Lurad

Min förbannelse de senaste fem eller så åren — sedan jag flyttade till Skåne, alltså — är att jag aldrig har tid att göra något i Stockholm när jag väl är uppe i trakten igen. Inget undantag den här gången heller.

Maria har en del släkt i Stockholm. En sommarstuga har sålts, den ska vara tom på tisdag och det fanns ”lite kvar att göra”. Ni vet de där programmen på TV där folk har samlat på sig metervis med ski.. saker på höjden i sina hus och tar sig fram mellan sina högar. Kåkar där man hittar tre eller fyra döda katter när de väl städas ut.

Så illa är det inte här. Turs nog. Då hade jag nog fan tagit bilen och åkt söderöver i ren självbevarelsedrift. Vissa vibbar finns dock kvar — man kan raskt konstatera att det jag ser som en naturlig sak att slänga inte nödvändigtvis är fullt så naturlig för en dam i sina bästa år (80+) och att saker gärna får sorteras innan det ska slängas.

Om man nödvändigtvis ska finna sig själv mitt i ett TV-program.. kunde det inte ha varit något lite mer upplyftande? Fångarna på Fortet, kanske. Eller något där man kan vinna en jättehög med pengar.

Turs nog har jag chansen att rekuperera på soffan hos en amerikabrevsskrivare, i gott sällskap av ett par gamla gubbar från norröver. En sällsam bit socialiserande. Ett vattenhål — innan det är dags att åka tillbaka, sova en stund och invänta dagsljuset för en till dags gloriöst skrotlyftande.

Ett ode till den mentala lyteskomiken

Jag har, säkert likt merparten av er, en lista med sajter jag besöker med jämna mellanrum. Typ dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Facebook räknas inte.
Nätet är bra för ströunderhållning, men sedan slog mig tanken — vad är det jag väljer att spendera min tid med?

Låt oss ta en titt:
Not always right — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i i sitt Happy Meal.
Clients from hell — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i sitt Happy Meal (vänta.. igen?)
Ugliest Tattoos — Happy Meal tatuerade i korsryggen.
Fuck my life — någon kissade i mitt Happy Meal.
Jag brukade också läsa Tjuvlyssnat (i alla fall medan de fortfarande uppdaterade ofta) — alltså folk som pratar om sina Happy Meal.
Backman’s blogg — om bara mitt Happy Meal vägde fyra kilo…

Gemensam nämnare? Folk som gör bort sig eller råkar illa ut, beskrivet i första eller tredje person. Intellektuell junk food. Nätet är fullt av det. Och TV.. jisses, TV. Gordon Ramsay som står och skriker på folk som (drumroll) gjort bort sig. Idol. Bottennapp som Jersey Shore eller vad den svenska motsvarigheten nu heter. Icke att förglömma vad som helst med Anna Anka.

Så varför ser man på skiten*? Handlar det om ett behov att känna sig lite bättre än resten av världen? Eller är det oskyldig underhållning? Hur påverkar det samhället på sikt?

Själv har jag inga bra svar. Men om ni ursäktar så har jag inte läst Fuck my life ännu i dag, så det börjar bli dags att runda av.

 

*) För er som är oroliga över mitt allmäntillstånd — nej, jag ser vare sig på Jersey Shore eller Anna Anka, men de är jävligt svåra att missa.

500 poliser, SDU och en spelning — vem tar notan?

Jag hade inte varit i närheten av en politisk demonstration på nio år. Nu i lördags skulle SDU ha en manifestation i Malmö, så jag kände mig — givet att jag faktiskt bloggar om SD (och ibland politik) till och från — tvungen att åka in och ta en titt.

Torgmötet i Norrköping för ett tag sedan, även det i SDU’s regi, hade slutat med någon slags mindre tumult då ett antal motdemonstranter handgripligen förklarat vad de tyckte om SDU. I Malmö hade man satsat på stort för att undvika liknande problem. Tydligen ska det ha varit 500 poliser på plats. Hästar, hundar, helikopter och ett stort danskt polisfordon med grävskopa som förde tankarna till någon slags amerikansk actionrulle (det skulle faktiskt ha passat utmärkt i den senaste Batmanfilmen).

Mobil vägg, modell blåvit.

Det var lite beklämmande att se poliser som stoppade folk beroende på hur de var klädda. Hade man Converse och palestinasjal så löpte man en väldigt mycket större risk att bli stoppad än om man var en lätt orakad snubbe strax över 30. Riskhantering, säkerligen, men ändock något provocerande. Osökt för det oss också in på hela frågeställningen för den här posten — vad är rättigheter värda? Vilka rättigheter är värda det? Varför?

