färgspyor — tog väldigt lång tid (ett till två stands på en kväll) just eftersom alla skulle ha egna färger.

Standard lajvutrustning har inte alltid så mycket med historiska arméer att göra. Krigshjärta har exempelvis ganska specifika regler för vilken trupptyp som får ha vad för sorts utrustning. Det var inte alltid det fanns att uppbringa eftersom ingen riktig medeltida trupp såg ut på exakt det viset — och således hade ingen gjort sådana tennsoldater.

Det är alltså väldigt svårt att hitta rätt figurer. Vi fick köpa mer än dubbelt så många figurer som vi använde till slut, eftersom de första vi fick levererade såg får sunkiga ut.

..även när man hittar rätt figurer så finns det en del som inte existerar, punkt. 1500-talsknektar med förstavärldskrigsgasmasker? Glöm det. Knektar med baretter? Samma sak där.

In alles gick det hela på runt 2000–2500 kronor, men då räknar jag med en hel del kringsaker (armétransportväska, en portabel spelplan) och inte bara själva figurerna. En normal och färdigpaketerad DBA-armé går på mellan 250 och 450 kronor, normalt. Inte så blodigt.

Projektet tog — som vanligt — mer tid än jag räknade med, men jag hann klart i tid till min (självpåtagna) deadline.

Runt 30–35 olika färgburkar användes i projektet, plus en hel del olika blandningar däremellan. Normalt brukar jag ligga på ~7–10 olika för en hel armé.

Trots att figurerna är små fungerar det bra att måla med en lagom stor pensel. Merparten är målat med en storlek 2. Smådetaljer är gjort med en Citadel Fine Detail Brush.

Att ta en fantasyvärld till en ny skala är hälsosamt eftersom det får folk — inte minst de som skriver världen — att tänka efter. Hur fungerar egentligen ninjapirater i ett fältslag?

Hej Stefan,

Mail till Stefan Attefall, Civil– och bostadsminister

(Edit: Artikeln finns även på Expressen, länkar den med så diverse trackback fungerar)

 

To: [email protected]
Cc: [email protected]

Hej Stefan (och Lennart som får en CC),

Jag kände att jag var tvungen att skriva några ord som svar på din text om religiös beröringsskräck på http://www.regeringen.se/sb/d/14260/a/170511 . Vi har bägge mycket att göra, så jag fattar mig kort snarare än pedagogiskt — hoppas du har överseende med detta och att andemeningen framgår.

Jag gick ut gymnasiet i mitten av 90-talet och i samband med avslutningen hade vi ett moment i den lokala kyrkan med en präst som läste bön över avgångsklassen. Som tonåring hade jag ännu inte utvecklat nog med pondus för att säga ifrån när jag tyckte det var jobbigt — jag är själv inte troende och hela tillställningen kändes i ljuset av det väldigt falsk. Jag var där för att jag skulle vara där, inte för att jag ville vara där.

Visst kan man ifrågasätta vilket lidande jag drabbades av genom en påtvingad välsignelse. Det var, i ärlighetens namn, ganska marginellt. Samtidigt är det ett av mina starkaste minnen från gymnasiet och ett som hade varit väldigt enkelt att undvika. Att förutsätta hur människor uppfattar olika företeelser på ett personligt plan är ju som bekant inte helt enkelt. Jag har inga illusioner om att vår rektor, eller för den delen prästen, hade en tanke på att det skulle vara något annat än en trevlig stund för oss avgångselever.

Religionen må vara ett naturligt inslag för många på precis samma vis som nudism är ett naturligt inslag för många, sport på söndagen är ett naturligt inslag för många och rollspel är ett naturligt inslag för många. Alla dessa verksamheter kan också slå sig för bröstet som kulturberikare som engagerar många människor, om än med varierande grad av tradition bakom. Du kan kalla alla dessa verksamheter för naturliga inslag i vårt samhälle.

Ergo, är det verkligen bra grundvalar på vilka man tillskriver religion en särställning? Kan den inte stå på egna ben och tillföra ett värde till de som vill ha värdet, i stället för att ses som en automatisk värdebringare för alla och envar som ska appliceras på alla barn och ungdomar — av hävd?

