Har ni tänkt på hur ofta och fel vi egentligen använder ordet? Det reduceras till något mekaniskt — ett ord man Ska säga i vissa situationer.
Skickar du smörkniven? Tack. Kan du räcka mig hammaren? Tack.
Vardagligt. Man lär sig det från barnsben, ety det är ohyfsat att inte säga tack. Att det sedan rapas upp per automatik spelar inte fullt så mycket roll. Visst, det finns ett jättevärde i att lära sig förstå tacksamhet, men blir det verkligen bättre av allt detta tackande?
Än värre är det i handeln, där det inte bara är Vanligt Gammalt Hyfs som ställer till det, dessutom säljmanualen. Den som säger att man ska hälsa på kunden när man börjar scanna dennes varor, alldeles oavsett hur bra dag man har, hur stressad man är och hur ihåligt det låter. För det är så man Ska göra. Tydligen.
Det är så man Ska göra till den milda grad att folk (nåja, i alla fall jag) hajar till om personen i kassan inte säger hej. Pavlov, någon? Varorna scannas, det ska betalas och sedan ska det tackas för betalningen.
Ungefär här föreligger det en risk för tack-overload hos de väluppfostrade svenskarna:
– Det blir 75 kronor, tack.
– Här har du en hundralapp.
– Tack. Här får du växel.
– Tack.
– Tack och hej.
Vad betyder tack här? Vi har definitivt frångott tacksamhet och begett oss in i territoriet där man med tacket bara bekräftar att man hänger med i processen.
Än värre: hela konceptet ”tack för att du handlar här”. Vaddå tack? Jag handlar hos er för att ni antingen erbjuder bäst service, är billigast, serverar vad jag är sugen på att äta eller ligger på rätt ställe. Det är ni som har gjort något rätt och jag som utnyttjar det, förvisso mot betalning — men givet det, varför ska ni tacka för att jag är för lat för att göra mat och knallar in hos snabbmatsmånglaren?
Ja, jag är kund. Inte gud, Skaffa en ryggrad, stå upp för er själv, både som företag och som knegare inom handeln. Det är knappast ni som ska tacka.
