Tobias Hardings analys som jag länkade till i förra inlägget i serien tar upp den politiska aspekten av stöd till ungas kulturutövande. Har man ett intresse i det är hela analysen riktigt intressant — eftersom den här posten handlar specifikt om föreningar tänkte jag begränsa mig något till delarna om ungdomsorganisationer, inte minst eftersom det är där jag själv har bäst koll. Jag tänkte hålla mig (mestandels) till egna tankar inspirerade av analysen, men föreslår åter igen att den intresserade läsaren förkovrar sig i den eftersom den är riktigt bra.

Mina egna funderingar hade alltså kommit så långt som att föreningen som fenomen inte var lika attraktiv för de människor som driver/leder föreningar som den en gång varit. Jag hade inte tänkt speciellt mycket kring förlängningen — föreningen som en del i ett samhälle. De bitarna som ligger utanför föreningens ram snarare än inom.

Det hade Tobias. Med råge. Förvisso med ett lite annat fokus, men mycket känns applicerbart även lite mer generellt.  Hur föreningen påverkar och påverkas av samhället, inte bara hur den påverkar individen.

Först och främst ses en förening som någon slags garant för en livskraftig och rättvis entitet. På sidan 122 står det ”Det ligger dock i politikens natur att de föreningsaktiva uppfattas som kapabla att själva organisera sig och hantera sina bidragspengar […]”. Det är en bild jag känner väl igen mig i — bidrag till ungdomsorganisationer i Sverige utgår från antalet anslutna föreningar och antalet ansluta medlemmar. Föreningen i sig ses som värdefull — i nivån tusentals kronor per förening i statsbidrag.

Vilket klingar lite illa med att det är svårare och svårare att göra föreningarna till riktigt balla entiteter (i och med att färre entreprenörer och administratörer dras till dem). Vilket i sin tur också genererar färre skäl för människor att engagera sig i föreningsform — sidan 126 säger ”Detta skulle inte minst kunna antyda en minskad vilja bland dagens unga att ansluta sig till etablerade hierarkiska organisationer som de svenska folkrörelseorganisationerna. Unga vuxna i åldern 18–29 år är mycket riktigt den kategori i befolkningen som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Engagemanget visar dock ingen tendens att minska.”

Artificiella föreningar

Vi har alltså en stat som gärna ser föreningar eftersom föreningar är bra folkbildare (inte minst i demokratifrågor) och en befolkning som ser mindre värde i föreningar. Resultatet har blivit och blir alltjämt att (många) föreningar är artificiella. Inte i bemärkelsen att de är rena luftslott, däremot att det skapas föreningar som blir just föreningar snarare än en lös sammanslutning folk som vill göra något — även om en lös sammanslutning är det som skulle falla sig naturligast.

Självfallet finns det en del värden även i den sortens politisk styrning. I Sveroks fall har man haft en väldigt onostalgisk syn på föreningar: de är något som kommer och går med åren och det är inte hela världen om de läggs ner efter något år. Det är alltså väldigt många (företrädesvis tonåringar) som är med och startar föreningar och exponeras för stadgar och föreningsformalia. Formalian är i och för sig spännande som varm filmjölk, men den har en hel del paralleller med Svenska demokratiska system överlag. Bara genom att starta föreningar lär man sig saker. Det är nyttigt.

Urholkat

Samtidigt urholkar man föreningen som koncept genom att ge formen snarare än innehållet en viss pondus. Som medlemsförening i Sverok får man ett kapital från förbundet (som i sin tur får kapital från staten). Om man ska arrangera något spelrelaterat är det alltså inte så dumt att organisera sig i föreningsform för att få tillgång till det kapitalet. Men ger det alltid ett mervärde? När personen i en arrangörsgrupp som ”kan det där med förening” får uppgiften att sköta formalian kring bildandet? Tveksamt.

Även i konsumentled har synen på en förening skiftat. Folk är överlag vana konsumenter: man använder en tjänst som någon tillhandahåller. Som medlem i en förening har man en tydlig väg att nyttja sin demokratiska makt på, men det bygger på att tanken finns hos den som ska nyttja den. Oftas ses föreningar som en ren serviceinstans. Föreningen är något som Ägs av en Admin, eller något man inte engagerar sig närmare i eftersom man är intresserad av tjänsten, däremot inte i ett djupare engagemang kring den. De som tillhandahåller tjänsten (arrangerar konventet, turneringen, lajvet eller vad det nu kan röra sig om) är inte nödvändigtvis mest intresserade av en stor klick demokrati kring det hela heller. Ibland försöker man till och med motverka möjligheten för att slippa att folk gör en kupp i föreningen.

Föreningsformen faller sig nog mindre och mindre naturlig för arrangörer av saker och ting. Det som gör den intressant över huvud taget är att samhället — stat, landsting, kommun och privata intressen — är bekant med den och känner sig bekväm med den. Man kan alltså enklare få acceptans och pengar som förening. Men där är vi tillbaka på att det har blivit en artificiell konstruktion, snarare än något naturligt — och det som gör en förening nyttig och rätt så unik skuffas undan i ett hörn för att det är i vägen. Vad blir då kvar? Och om det artificiella blir standarden för föreningar, hur påverkas de föreningar som faktiskt är naturliga föreningar och fungerar såsom stat och kommun önskar och tror att de fungerar?

(Jajamän, det kommer mera ur den här burken Tankar om Föreningar i Lagom Munsbitar. Stay tuned, som di säger i amerikatt)