Välplacerat respekterande förakt

Jag läste i tidningen om en elallergiker i Mora som miljökontoret i kommunen i fråga ämnar gå till mötes genom att ombe lokala TV– och mobilleverantörer anpassa sina sändare för att på så vis skapa en (relativt) strålningsfri zon.

Det är två saker som slår mig när jag läser den artikeln; först och främst att en kommun faktiskt är beredd att ta till så pass grova medel för att lösa ett väldigt odefinierat problem.

Flip

Man kan kalla mig hård och kall om man vill, men jag skulle bli rätt förbannad om Svedala fann för gott att sabba min mobiltäckning — dessutom till en godtycklig nivå — för att någon i närområdet hävdar sig bli påverkad av strålningen.

Men det är lustigare än så — just elsanering är något kommuner rätt ofta ger stöd för, mest för att göra folk gladare. Elallergikerna refererar gärna till en hel hög med källor de anser stöder dem (googla på 72–8346/2007 så hittar du en skrivelse från Socialstyrelsen som refereras frekvent men som lustigt nog inte går att hitta på Socialstyrelsens hemsida..) men nämner inte — vilket kanske inte är så konstigt — papper från samma myndigheter som säger annat.

Världshälsoorganisationen yttrycker det elegant och som följer:
EHS is characterized by a variety of non-specific symptoms that differ from individual to individual. The symptoms are certainly real and can vary widely in their severity. Whatever its cause, EHS can be a disabling problem for the affected individual. EHS has no clear diagnostic criteria and there is no scientific basis to link EHS symptoms to EMF exposure. Further, EHS is not a medical diagnosis, nor is it clear that it represents a single medical problem.Wikipedia

I ljuset av detta (och otaliga andra studier och utlåtelser), varför är det rimligt att bekosta elsanering om vi inte på samma vis bekostar annat som folk tror hjälper mot deras åkommor? Dessutom i stället för att faktiskt försöka hitta någon slags rotorsak.

Det var min första (samt för ämnet stående) reaktion, men det leder oss osökt in på den andra saken som slog mig.

Flop

Skiljer sig elallergi egentligen från en massa andra saker i samhället? Folk som har tilltro till att bostadspriserna alltid kommer gå upp och således är skuldsatta till förbannelse värnas om så de — gud förbjude — inte måste sälja (kanske till förlust) och flytta. Vi skatteutjämnar mellan kommuner för att det är synd om obygden. Vi har ett parti i riksdagen som likt en elallergiker envist härleder precis allt de lider av till en fix idé.

Eller om man vill bli lite mer teologisk; skiljer det egentligen något på en tro på en imaginär koppling mellan gud och människan och en tro på en imaginär koppling mellan elfält och människan?

Kanske är det inte så knasigt att vara elallergiker ändå, när allt kommer till kritan.

Anställningsintervjun

För första gången på bra många år satt jag nu i veckan åter med och gjorde anställningsintervjuer. Det finns redan en uppsjö med sidor som spottar ur sig mer eller mindre bra tips, men återhållsamhet och att undvika redundans har ju som bekant aldrig riktigt varit min grej. Ni får således några till, från mitt perspektiv som intervjuare.

Det där med intervjustil skiljer sig som bekant rätt mycket mellan folk och folk, så ta allt med en nypa salt. Handlar det om att jobba inom väldigt strikta processer, med ett väldigt specifikt och hyfsat standardiserat verktyg — eller jobb där man inte behöver vara speciellt kreativ — är det här inte nödvändigtvis rätt frågor att preppa för.

Däremot är det frågor som jag tycker funkar bra när man ska sålla agnar från vetet för den sortens jobb där folk behöver kunna tänka på språng och man faktiskt förväntas kunna prata med kunder.

Den öppna frågan

Så det här med användares personliga uppgifter — hur ser du på det?

Jag gillar att langa in någon fråga som går att tolka ganska fritt och rör någon perifer del av vad arbetet handlar om. En öppen fråga blir intressant från tre håll: Dels hur intervjuoffret hanterar att få en ganska oväntad fråga som inte har ett enda distinkt svar, dels hur de tolkar frågan och slutligen hur (och vad) de svarar.