I Malmö drog man ihop 500 poliser för att försvara yttrandefriheten. I praktiken innebär det att man garanterar möjligheten för ett gäng ungdomar att knalla upp och ner för en gata, viftandes med flaggor och spelandes musik, utan att riskera att få ägg eller fysiska påhopp av åskådare som inte delar deras åsikt. Polisen står för kostnaden.

Samtidigt, i Norrköping, ställer en danstillställning in eftersom det skulle krävas 77 poliser (och 708 400 kronor) att övervaka tillställningen. Notan i det fallet hamnade hos arrangören.

Extrapolerar man kostnaden för tillställningen i Norrköping till en polisinsats om 500 pers i Malmö så får man 4 600 000 kronor (verkligheten ser säkerligen annorlunda ut — jag misstänker att offerten för Norrköping inte innefattade häst, hund, helikopter eller från halva landet inresta poliser).

Det är verkligen inte en svartvit fråga någonstans, men jag känner att det blir lite lustigt när man i det ena läget — dansandet — säger att en frihet ska kosta de som utövar den på grund av polisbehovet och i det andra läget säger att en frihet — demonstrationen — inte ska göra det.

Visst, man kan se skillnader. SDU är ju politiska. Eller ja.. de spelar musik, viftar på flaggor och säger att det behövs hårdare tag. Varför är det mer värt än en dansfestival? Varför är en dansfestival mindre värd än flaggviftandet? För att det är politiskt? Är vad som helst mer värt för att man slänger på det en politikstämpel? Tveksamt.

Jobbiga frågor. Det absolut enklaste hade ju varit om man faktiskt slutar jävlas med SD/SDU på riktigt tråkiga vis. De säger nog så korkade saker (när man väl hör dem) och oavsett vad man tycker om deras åsikter så är sten, ägg, smällare och prygel inte riktigt OK metoder att ta till. Det är inte värdigt och det finns säkerligen bättre metoder för att se till så 19 personer inte återvänder till riksdagen 2015.

Det där med sjukdom…

Nu är jag nästan färdig med mitt korttidsprojekt att vara rejält förkyld. Vi kan kalla det en ofrivillig konstinstallation, för jag har hört att konst ska göra lite ont. Om Lars Vilks kommer undan med att kalla ett stenröse för en bok — då borde väl jag kunna kalla min förkylning för konst också, kan man tycka.

Nu är det så bra ställt för mig att jag lite klämkäckt kan skämta om hela den där biten med att vara sjuk. Trots att jag stundom kunnat hosta ikapp med en kolpatient har jag fått en hemskt massa jobb gjort. Trots sovpauser vid tämligen inopportuna tillfällen kunde jag sitta och diskutera saker på nätet när jag faktiskt var vaken. I och med att jag jobbar med det jag gör kunde jag spendera tid i sängen i stället för vi skrivbordet och ändå få allt att gå ihop. Dessutom visste jag att det hela var tillfälligt.

Ponera i stället att jag hade haft precis samma bekymmer under en längre tid därmed blivit ställd utanför arbetsmarknadens förfogande. Säkerligen hade jag kunnat skriva saker på bloggen med jämna mellanrum. Jag hade definitivt kunnat diskutera politik på Twitter, spela Wordfeud och skriva någon rad kod till något Open Source-projekt.

Nu finns det faktiskt en sådan tjomme som brukar göra sånt. Eller nåja, jag vet inte om han spelar Wordfeud eller pysslar med Open Source, men diskutera politik, det gör han minsann, gärna på ett eldigt och inte alltid jättekonstruktivt vis. Han står utanför arbetsmarknadens förfogande, är öppen med att han gör det och att han tycker det är tråkigt.

Det är oftare jag ser folk som ifrågasätter hans rätt att diskutera saker än hans faktiska åsikter. Argumentation som bygger på skuldbeläggande — kan man sitta på Twitter så kan man ju jobba? Eller? Det fattar man ju? Måste vara bidragsfusk. Fy!
Allt reduceras till svart eller vitt. Nyanser, såsom dagsform, smärta, ångest eller vad det nu kan röra sig om — bortblåst. Man ser något, applicerar den enkla, bekväma sanningen på det och vips, världsbilden bekräftad.

Någonstans i fjärran dör empatin en liten, liten bit.