Slutligen: Det kan vara så att jag är lättstött, men det känns inte riktigt som en helt rätt och riktig hantering när ett statsråd ger sig på att häckla enskilda tjänstemän via Expressen och regeringskansliets hemsida, även om texten är en debattartikel. Du hade kunnat exemplifiera precis samma problemställning helt utan att identifiera personer direkt eller indirekt. Fy.

Trots detta med vänlig hälsning,

Kriss Andsten

Sista glödlampan ut

Jag har ju tidigare haft åsikter om halogenlampor och trevliga de är på vägarna — ungefär samma egenskaper som gör dem till bra bra takbelysning (med fördelen att ingen jävel behöver komma ihåg att blända av). Det var skälet till att vi skaffade halogenspots en gång i tiden.
Nackdelen är att de drar ström som om det inte fanns en morgondag: har man fyra lampor i en armatur (som vi har i vardagsrummet) sticker det 120W bara sådär, merparten i värme. Eller för att sätta det i perspektiv: mer än TV’n, bredbandsmodemet, Airporten, en hårddisk, mediaspelaren och två laptops tillsammans.

Det är, milt uttryckt, suboptimalt. I en släng av OCD bestämde jag mig för att det var dags att byta ut alla glödlampor i lägenheten mot LED för lite över ett år sedan.

Tänt i taketFör normala E27-socklar (läs: Vanlig Hederlig Lampsockel) finns det fina och billiga lågenergilampor — för GU10 (Spotlights) kostar LED och lågenergi ungefär lika mycket i inköp — LED vinner på bättre livslängd och mindre energiförbrukning. Vi har massvis med spotlights.

Besparingarna i pengar är trots det ganska marginella — man får räkna på ett par års hård användning innan man ser en besparing alls och det nog tveksamt om läslamporna någonsin kommer löna sig.

Även om det alltså är något korkat rent ekonomiskt att byta ut precis allting känns det rätt bra att a) driva marknaden för LED-belysning en smula, om än i en väldigt blygsam skala och b) hålla ner strömförbrukningen bara för att vi kan.

Vi har bytt ut lampor i takt med att de gått sönder — en rätt rask takt om man kör med halogenlampor från IKEA, modell 4 lampor för 49 kr, som går sönder stup i kvarten. Nästan alla hade gått sönder över loppet av ett och ett halvt år.

Erfarenheten av LED-belysningen är än så länge god: Överlag har elräkningen gått ner, även om skillnaden procentuellt inte blir skitstor med diskmaskin, tvättmaskin, tumlare och ventilation i lägenheten — sommartid även air conditioning. Lampor är inte nödvändigtvis lågt hängande frukt att ge sig på — bara genom att diska eller tvätta smartare sparar man långt mer. Många bäckar små, däremot…

Det är märkbart sämre ljus med LED-spots jämfört med halogenspots, men det är inte så mycket så man faktiskt bryr sig — speciellt i vårt vardagsrum där man ändå vill ha annat än enbart takbelysning. Inte en enda av LED-lamporna har gått sönder ännu, men jag hade nästan blivit besviken om så hade varit fallet.

En extra bonus är att lamporna inte alls blir varma, något som är redigt skönt mitt i sommarvärmen.

Nu önskar jag mest att någon klurig jävel ska göra ugnsbelysning som inte är en glödlampa. Då är vi med i 2000-talet. Sådär på riktigt. Framtiden är här. Hallelujah.

Den ideella föreningens tilltagande konstgjordhet

Tobias Hardings analys som jag länkade till i förra inlägget i serien tar upp den politiska aspekten av stöd till ungas kulturutövande. Har man ett intresse i det är hela analysen riktigt intressant — eftersom den här posten handlar specifikt om föreningar tänkte jag begränsa mig något till delarna om ungdomsorganisationer, inte minst eftersom det är där jag själv har bäst koll. Jag tänkte hålla mig (mestandels) till egna tankar inspirerade av analysen, men föreslår åter igen att den intresserade läsaren förkovrar sig i den eftersom den är riktigt bra.

