Sverigedemokraterna i Svedala — persongalleriet

Vi började beröra personerna i Sverigedemokraterna Svedala lite grann i går i samband med deras prestationer i lokalpolitiken. Sanningen är att det allena inte ger en speciellt rättvisande bild av partiet på lokal nivå.

Ungefär här är det värt att notera att det jag skriver om nu är personerna i en specifik kontext — dessutom en där man gillar att langa gliringar på sina meningsmotståndare. Det kan hända att damerna och herrarna som nämns här är världens bästa mor– eller farföräldrar. De kanske donerar tusenlappar per år till Läkare utan gränser. Det är inget jag vet något om. De kan vara jättebra människor — egentligen. Jag har inte träffat en enda av dem. Allt bygger på deras egna uttalanden i pressen eller deras skriverier i kommunprotokollen. Om någon tycker jag ger en orättvis bild här och det beror på felcitat eller dylikt så är det bara att höra av sig så ser vi till så det blir rättat.

Däremot är jag säker på att jag, baserat på sagda uttalanden och skriverier, skulle bli gladare om den specifika samlingen människor håller sig jävligt långt från lokalpolitiken. Jag hoppas jag inte är ensam om det, speciellt inte om fler faktiskt tar en titt på hur allt hänger ihop.

2002 fick SD två mandat i Svedala kommunfullmäktige: Tom Thörnquist och Per Uvgård, med totalt 495 röster (4,5%)

2006 går de starkt framåt och får sex platser, vilket gör att Ingrid Pedersen, Lena Thörnquist och Sven Holst ansluter (de har bara fem namn på valsedeln så den sjätte platsen tillsätts inte), totalt 1478 röster (12,65%)

2010 fick de ytterligare fler röster och mandat. I kommunfullmäkte återfinns nu Hasse Bengtsson, Sven Beckman, Christer Jönsson, Tage Nilsson, Gert Thulin, Sven Holst och Bengt Jönsson utöver de tidigare nämnda (de sista fyra är reserver). 2017 röster (16,19%)

Tittar man bara på valen ser det ut att gå riktigt bra för dem. Det är vad som händer mellan valen som är intressant med det här folket.

2009 går det nämligen åt helvete på riktigt. Sven Beckman, valberedningen, nominerar sig själv till ordförande. Tom, Per och Ingrid — som tydligen är hela styrelsen — blir utkuppade på något vis (vilket täcks i media på flera ställen), men inte innan de har hunnit slanga iväg partikassan till vad de tror är SD riks (visade sig tydligen sedan vara distriktet de skickat pengarna till, inte riks).

”- Vi har valt att ha en liten styrelse för att kunna ta snabba beslut. Sven Beckman ville inte heller godkänna den dagordning som Per Uvgård gjort och då blev vi irriterade. Vi valde att lämna våra uppdrag och gick ut från mötet, berättar Tom Thörnquist.”

Däremot sitter 2006-crowden fortfarande i kommunfullmäktige — i och med att det är personerna som är valda betyder kuppen inte att de blir av med de platserna. Vad de däremot blir av med är arvodet som är knutet till partiet i stället för individerna. Det gillar inte Tom och Per som verkar känna att de ska ha stålarna i stället, så sent som i december 2009, med ett nekande svar från SD januari 2010.

Från januari 2010 till februari 2010 görs ett lappkast och Tom, Per och Ingrid är tillbaka i styrelsen. Tom blir till och med ordförande och fäller kommentaren ”Det känns bra att vi har kontroll över styrelsen. Dom andra har insett att det inte gick att hålla på som dom gjorde.”

Kontroll, säger du? Hyvens kille det där. I en artikel i lokaltidningen säger han ”Sedan är vi som Sverigedemokrater rakryggade, säger sanningen och pekar med hela handen. Vi är emot allt mygel.”

Det här är alltså mindre än ett och ett halvt år sedan han var med om att trolla bort 120 000 kronor för att han inte gillade tanken på att någon annan (som kanske — gud förbjude — har fel) ska kunna göra något med de pengarna. Det är mindre än ett halvår sedan han och Per ville ha stålarna som enligt alla konstens regler ska gå till partiet.

Valet 2010 går som bekant bra. Fler röster, fler mandat och vi har kommit till den Skånska vintern 2010. Tom har lyckats hamna en smula i blåsväder igen. Han förtydligar ännu en gång, nu i Expressen att ”Vi gör ett bra jobb. Folk har förtroende för oss. Vi är ju inga pajasar precis, vi är äldre allvarliga, seriösa människor.”

Det blir december och julbord vankas för kulturutskottet där Lena Thörnquist ingår. Tom ska hämta upp sin hustru efter julbordet och tar höjd för att skånska vägar på vintern påminner lite om en isbana. Han har tur med underlaget och kommer något tidigt. Utskottets ordförande, en sosse, bjuder då in honom. Förståeligt och hyggligt.

Icke så, tycker Sven Beckman, som glatt tar illa upp. Fem månader senare är Tom utesluten ur Sverigedemokraterna på grund av samarbetssvårigheter.. Hans fru Lena klipper sitt medlemskort innan hon hinner bli utesluten.

 

Foto Erik Forsberg, hepp.se

Man kan få intrycket från den här texten att det hela kretsar kring Tom Thörnquist. Det är säkert en del av sanningen.
Men betänk också att Sven Beckman — nuvarande ordföranden — glatt gått med på att göra upp med Tom för att ha bättre chanser i ett val för att sedan tröttna på honom mindre än ett år efteråt. Kanske förståeligt. Hederligt? Upp till alla och envar. Jag har i alla fall vissa problem att se det som en meriterande egenskap om man ska styra i en kommun.

Ingrid Pedersen täckte vi en del i förra posten. Per Uvgård likaså. SD har en lista med motioner på sin hemsida (vilket i sig är föredömligt) och det är knappast några speciellt upphetsande saker som berörs. Är man lite pedantisk kan man också tycka att det inte skulle skada att köra det som ska bli en allmän handling genom ett rättstavningsprogram innan man skickade in den. Eller att man skriver rätt år på pappren.

Jag har täckt in fem personer i någon slags detalj. Det är inte jättemånga och partiet är väl större än så, right? Nja. Under 2009 och 2010 var runt 15 personer närvarande på SD’s årsmöten. Femton. Av det är fem personer som inte riktigt kan leka i samma sandlåda som de vanliga barnen en väldigt stor andel. Att övriga dessutom glatt väljer dem.. är anmärkningsvärt.

Två tusen personer röstade på det här gänget. Jag misstänker att rätt många faktiskt röstar för en idé och inte för personerna. Idén har i grund och botten väldigt lite med kommunalpolitik att göra — nästan ingenting alls. Det man får för en kommunalröst på SD är i stället ett gäng grälsjuka äldre människor som inte kan föra sig civiliserat och gärna langar bajs på de andra när journalister frågar om det hela. Som bråkar och har sig. Som kostar en massa pengar och tid för sjukt många andra inom kommunen.

En röst på SD i riksdagsvalet hade varit en markering. En röst på det här gänget är det inte. För det spelar ingen roll hur jävla trevlig någon av de här individerna är — som sagt, de kan vara moder Teresa hela högen, jag känner dem inte — men med facit i hand har partiet de samlats kring inte lyckats prestera något vettigt på lokal nivå, annat än att slåss inbördes och säga till tidningarna hur helvetes helylle de är medan fakta, ofta i deras egna citat, säger något helt annat.

Så för att avsluta med ännu ett Thörnquistcitat: ”Pajasar”.