Transparens i Sverok — vad, hur och vad hände?

Sverok (eller Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund som det står i stadgan) och transparens, ett inlägg som det har tagit ett tag att tänka färdigt kring. Jag vill redan i förväg varna känsliga tittare: Det kommer bli en lång post och man kan säkerligen ha olika åsikter om innehållets objektivitet. Vi har en tradition av det där med att debattera saker i Sverok, inte minst förbundet självt.

Det finns mycket jag kan skriva om Sverok — tolv års till-och-från-engagemang sätter sina spår, på gott och ont. Kring ämnet insyn och påverkan finns det däremot två specifika val som har varit tongivande, på ett subtilt och inte helt uppenbart vis.
Säkerligen har många andra saker också bidragit, men skulle jag börja teoretisera för vitt och brett blir det här en bok, inte en bloggpost. Dessutom har jag fördelen att ha varit inblandad själv vid här två tillfällena, vilket gör det något enklare att skriva om baktanken.

För att ge lite perspektiv till er som läser det här och inte är sverokare i någon form: Sverok är alltså landets största ungdomsförbund. Personer är med i föreningar som i sin tur är med i Sverok. De är generellt mer engagerade i sina föreningar än i Sverok — ofta är de inte alls engagerade i själva moderförbundet. Det är också ett väldigt brett förbund; alla medlemmar har inte ett intresse i alla saker förbundet pysslar med, rent verksamhetsmässigt. Man är inte nödvändigtvis intresserad av rollspel bara för att man spelar Magic: The Gathering.

Vilket gör det intressant att dra en parallell till kommunalpolitik: även om man bor i en kommun och röstar i kommunvalet är det stora flertalet inte jätteintresserade av detaljerna i politiken så länge den inte stör dem på något specifikt vis. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak — det kan betyda att allting fungerar nog bra. Däremot betyder det också att det kommer vara svårt att hitta en bra stock med folk som är engagerade i och kring de centrala frågorna. Det om något gör det än mer prioriterat att bättra på förutsättningarna till återväxt.

Men två steg på vägen var det, därefter en stunds reflektion om vad det hela ledde till (för Sverok)…

Arenan

2002 kickade Sverok igång ett webbforum. Forum på förbundshemsidor brukar normalt vara rätt tragiska historier där man ser ett inlägg som säger något i stil med ”här kan man prata om precis vad man vill!!!”. Därefter fyra-fem andra inlägg där någon med goda intentioner vill kicka igång en debatt. Få saker är så sunkiga som ett forum där det senaste inlägget är tre månader gammalt; känner man mögellukten komma krypande så fort man öppnar sidan är det en varningsklocka.

Sveroks forum hade två tilltänkta användningsområden — dels skulle det fungera som en plats att diskutera Sveroksaker (e-postlistor fanns redan innan dess men hade tappat i fart rejält sedan mitten av 90-talet), dels som en uppsamlingsyta för folk som gärna skulle vilja börja med någon slags sällskapsspel/spelhobby men inte visste hur man skulle gå till väga.

Nyckelordet blev tillgänglighet — att faktiskt använda samma yta för verksamhet och organisationsdiskussioner. Om den interna diskussionen finns tillgänglig 100 pixel längre ner på sidan man ändå diskuterar alvöron på finns det en betydligt större chans att man lägger märke till den — och kanske, med lite tur, tycker det verkar intressant. Likaså är det bra att som organisationsnörd inom ett jättebrett förbund få en närhet till de frågor som medlemmar tycker är viktiga; att man faktiskt lägger märke till svårigheten med alvöron som inte vill sitta kvar mer än två timmar i sträck.

I rask takt lades det upp verksamhetsforum — som handlade om spel — och en ohemulig mängd interna forum, med mer eller mindre stora grupper som hade tillgång. De allra flesta var dolda för alla utom medlemmarna i gruppen; jobbade man (ideellt) med IT kom man, till skillnad från normalanvändaren, åt forumet för IT.

Forumet blev snabbt välanvänt, både för rena hobbydiskussioner och som internpolitisk kommunikationskanal inom förbundet. Det gjordes ett aktivt val att inte konkurrera med smalare spelhobbyrelaterade forum. Speldelarna av forumet hölls således som en ganska nybörjarvänlig inkörsport, där det var helt OK att skicka folk till mer specialiserade forum som handlade om specifika spelhobbygrenar.