När, Var, HurMina egna funderingar hade alltså kommit så långt som att föreningen som fenomen inte var lika attraktiv för de människor som driver/leder föreningar som den en gång varit. Jag hade inte tänkt speciellt mycket kring förlängningen — föreningen som en del i ett samhälle. De bitarna som ligger utanför föreningens ram snarare än inom.

Det hade Tobias. Med råge. Förvisso med ett lite annat fokus, men mycket känns applicerbart även lite mer generellt.  Hur föreningen påverkar och påverkas av samhället, inte bara hur den påverkar individen.

Först och främst ses en förening som någon slags garant för en livskraftig och rättvis entitet. På sidan 122 står det ”Det ligger dock i politikens natur att de föreningsaktiva uppfattas som kapabla att själva organisera sig och hantera sina bidragspengar […]”. Det är en bild jag känner väl igen mig i — bidrag till ungdomsorganisationer i Sverige utgår från antalet anslutna föreningar och antalet ansluta medlemmar. Föreningen i sig ses som värdefull — i nivån tusentals kronor per förening i statsbidrag.

Vilket klingar lite illa med att det är svårare och svårare att göra föreningarna till riktigt balla entiteter (i och med att färre entreprenörer och administratörer dras till dem). Vilket i sin tur också genererar färre skäl för människor att engagera sig i föreningsform — sidan 126 säger ”Detta skulle inte minst kunna antyda en minskad vilja bland dagens unga att ansluta sig till etablerade hierarkiska organisationer som de svenska folkrörelseorganisationerna. Unga vuxna i åldern 18–29 år är mycket riktigt den kategori i befolkningen som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Engagemanget visar dock ingen tendens att minska.”

Artificiella föreningar

Vi har alltså en stat som gärna ser föreningar eftersom föreningar är bra folkbildare (inte minst i demokratifrågor) och en befolkning som ser mindre värde i föreningar. Resultatet har blivit och blir alltjämt att (många) föreningar är artificiella. Inte i bemärkelsen att de är rena luftslott, däremot att det skapas föreningar som blir just föreningar snarare än en lös sammanslutning folk som vill göra något — även om en lös sammanslutning är det som skulle falla sig naturligast.

Självfallet finns det en del värden även i den sortens politisk styrning. I Sveroks fall har man haft en väldigt onostalgisk syn på föreningar: de är något som kommer och går med åren och det är inte hela världen om de läggs ner efter något år. Det är alltså väldigt många (företrädesvis tonåringar) som är med och startar föreningar och exponeras för stadgar och föreningsformalia. Formalian är i och för sig spännande som varm filmjölk, men den har en hel del paralleller med Svenska demokratiska system överlag. Bara genom att starta föreningar lär man sig saker. Det är nyttigt.

Urholkat

Samtidigt urholkar man föreningen som koncept genom att ge formen snarare än innehållet en viss pondus. Som medlemsförening i Sverok får man ett kapital från förbundet (som i sin tur får kapital från staten). Om man ska arrangera något spelrelaterat är det alltså inte så dumt att organisera sig i föreningsform för att få tillgång till det kapitalet. Men ger det alltid ett mervärde? När personen i en arrangörsgrupp som ”kan det där med förening” får uppgiften att sköta formalian kring bildandet? Tveksamt.

Även i konsumentled har synen på en förening skiftat. Folk är överlag vana konsumenter: man använder en tjänst som någon tillhandahåller. Som medlem i en förening har man en tydlig väg att nyttja sin demokratiska makt på, men det bygger på att tanken finns hos den som ska nyttja den. Oftas ses föreningar som en ren serviceinstans. Föreningen är något som Ägs av en Admin, eller något man inte engagerar sig närmare i eftersom man är intresserad av tjänsten, däremot inte i ett djupare engagemang kring den. De som tillhandahåller tjänsten (arrangerar konventet, turneringen, lajvet eller vad det nu kan röra sig om) är inte nödvändigtvis mest intresserade av en stor klick demokrati kring det hela heller. Ibland försöker man till och med motverka möjligheten för att slippa att folk gör en kupp i föreningen.