Det viktiga är egentligen inte att komma med ett riktigt rejält genomtänkt svar — realistiskt sett är det väldigt svårt att komma med ett sånt på kommando och ingen förväntar sig det i verkligheten. Men att kunna prestera ett intressant svar, dessutom utan att se ut som bambi i strålkastarljuset — är bra.

Att häva ur sig någon platityd som låter fin men saknar eftertanke, mindre bra. Likaledes är det inte jätteoptat att sitta och säga ”hmm..” alldeles för länge. Hantera situationen, gör det snyggt.

Let’s talk about you

Stod det inte i ditt CV att du spelade brädspel? Vilken sorts spel gillar du?

Om den öppna frågan inte nödvändigtvis handlar om att få ett genomtänkt svar så kan man på ett lite annat vis förutsätta att folk har bra koll på sina egna fritidsintressen. Börjar man gräva lite (och här hjälper det ju om man själv som intervjuare har i alla fall någon slags koll på området ifråga) ser man ganska tydligt hur mycket den som intervjuas har tänkt kring sina hobbies och hurtillvida denne kan lägga fram tankarna på något samlat vis. Femton sekunder här säger mig både om du funkar som föreläsare och om jag faktiskt skulle kunna våga slänga fram dig framför en kund.

Entusiasmen är också viktig. Kan man inte frammana entusiasm för det man håller på med av egen fri vilja på fritiden är det troligtvis ännu svårare att frammana entusiasm för det man gör på arbetet.

Händer, fötter, mun

Kroppsspråk är nog så viktigt och det här är kanske något av det som är enklast att öva på. Det kan vara helt OK att anställa folk som inte är väldigt självsäkra redan i grund, men det är problematiskt i fall de är så osäkra så det blir ett problem.

Sitt alltså inte hopkrupen med händerna ihop, fötterna med tårna pekandes inåt och blicken bortvänd. Vi tänker inte slå dig. Det är heller inte nödvändigt att nicka / säga Mhm efter varje halv mening när intervjuaren pratar — jag har inget emot att du visar uppmärksamhet, men varje mening jag säger är inte gospel. Jag blir mycket mer imponerad om du faktiskt förstår punchlinen när vi kommer dit.

Kläder

Stick ut, men på ett vis du tror fungerar för företagskulturen på stället du söker jobb på. Om jobbet är ett självständigt och kreativt jobb är kanske inte skjorta och slips det absolut bästa sättet att marknadsföra sig själv på. Ta något som ser helt och rent ut och som du passar i och är bekväm i — oavsett om det är en t-shirt av lite bättre snitt eller en three-piece suit.

Visst, är det däremot en snustorr jobbannons från något white collar-företag kanske det är svårt att undvika skjorta och slips när man faktiskt jobbar där — men tänk på att du inte lär vara den enda som intervjuas och att jag gärna har något visuellt vis att komma ihåg just dig på.

Var dig själv

Den här är lurig — nästan allt jag har skrivit ovanför handlar om att inte vara sig själv, eller i alla fall försöka slipa av alltför vassa hörn. Samtidigt är det nog så viktigt att man faktiskt visar på sin personlighet ordentligt, även om (och ibland speciellt på grund av att) den går emot rådande normer. Det går att spela teater under en intervju, men du vill inte spela teater åtta timmar varje vardag om du blir anställd.

Speciellt intressant blir det om du ska arbeta för ett utländskt företag — ta reda på hur det arbetskulturen överlag fungerar i företagets hemmahamn (det framgår tyvärr sällan ur jobbannonsen, så man får kolla lite på nätet). För att ta mitt eget jobb som exempel så känns det väldigt mycket mer intressant med amerikaner eller asiater som fungerar lite mer som svenskar — vågar säga vad de tycker, inte stirrar sig blind på hierarkier och faktiskt vågar säga Shit under en intervju.

Det är inte rättvist

Nej, det är det inte. Jag kommer bilda mig en uppfattning om dig väldigt, väldigt fort. Jag kommer förutsätta saker om dig redan innan vi träffas. Statistiskt sett kommer du inte få jobbet. Det kan bero på rena skitsaker, det kan bero på att jag hade en dålig dag. Stå på dig — lämpligen inte genom att stalka mig och skriva meddelanden i blod på min dörr, men genom att gå med huvudet högt in på nästa intervju också.