De flesta som diskuterade internpolitiken inom Sverok snackade även spel — det fanns fler anledningar att gå dit och kolla vad folk hade skrivit — och samtidigt kolla vad som skrivits i organisationsnördsdelarna på forumet. Enklare med peppen.

Hade vi gjort om allting 2011 hade det kanske handlar om sociala medier i stället för ett forum, men koncepten känns lika aktuella — visst kan vi erbjuda en kommunikationsplats, men varför ska folk vilja använda den?

Insynen

Sverok är ett (realativt) ungt förbund med unga medlemmar och unga aktiva. Detta leder till att det finns få självklara sanningar. Frågan om insyn har alltid har bubblat någonstans i bakgrunden — förenklar man den något handlar det om hur mycket av förbundet man vill visa för omvärlden, kontra hur mycket man vill hålla internt.

Ser man till samhället i stort är det väldigt vanligt att diskussioner göms, med mer eller mindre god motivering. Kanske handlar det om att man inte vill visa utkasten innan man har ett färdigt resultat, för att på så vis söka större acceptans för resultatet. Eller så ser man en risk med att ämnet man diskuterar är så pass kontroversiellt att det kommer locka till sig folk som är rabiata i sin åsikt utan att för den sakens skull ha en vilja att komma framåt i diskussionen. Det är också ett sätt att göra en grupp lite mer exklusiv — vi som kommer åt det där balla och dolda.

Samtidigt finns det fördelar med att öppna upp. Det går för vem som helst som har intresset att få insyn i verksamheten. Se vad det faktiskt innebär att pyssla med de olika sorters förtroendeuppdragen eller ideella grupper som finns inom förbundet; avmystifiera arbetet en smula och göra det möjligt för alla och envar, inom eller utan förbundet, att syna vad som händer — gärna redan innan det blir verklighet.

Men att det är bäst att göra på det viset och öppna upp? Knappast en självklarhet, speciellt inte i Sverok och 2009. En del kandidater till förbundsstyrelsen var för öppenhet, en del kandidater var lite mer restriktiva. Då menar jag inte att det fanns personer som försökte mörka något (eller något annat hysch-hysch) utan snarare att det faller sig naturligt för väldigt många att inte diskutera saker öppet som standard. Inga konstigheter.

Valberedningen (jag ingick däri) satsade på kandidater som verkade vara för mer öppenhet, gärna också med en reell möjlighet att förverkliga den. Kompetenta doers. Hårdnackade idealister. Nätmänniskor som twittrade ut halva sitt liv redan som det var. En medveten satsning för att få till en övervikt av pro-öppenhetsfolk. Vi var rätt öppna (pun intended) med detta, men realistiskt sett har valberedningen mycket makt i Sverok och det är svårt att faktiskt motarbeta den om man så vill.

Riksmötet tyckte inte vi var helt dumma i huvudet och röstade fram de namn som var nyckeln för att få ihop det.

(Med det vill jag inte säga att det var valberedningens förtjänst att Sverok gick mot mycket mer öppenhet — äran därtill hör hemma hos alla de som jobbade hårt för det, både inom och utanför diverse styrelser. De som fick det att hända, de som lade mången timme åt att diskutera på forum, de som fått skit för att de var öppna med vad de ville.)

2010 hände det saker. Forum skapades eller öppnades upp. Dels rena inbjudningar till dialog i stil med ”Snacka med förbundsstyrelsen”, som är väldigt nyttiga i sig — men även styrelsens interna arbete lades fram till allmän beskådan i form av förbundsstyrelsens mötesforum. Interna diskussioner, ofta i ganska rå form — och man behöver inte ens vara en registrerad användare för att ta del av dem.

Resultat

I en ideal värld hade jag kunnat skriva att allt det här lett till jättebra och rosenskimrande storheter och superfina resultat — men verkligheten är ju som bekant alltid något mera svartvit. Mycket har hänt, inte allt har varit positivt.