Föreningsformen faller sig nog mindre och mindre naturlig för arrangörer av saker och ting. Det som gör den intressant över huvud taget är att samhället — stat, landsting, kommun och privata intressen — är bekant med den och känner sig bekväm med den. Man kan alltså enklare få acceptans och pengar som förening. Men där är vi tillbaka på att det har blivit en artificiell konstruktion, snarare än något naturligt — och det som gör en förening nyttig och rätt så unik skuffas undan i ett hörn för att det är i vägen. Vad blir då kvar? Och om det artificiella blir standarden för föreningar, hur påverkas de föreningar som faktiskt är naturliga föreningar och fungerar såsom stat och kommun önskar och tror att de fungerar?

(Jajamän, det kommer mera ur den här burken Tankar om Föreningar i Lagom Munsbitar. Stay tuned, som di säger i amerikatt)

Den ideella föreningens tilltagande meningslöshet

Under lite drygt tolv års tid har jag varit insyltad i Sverok, Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund. Det har gett mig många saker på vägen — en av dem är jobb, genom nätverk som jag när jag var som mest aktiv var rätt stora och breda. Det har också bidragit med en hel del gemenskap och goda vänner (inte minst då min sambo). Föreningslivet har gjort mitt liv rikare på många vis och för det är jag tacksam.

Frågan, däremot, är om fenomenet ideell förening kommer finnas kvar. Jag är tveksam. Med ideell förening syftar jag då på ett antal individer som har ett gemensamt intresse av något slag och formaliserar ett ägande eller förvaltande. Man har stadgar i någon form: regler för hur föreningen ska skötas. Idrottsföreningar, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar och dylikt är alltså inte det som den här posten handlar om, även om det säkert finns beröringspunkter även där.

Saknas: Innehåll. Fanns där en gång - inte längreAnledningarna är flera. En av de största är att samhället helt enkelt har förändrats och inte behöver föreningsformen längre. Under tidigt 90-tal — innan mobiltelefonen slagit på riktigt och med ett Internet som få skulle känna igen — fanns det större poänger. En förening var något man kunde hitta och något större att engagera sig i. Drivna entreprenörer kunde plöja ner tid i föreningar och göra något intressant i föreningens regi — exempelvis Jonas Birgersson & co och föreningen DMF i Lund (och senare Sverok), som snabbt växte. Administratörer kunde få utlopp för sina drifter och ta hand om bokföring, medlemslista eller något annat som innebar ett ansvar och en viss noggrannhet. Föreningen var en enkelt greppbar möjlighet till att göra något som inte var möjligt att göra helt på egen hand för de allra flesta. Även folk som inte hade något intresse i att faktiskt driva en förening kunde hitta likasinnade att umgås med. Föreningen uppfyllde flera behov och kombination blev inte så dum.

2000-talet förändrade mycket. Är man en driven entreprenör kan man i dag lika gärna starta en firma och göra sina affärer över Internet — ett gott alternativ till att engagera sig ideellt. Är man en driven administratör kan man enkelt sköta ett Guild i World of Warcraft — alla verktyg finns på plats och en aldrig sinande ström av människor som gillar administratörer (för det är de som håller ihop gillena i spelet och sitter på mycket av makten). Att hitta likasinnade är inte ett problem, med en uppsjö av nätforum om allsköns ämnen och sociala nätverk såsom Facebook där intressen och information kan sprida sig av sig själv på ett helt annat sätt.

Konceptet Förening alltså har tappat alla egenskaper som var attraktiva för att samla de individer som kunde göra föreningarna riktigt balla. Visst, man kan fortfarande ha en förening för att underlätta kollektivt ägande och gemensamma spelregler för det ägandet, men alla andra egenskaper har bleknat i ljuset från alternativen.

Det är ungefär så långt jag hade hunnit tänka kring föreningar fram tills tidigare i veckan. Nu har jag hunnit tänka lite till, efter att ha läst (delar av) en rapport från Ungdomsstyrelsen om ungas kulturutövande. En del som är lite extra intressant — i bemärkelsen väldigt tankeväckande — är Tobias Hardings analys som börjar på sidan 113. Läs gärna den om du råkar vara en föreningsfetishist. Jag kommer fortsätta med en post lite senare i veckan som tar vid där den här posten slutar och den analysen ligger i botten för mycket av vad den kommande posten handlar om.