Var självkritisk, men inte dömande.

 

Mer på ämnet finns i en rätt ny och bra artikel på The Register.

Modern (psykologisk) krigsföring

Det är väldigt få datorspel jag faktiskt spelar färdigt. För– och nackdelen med att vara sjukt kräsen: har de inte hänt något intressant under de första tre minuterna så går det bort. Numera är det bara två serier av rediga datorspel, till skillnad från mobila tidsfördriv, som jag följer — Modern Warfare och The Witcher (och med det erkännandet så föreställer jag mig en suck från Åsa Roos som för övrigt skriver intressanta saker om identifiering med karaktärer i spel. Sorry Åsa :-) )

Pew pewModern Warfare 3, nyligen släppt, är dessutom den biten paketerad underhållning som under premiärdagen har sålt allra bäst av all underhållning — det spöar alltså alla filmer och andra spel. Slutsatsen man kan dra är att folk förväntar sig en viss mängd Kul av spelet — nog med Kul för att köpa det osett. Grisen i säcken. Pistolen i lådan. Kniven i njuren. Ni greppar.

Så varför? Varför säljer just Modern Warfare så bra? Temat är att man springer runt med sin gubbe och skjuter andra gubbar (som inte tål jättemånga kulor på det pikanta viset ens egen gubbe gör) — det är inte direkt ett koncept som i sig bryter ny mark. Pang-pang i 3D har vi haft sedan 80-talet.

Jag tror lösningen ligger mycket i det mycket svåröversatta engelska ordet immersion; spelet gör så mycket som möjligt för att inte vara i vägen — man ska inte tänka på att man spelar ett spel. Man ser ungefär hur mycket ammunition man har kvar, men den en gång i tiden så obligatoriska hälsomätaren är borta — och med den nästan allt annat som avslöjar avstånd mellan spelets verklighet och spelaren.
Den andra delen av lösningen handlar om rewards, att man får någon slags känsla av belöning när man lyckas med något. Belöningarna kommer rätt ofta, man hinner nästan inte bli blasé på det man håller på med just för stunden.

Kicken just i MW3-fallet kommer i att belöningarna ofta är just i formen av mer immersion. Du lyckas ta dig fram till punkt A, något uppseendeväckande händer som gör att spelets progression förändras — du får ett nytt mål. Även om man är samma gubbe som springer omkring och skjuter på andra gubbar så blir det nästan som ett scenbyte i en film — och vips så har man fått något nytt att utforska som håller ens intresse på topp i några minuter till, ända tills nästa scenbyte.

Till och med när man inte gör något tenderar spelet ta sig framåt. Väntar jag några sekunder i stället för att springa ner för en korridor gör ofta någon av mina (datorstyrda) squad mates det i stället. Dessutom efter precis så lång tid som behövs för att man inte ska hinna känna att spelet stannat upp bara för att man står still.

Dessutom spelar man inte någon specifik karaktär eller i någon specifik geografi tillräckligt längre för att det ska hinna bli för hemtamt. Det är tvära kast mellan storstäder, sandstormar, tempel, slott och fan och hans mormor. Ibland ska man springa och skjuta för fullt, ibland smyga. Variation hjälper.

Någon har tänkt till en hel del kring hur folk ska spela det här spelet och hur det kan hjälpa dem på vägen. Styra spelaren, visst — men på ett tillräckligt subtilt vis så det fortfarande ska kännas som att spelaren är den som styr — och presentera nog med Saker Som Händer så man inte ska hinna komma ihåg att man kan ha tråkigt också.
Innehållet är kanske lite sisådär intressant egentligenMW3 blir ju spelvärldens motsvarighet till någon actionfilm — men formen är något vi alldeles säkerligen kommer se mer av. Det vore jätteintressant att se ett verk med ett lite djupare budskap använda sig av samma format.

Avslutningsvis — psykologi som grund för spel ser vi nog mer av i mobila tidsfördriv också — det finns en intressant artikel om psykologin bakom Angry Birds som försöker förklara en del kring varför spelet är beroendeframkallande.