Tanken fungerar — öppenhet leder till diskussioner och med Sveroks forum så är det relativt många som faktiskt läser det som skrivs av diverse styrelser och grupper. Vilket leder till att en del av dem svarar — i alla fall ett par dussin under mer omdebatterade frågor. Det är bra, men kommer med en baksida.
Folk är, förvånande nog, nämligen inte alltid jättebäst på att vara konstruktiva på Internet. Det blir gärna en tråkig stämning, speciellt om det rör frågor som betyder mycket för folk (och eftersom många brinner för sitt ideella engagemang i förbundet så..) Att som forummoderator ta hand om det på ett bra vis är inte heller helt enkelt.

Det finns alltså en risk för att öppenheten tär snarare än när. Hur man kommer till bukt med det problemet är en annan femma, men det är ett problem man får på köpet om man öppnar upp mer. Glöm däremot inte att man får de positiva effekterna också. Helheten är, i alla fall i min värld, fortfarande värd det.

Man ska inte heller missta insyn för påverkan. Öppenheten kan, om man använder den på ett bra vis, leda till medinflytande och påverkan från långt fler än bara en styrelse — men att ge insyn allena leder inte automatiskt dit. Det handlar om att låta saker få ta sin tid, att skicka ut beslutsunderlag i god tid och inte stressa genom frågor på ett möte bara för att man råkar sitta på ett möte. Vilket osökt leder in på problemet ovan, då man (ofta) kan räkna med att folk har åsikter om man vill förändra något.

Vill man få in påverkan utifrån så måste värdesätta den på riktigt. Gör man inte det så har man bara löst hälften av problemet (lite som i den förra bloggposten) och för att uppmuntra folk i ledande position — oavsett om det är en kommunfullmäktige eller en förbundsstyrelse — är det nog så viktigt att ge dem incitament för att göra det. Att de får positiv respons, även om det råkar vara kritik, när de sticker ut näsan är kanske inte så dumt. Likaså är det viktigt att de som tar sig till att sätta sig in och kommentera styrelsens arbete blir respekterade.

Den biten hoppas jag förbundet jobbar vidare på. Jag är lastgammal och har i princip gjort en exit stage left från Sverok, men det finns sjukt mycket vettigt folk inom organisationen. Förhoppningsvis bär de facklan vidare och får till en positiv spiral för kommenta… förlåt, dialog mellan de som styr och resten av förbundet. Förutsättningarna finns.

För er som läser det här och inte är sverokare — som synes är hela biten med dialog, öppenhet och andra fina ord inte en patentlösning. Vill man mot en miljö där man inte låser in sig bakom lyckta dörrar så är det ett naturligt steg på vägen — man får bara göra det efter sina egna förutsättningar och våga öppna upp. Det kommer bli jobbigt, det kommer ifrågasättas, kritiseras och risas men ingen kommer hänga er. Det leder också till att folk som kanske inte alls hade övervägt ett djupare engagemang gör det, när de faktiskt inser vad det hela handlar om. Det leder till bättre beslut och det leder till att ni utvecklar era respektive organisationer.

Tro bara inte att det blir enkelt.

Insyn bits inte

För dryga sex veckor sedan plöjde jag genom Svedala kommuns protokoll (mer om detta här). Det tog fyra timmar bara att skumma genom protokollen på jakt efter en specifik slags frågor. Hade protokollen varit sökbara hade det gått på tio minuter att få ut det jag ville få ut. No such luck.

Skulle jag mot förmodan få ut för mig att följa en specifik fråga genom olika instanser ska jag dels ha koll på vilken väg den kan tänkas ta, försöka luska ut ungefär hur mycket ledtid varje instans behöver för att ta upp frågan och sedan försöka korrelera det mot vilka mötesdatum den instansen hade. Detta för att kunna chansa på rätt protokoll. Sedan får jag ladda ner protokollen och läsa genom dem för hand.

It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of The Leopard’”, för att citera Douglas Adams. Det är lite så det känns. Transparent? Inte speciellt.

Så behöver det inte vara. Tar vi i stället en titt på Stockholms kommun så hittar man enkelt sammanfattningar från sammanträden. Klickar man sedan vidare från dem finns alla frågor indexerade var för sig, sökbara och möjliga att hitta via Google.

Viss skillnad.

Att enkelt kunna följa vad som har hänt är nog så viktigt, speciellt för föreningsmuppar. Folk som mig; sådana som inte finner ord som bordläggning, ajournering, dagordning, prejudikat och beredningskommitté avtändande.

Det är också en del av problemet — hela det politiska systemet är modellerat efter folk som mig, snarare än efter folk som har vanliga, sunda och vettiga prioriteringar i livet och helst av allt slipper bry sig om vad upplägget i en kontrapropositionsvotering egentligen innebär för resultatet.

Systemet Stockholm använder löser det för mig. Sammanfattningarna som de gör löser det för många fler. Kickern, däremot, är att man bara löser en av aspekterna. Systemet gör det enkelt att i efterhand se vad som har hänt, däremot inte att påverka i förväg.

Den biten är långt lurigare. Där räcker det inte med smarta system och sökbara PDF’er. Det krävs gärna en tankeomställning för att göra hela processen tillgänglig, och då helst inte bara för sådana som mig.

Turs nog finns det bra exempel även där. I nästa inlägg, senare i veckan, tänkte jag exemplifiera utifrån Sverok som gjorde den omställningen för några år sedan.

Konsten att utrota

En gång i tiden bodde jag i Göteborg, i en lägenhet tillsammans med Tobias och Amanda. Tobias och Amanda är inte några stora vänner av spindlar. Deras patentlösning för att hantera spindelproblem — med andra ord en spindels blotta existens inom lägenhetens väggar — var att ta fram dammsugaren.

Den lösningen fungerade jättebra tills den dagen en rätt maffig spindel hade parkerat sig ovanför dörren till skrubben där dammsugaren befann sig. Då fick jag rycka in och ta bort spindeln.

Jag gillar inte tanken att skada djur om det går att undvika, så jag tog spindeln på en bit papper och tänkte släppa ut den från fönstret i vardagsrummet. Bra plan, right? Bara ett problem: väl framme vid fönstret kunde jag inte hitta spindeln längre.

Precis då frågar Tobbe hur det går.

Jag minns inte vad jag svarade, men jag kan inte ha låtit speciellt övertygande. Prospektet att jag eventuellt hade släppt en spindel någonstans i vardagsrummet var — låt oss uttrycka det milt — inte en lockande tanke för dem.

Nu ville det sig så väl att spindeleländet bara hade förflyttat sig hastigt och lustigt mellan papprets bägge sidor i takt med att jag vände på det för att hitta sagda spindel. Spindeln åkte ut. Djur överlag har jag inga problem med; man ska man behandla dem väl. Inklusive spindlar, ormar och annat som många tycker är rätt äckligt.

Mygg, å andra sidan, halkar på något vis utanför min sinnesbild av mig själv som djurvän. Tidigare i sommar spenderade jag närmare 45 minuter med att försöka utrota ett extra kvicktänkt exemplar av sagda genus. Jag stör mig, speciellt när jag ska sova, till den milda grad att jakt mitt i natten mitt i sommaren är att föredra framför alternativet.

Så döm då mitt missnöje när jag tidigare under dagen, nöjd efter en rejäl städning, slänger mig på sängen; jag tittar upp och ser hela jävla taket fullt med mygg. Säkert 30 stycken bara i taket. I oktober.

30 är lite väl många att ens försöka ha ihjäl med konventionella metoder, så jag gör ett modigt försök att ignorera dem. Mygghelvetena.

Yeah, right. Dessa inbilska små fanstyg från bortre helvetet plockar mig direkt på min tydligen ack så lockande koldioxid och börjar svärma. Tre minuters sammanhängande vila? Icke. Man hör blodsugarsurret i örat. Har man tur kan man plocka eländet i farten precis då. Men 30+ myggor? Går inte. Helt jävla omöjligt.
Jag överväger att gå ut och lägga mig på soffan med illrarna i stället. Slår upp Wikipedia och inser att mygghelvetena kan leva så länge som ett par veckor. Att vänta ut dem är inte ett alternativ.

Då slår mig Tanken med stort T. Jag förstår precis hur Saddam måste ha känt när han kom att tänka på giftgas som en lösning på sina problem.

Dammsugaren.

Glöm flugsmällan. Glöm mygglasern. Det är dammsugare som gäller.

För myggor är smarta nog att inse att du kommer nära om du börjar skymma ljuset. De fattar däremot inte konceptet dammsugarrör. Börjar det blåsa lite lätt sitter de kvar tills det är för sent — vind finns ju i naturen. Om de mot förmodan försöker fly har de inte en chans i världen mot suget från av motor på 1300W.

43 myggor, drygt fem minuters jobb. Men det är inte lite utan att man känner sig en smula som Amon Göth efteråt.

(Den fina spindelbilden är tagen av Fir0002/Flagstaffotos från Wikimedia Commons och får användas under GFDL)

Tre punkter, Jimmie

Jag läste din ledaredebattartikel på svd.se, om riksdagens öppnande och ceremonin i Storkyrkan, denna gång med en imam och en rabbin närvarande. Även om jag kan förstå din ståndpunkt och din misstanke om att det är ännu ett ”tillfälle för att manifestera den mångkulturalistiska samhällsordning som sju av riksdagens åtta partier så okritiskt hyllar” så är det inte lite utan att jag känner att du söker någon slags offerroll. Att ni som kritiserar mångkulturen hela tiden får den upptryckt, likt någon slags mobbing. Att SD får ta en massa skit för att ni säger saker som ingen annan vågar men många tycker.

Ni är inte poppis — jag kan förstå en försvarsställning. Men samtidigt — i precis samma ledare — grundmurar du än en gång de punkter som gör att i alla fall jag ser SD som ett non-grata-parti i Sveriges riksdag. Det handlar inte om mångkultur, det handlar om oliktänkande.

För det gillar ni fanimig inte alls.

Du pratar om traditioner och gemenskaper och att Det Svenska är kittet som binder oss samman — ”en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället” säger er hemsida. Det, och att man inte ska bygga en stat på vitt skilda värderingar.

Precis där ni börjar bli lite läskiga. Tre anledningar:

Ett

Ni säger att ni önskar ett ”ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra” men det gäller bara om man är som ni. Svensk, alltså. Utan att för den sakens skull definiera vad Svenskt är. Tydligen finns det en del spelrum så länge det inte är Mångkultur.
Där någonstans känner jag mig träffad. Jag firar inte en enda kristen högtid av någon slags kulturell anledning. Mina högtider är spelkonvent. Då träffar jag mina vänner och firar över ett bra friformsscenario. (Visste du förresten att Sverige är ett av de ledande länderna i världen vad gäller friformsrollspel?)

Jag plockar med mig recept på bra mat när jag reser i utlandet. Traditionell svensk mat i all ära, men det finns så mycket mer spännande där ute. Kan rekommendera ingefärsmousse, eller welsh rarebit.

Inte heller tror jag på jante. Kort och gott skulle jag inte kalla mig själv speciellt svensk. Måste jag definiera mig som något annat än en individ ligger nog ”gamer” närmare till hands än ”svensk”.

Visst, man kan argumentera att jag förvränger precis vad det hela handlar om. Att jag ändå är en kulturell svensk, genom min familj och min nationalitet; för att citera ert principprogram — ”Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.” Det är en spännande diskussion som jag med glädje ger mig in på, så fort någon faktiskt sätter dessa djupt rotade och ursprungliga gemenskaper på pränt; utan det handlar det om rent och skärt godtycke för stunden.

Jag väntar med spänning.

Två

Jag har polare som är bögar. Jag har polare som är syndikalister. Jag har polare som är sossar, som är kommunister, som är moderater, som är exkriminella, som är bilhandlare, som är trubadurer, som är genusvetare, som är anti-genus. Till och med en som deserterade från främlingslegionen.
Gemensam nämnare? Jag gillar dem allihopa. Visst argumenterar jag gärna saker med (och mot) dem, vilket borde vara rätt uppenbart om man läser min blogg regelbundet. Poängen, i alla fall, är att samhället behöver ha rum för dem alla. För den där ”gemensamma synen” på jämställdhet, på demokrati och ”rätt och fel” (om du känner igen punkterna så är det för att de står i den ordningen på er hemsida) — den finns inte.

Och det är en jävla tur, för annars hade vi inte utvecklats alls, som samhälle. Hade vi haft den gemensamma synen vi hade för 45 år sedan på kvinnans plats i det traditionella folkhemmet hade jag blivit bedrövad. Hade vi haft den gemensamma synen på rökning i början av 80-talet, var fan hade vi varit i dag? Eller den gemensamma synen på barnaga? Kvinnans rösträtt? Rasbiologi?

Vi behöver inte gå tillbaka mer än 100 år för att se ett markant annorlunda samhälle än det vi har i dag, just för att vi inte hade den där fina gemensamma synen.

Vi kan åter igen gå in på någon slags semantik om att alla har en viss gemensam grundsyn i egenskap av svenskar här och nu — och jag får åter igen i så fall be om korten på bordet för att den diskussionen över huvud taget skulle vara intressant.

Tre

Ni attraherar så sjukt många riktigt bittra och ibland udda människor; en överhängande majoritet av dem är arga svenska killar och gubbar. Som verkligen älskar att hata.

Muslimer är ju en poppis grej att ogilla har jag förstått. Det är så mycket som Är Deras Fel. Nästan allt, faktiskt. Och de jävlarna har en plan. Muslimerna invaderar och knullar som kaniner. Kaniner, I tell you! De lockar till och med oskyldiga hungringa hemlösa svenskar med mat.

Så jävla lågt. Fattar du? Mat till de hemlösa!

Någonstans där har man tappat allt vad perspektiv heter — gråskalorna har suddats ut. Det är Svart eller Vitt. Vi mot Dem och allt, allt de gör är feeeeeel! Alla muslimer vill egentligen döda oss, för det står i koranen. Om man inte dödar folk för att det står i koranen är man inte en muslim. Ju.

Nu behöver ju inte ”dem” vara muslimer heller. Man kan i stället kanske peka på etablissemanget, eliten, PK, politiserad elit (för att ta ditt eget ordval) eller vilka etiketter man nu vill sätta på det.
Jag skulle kalla det samhället, kort och gott. För kan man få in Timbros VD in under vilken definition som helst av ”vänsterfascist” (hände på twitter för en dryg månad sedan), då skjuter man ganska brett.

Så pass brett att det åter igen blivit svartvitt.

Man skulle kunna tycka att det har något att göra med er politik. Era företrädare, både på lokal– och riksnivå, förenklar gärna vilken fråga som helst de har en åsikt om till svart eller vitt. Tacka fan för att det attraherar folk som vill se världen på samma vis.

Inte så jävla konstigt att en del kallar det för att sprida hat.

Ergo

Så för att exemplifiera från din ledare:

Punkt ett, du definierar ”omistliga delar” i vårt sätt att leva och blandar in religion däri. (Att kristendomen starkt influerat svensk historia är inte delen som stör mig, utan att du ser en ceremoni inom religionen som en omistlig del av vår nutida kultur. Helt OK som en privat åsikt, men att i egenskap av partiledare börja jiddra om det..? Kom igen)

Punkt två, du pratar om respekt…

Punkt tre, …och kan samtidigt inte tolka det på något annat vis än att det är Etablissemanget som passar på att trycka till er lite grann.
Svartvitt. Och sjukt respektlöst.

Därför, min gode herre, tycker jag ni gott kan åka ut 2014.

Konferens och sömnbrist

Jobbkonferensen i svensk tappning är en lustig företeelse. Man åker iväg till lämpligt utland tillsammans med en hög kollegor, pratar jobb och äter helt barocka mängder mat. De som har barn passar på att sova ut och göra stan osäker, för ett par korta dagar fria från vardagen.

Första dagen är folk seriösa. Uppe med tuppen, ätna och färdiga när konferensen börjar. Därefter tar det vid en orgie i Powerpoint och roadmaps (jag kommer ihåg drygt hälften) — en slags jobbkonferensritual.

Andra dagen är snudd på en motpol. För mig börjar den tidigt. Någon har släpat in en brunstig noshörning på hotellrummet och den gör väsen av sig. Tio ganska förvirrade sekunder senare inser jag att det är min kollega (jag delar rum med) som drar timmerstockarna från helvetet. Den sortens snarkanden, som om de hade varit läten från ett djur, föranlett nödslakt. En lever som skriker på hjälp efter rejäl misshandel kvällen innan.

Hotell i Ungern ser, enligt min empiriska undersökning, alla ut som Overlook Hotel. Redrum, redrum..

Klockan drar sig så sakteliga mot tio och jag — trött som en gnu efter snarkattacken — släpar ner mig till konferensrummet efter att ha skippat frukosten. Inte en jävel ser pigg ut. En dryg tredjedel saknas. Konferensbossen kommunicerar i meningar med tre ord eller färre.
Någon hade lyckats somna i en fåtölj och till slut tagit sig in i sitt rum, fram till sängen och däckat med kläderna på vid åttarycket på morgonen. En annan tjomme återfann TV’n på golvet när han vaknade runt elvarycket.

Nu var det här i och för sig ett exempel från den här specifika helgen, men det skulle kunnat vara vilken jobbkonferens som helst som jag åkt på med svenskar. Vi är lite speciella på det viset.

Samtidigt är det ett bra tillfälle att faktiskt lära känna folk, utan arbetsplatsens sociala kontext. Det är värt nog så mycket. När man inte smider mordplaner mot snarkarna.

Kära göteborgare

En gång i tiden har jag bott i er stad, ute på Hisingen. Ni skulle nog ändå kalla mig stockholmare. Dels är jag dryg, dels säger jag fisk (inte fesk) så det ligger nog någonting i det. Jag hoppas således det blir lite extra pinsamt att bli skriven på näsan av en dylik.

För ni borde skämmas, lite sådär kollektivt.

I lördags bytte jag från sjuans vagn till buss vid Frölunda torg. I Pressbyrån springer det in en kille i 13-årsåldern. Ett gäng andra killar i samma ålder springer efter och försöker dra ut honom därifrån. De lyckas rätt bra och någon håller fast honom medan ett par andra slår honom i huvudet.

Bara så vi är på det klara här — ”slår honom i huvudet” är alltså inte en skönskrivning för att de buffas lite vänskapligt. Vi pratar knytnävar.

Då grabbar jag tag i en av tjommarna, en kille som knappt fått mustasch, och frågar vad in i helvete de håller på med. Leker, säger han (först säger han förvisso ”Ey, släpp mig, jag svär, jag slår dig”. Men sedan så…) Under tiden har killen som jagas passat på att springa därifrån med merparten av de andra efter sig.

Jag handlar min tidning och letar upp de här kidsen igen. Det är inte så svårt att se dem, ens på håll. Den jagade killen har nu tagit skydd inne på något matställe med jagarna väntande utanför. Knallar bort och kollar läget.

Det är inte så jävla enkelt som man skulle kunna tro. Killarna känner varandra och jag har ingen aning om det här är mobbing eller en skev syn på lek. Killen som blev slagen verkar ta det hyfsat mycket med ro, givet omständigheten. Han lämnar matstället, blir fasthållen, slagen i huvudet, sparkad. En av killarna hoppsparkar honom.

Ungefär där lackar jag. Jag säger att det fanimig inte är OK att hålla fast folk och slå och sparka. Det är fel. Lägg av.

Varför bryr du dig?”, säger då killen med mustaschfjunen. ”Det är ingen annan som bryr sig. Är du polis, eller?”

Han har ju helt rätt. Busstorget ligger max 50 meter bort. Säkert 70 pers inom syn– och hörhåll, om inte mer. Inte en jävel har rört en min.

Vad krävs det, gott folk, för att ni ska reagera? Ett gäng killar som slår och sparkar på en ensam kan man tycka vore tillräckligt. Eller? För inte fan kan ni skylla på de här killarna. Om inte en enda av er säger att de är fel, hur i helvete ska de då någonsin lära sig det?

När tappade ni bort allt vad civilkurage heter? När blev ni för rädda för att lägga sig i? När gav ni upp? Framför allt, när började det behövas en stockholmare för att säga ifrån — i Göteborg?

Skäms.

I övrigt vänliga hälsningar söderifrån.

Planka på tåget — en enkel riskbedömning

Förra posten avslutades med konstaterandet att kostnaden för kollektivtrafiken slår hårdast mot de som behöver den som mest. Sitter man i sitsen där man egentligen inte har råd med kollektivtrafik men samtidigt vill kunna röra sig landar man i en riskbedömning: hur svårt är det att planka?

Dagligdags åker jag Pågatåg till arbetet. Pågatåget har ingen spärrlinje; man löser biljett i automater på perrongen, alternativt sätter sig direkt på tåget om man har periodkort. På tåget finns kombinerade tågvärdar och biljettkontrollanter som går genom vagnarna och frågar efter nypåstigna. Samma modell som SJ.

Nyligen gav jag mig på ett experiment i social manipulation1 och fejkplankade ett par veckor; i fickan finns ett giltigt kort men jag visar det bara om någon specifikt ber om det (om man vill kalla det en feg livlina eller att göra rätt för sig får ligga i betraktarens ögon).
Under två dussin resor fick jag fick visa kortet en enda gång. Det var under Malmöfestivalen när det kvällstid står väktare i en spärrlinje innan man ens kommer ut på perrongen — något av ett särfall.

Hade jag inte haft råd att resa hade det säkert inte legat helt långt bort att överväga plankande. På Pågatågen fungerar det fint2. Beroende på hur luttrad man är i sitt förvärv kan man säkert också planka på bussarna.

Det blir någon slags erbjudande om förbjuden frukt — du får inte tjuvåka, men du kan. Du behöver bara medvetet göra fel. Ställ dig en liten, liten bit utanför samhället. Samma samhälle som du (eller din morsa) inte har råd med ändå.

Stick it to the man. Första silen är gratis.

 

1) Experimentet var något begränsat i omfång — det rör sig om en väldigt specifik sträcka, ungefär mitt på linjen. Jag har inga utstickande fysiska drag och tillhör en etnicitet som generellt ses som hederlig. Jag pendlar i princip varje dag, vilket gör att tågvärdarna har sett mig förut. Slutligen har jag ett giltigt kort och ser säkert mindre skyldig ut av den anledningen.

2) Man ska dock vara försiktig med att beskylla tågpersonalen för detta. 300-personers memory många gånger om dagen är säkert inte skitenkelt (det är bara en tjej på tågen som lyckas bra med det; rätt kraftig och kortklippt, klart bästa tågvärden på sträckan). Systemet bygger på att resenärerna är samarbetsvilliga. Design fail.

Kollektivtrafikens förnedring

Jag har en rätt tveksam inställning till olovligt gratisåkande på kollektivtrafiken. Principiellt är det svårförsvarat; det är sällan jag hör redigt bra argument för att göra plankande till en livsstil. Oftast mynnar det ut i någon variant av att man inte vill betala snarare än att man inte kan betala.

Liljeholmen

Samtidigt har jag varit i den sitsen där man inte kan betala — det är fanimig inte roligt. 20 minuter för sent på ett skolkort hos SL (det slutade gälla tidig kväll på den tiden), helt utan pengar och ståendes framför En Blond Häxa som absolut inte kan tänka sig släppa genom mig ändå, trots mitt till minnes ganska ömkliga intryck den stunden.

Jag var 16 år och det är — bokstavligen — ett halvt liv sedan, men jag skulle fortfarande känna igen EBH på kollektivtrafiken i Stockholm. Jag skulle troligen också förklara för personen hur sjukt otrevlig situation hon bjöd på genom att stå och hånle medan hon säger nänä.
Just då kändes det verkligen som att kollektivtrafiken var mot mig, snarare än för mig.

Stocksund

Många år senare satt jag på Roslagsbanan när två tjejer i tonåren, en med månadskort och en utan, satt och diskuterade en hållbar strategi för tjejen utan kort att ta sig hem. Ingen av dem hade pengar.

Två tjejer som sitter och ska lura systemet och känner sig jävligt klyftiga?

Hah, nej. Tjejen utan kort var inte alltför många steg från upplösningstillstånd och ville verkligen komma hem. Planerna de kom fram till blev mer och mer desperata. Jag sträckte till henne en hundring, för hon satt i en snäppet värre sits än jag själv en gång hade gjort.

Skåne

Jag är numera höginkomsttagare och exilstockholmare. Månadskortet på Skånetrafiken är en kostnad jag kan svälja och vi har dessutom även en bil som komplement. Skulle det knipa och jag finner mig själv utan kontanter har jag tre plastkort och en en mobil med abonnemang i backup. För mig är det inget bekymmer.

Men vilka signaler är det vi vill ge om vi säger att kostnaden för kollektivtrafiken ska täckas till lika del av de som nyttjar den? I många fall av de som egentligen minst av alla har råd med det (tillfälligt eller permanent) — vilket också är samma personer som mest av alla behöver kollektivtrafiken.

Rätt signaler? Tveksamt. Det är verkligen inte en lyx vi pratar om här, det är värdigheten att kunna ta sig längre än vad cykeln kan leda en. Det är att ge folk chansen att känna sig som en del av samhället i stället för att tvinga in dem i ett vi-mot-storebror-tänk eller att känna sig som någon slags mindre värda tjuvar.

Den prislappen kan vi alla gott dela på.