Transparens i Sverok — vad, hur och vad hände?

Sverok (eller Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund som det står i stadgan) och transparens, ett inlägg som det har tagit ett tag att tänka färdigt kring. Jag vill redan i förväg varna känsliga tittare: Det kommer bli en lång post och man kan säkerligen ha olika åsikter om innehållets objektivitet. Vi har en tradition av det där med att debattera saker i Sverok, inte minst förbundet självt.

Det finns mycket jag kan skriva om Sverok — tolv års till-och-från-engagemang sätter sina spår, på gott och ont. Kring ämnet insyn och påverkan finns det däremot två specifika val som har varit tongivande, på ett subtilt och inte helt uppenbart vis.
Säkerligen har många andra saker också bidragit, men skulle jag börja teoretisera för vitt och brett blir det här en bok, inte en bloggpost. Dessutom har jag fördelen att ha varit inblandad själv vid här två tillfällena, vilket gör det något enklare att skriva om baktanken.

För att ge lite perspektiv till er som läser det här och inte är sverokare i någon form: Sverok är alltså landets största ungdomsförbund. Personer är med i föreningar som i sin tur är med i Sverok. De är generellt mer engagerade i sina föreningar än i Sverok — ofta är de inte alls engagerade i själva moderförbundet. Det är också ett väldigt brett förbund; alla medlemmar har inte ett intresse i alla saker förbundet pysslar med, rent verksamhetsmässigt. Man är inte nödvändigtvis intresserad av rollspel bara för att man spelar Magic: The Gathering.

Vilket gör det intressant att dra en parallell till kommunalpolitik: även om man bor i en kommun och röstar i kommunvalet är det stora flertalet inte jätteintresserade av detaljerna i politiken så länge den inte stör dem på något specifikt vis. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak — det kan betyda att allting fungerar nog bra. Däremot betyder det också att det kommer vara svårt att hitta en bra stock med folk som är engagerade i och kring de centrala frågorna. Det om något gör det än mer prioriterat att bättra på förutsättningarna till återväxt.

Men två steg på vägen var det, därefter en stunds reflektion om vad det hela ledde till (för Sverok)…

Arenan

2002 kickade Sverok igång ett webbforum. Forum på förbundshemsidor brukar normalt vara rätt tragiska historier där man ser ett inlägg som säger något i stil med ”här kan man prata om precis vad man vill!!!”. Därefter fyra-fem andra inlägg där någon med goda intentioner vill kicka igång en debatt. Få saker är så sunkiga som ett forum där det senaste inlägget är tre månader gammalt; känner man mögellukten komma krypande så fort man öppnar sidan är det en varningsklocka.

Sveroks forum hade två tilltänkta användningsområden — dels skulle det fungera som en plats att diskutera Sveroksaker (e-postlistor fanns redan innan dess men hade tappat i fart rejält sedan mitten av 90-talet), dels som en uppsamlingsyta för folk som gärna skulle vilja börja med någon slags sällskapsspel/spelhobby men inte visste hur man skulle gå till väga.

Nyckelordet blev tillgänglighet — att faktiskt använda samma yta för verksamhet och organisationsdiskussioner. Om den interna diskussionen finns tillgänglig 100 pixel längre ner på sidan man ändå diskuterar alvöron på finns det en betydligt större chans att man lägger märke till den — och kanske, med lite tur, tycker det verkar intressant. Likaså är det bra att som organisationsnörd inom ett jättebrett förbund få en närhet till de frågor som medlemmar tycker är viktiga; att man faktiskt lägger märke till svårigheten med alvöron som inte vill sitta kvar mer än två timmar i sträck.

I rask takt lades det upp verksamhetsforum — som handlade om spel — och en ohemulig mängd interna forum, med mer eller mindre stora grupper som hade tillgång. De allra flesta var dolda för alla utom medlemmarna i gruppen; jobbade man (ideellt) med IT kom man, till skillnad från normalanvändaren, åt forumet för IT.

Forumet blev snabbt välanvänt, både för rena hobbydiskussioner och som internpolitisk kommunikationskanal inom förbundet. Det gjordes ett aktivt val att inte konkurrera med smalare spelhobbyrelaterade forum. Speldelarna av forumet hölls således som en ganska nybörjarvänlig inkörsport, där det var helt OK att skicka folk till mer specialiserade forum som handlade om specifika spelhobbygrenar.

De flesta som diskuterade internpolitiken inom Sverok snackade även spel — det fanns fler anledningar att gå dit och kolla vad folk hade skrivit — och samtidigt kolla vad som skrivits i organisationsnördsdelarna på forumet. Enklare med peppen.

Hade vi gjort om allting 2011 hade det kanske handlar om sociala medier i stället för ett forum, men koncepten känns lika aktuella — visst kan vi erbjuda en kommunikationsplats, men varför ska folk vilja använda den?

Insynen

Sverok är ett (realativt) ungt förbund med unga medlemmar och unga aktiva. Detta leder till att det finns få självklara sanningar. Frågan om insyn har alltid har bubblat någonstans i bakgrunden — förenklar man den något handlar det om hur mycket av förbundet man vill visa för omvärlden, kontra hur mycket man vill hålla internt.

Ser man till samhället i stort är det väldigt vanligt att diskussioner göms, med mer eller mindre god motivering. Kanske handlar det om att man inte vill visa utkasten innan man har ett färdigt resultat, för att på så vis söka större acceptans för resultatet. Eller så ser man en risk med att ämnet man diskuterar är så pass kontroversiellt att det kommer locka till sig folk som är rabiata i sin åsikt utan att för den sakens skull ha en vilja att komma framåt i diskussionen. Det är också ett sätt att göra en grupp lite mer exklusiv — vi som kommer åt det där balla och dolda.

Samtidigt finns det fördelar med att öppna upp. Det går för vem som helst som har intresset att få insyn i verksamheten. Se vad det faktiskt innebär att pyssla med de olika sorters förtroendeuppdragen eller ideella grupper som finns inom förbundet; avmystifiera arbetet en smula och göra det möjligt för alla och envar, inom eller utan förbundet, att syna vad som händer — gärna redan innan det blir verklighet.

Men att det är bäst att göra på det viset och öppna upp? Knappast en självklarhet, speciellt inte i Sverok och 2009. En del kandidater till förbundsstyrelsen var för öppenhet, en del kandidater var lite mer restriktiva. Då menar jag inte att det fanns personer som försökte mörka något (eller något annat hysch-hysch) utan snarare att det faller sig naturligt för väldigt många att inte diskutera saker öppet som standard. Inga konstigheter.

Valberedningen (jag ingick däri) satsade på kandidater som verkade vara för mer öppenhet, gärna också med en reell möjlighet att förverkliga den. Kompetenta doers. Hårdnackade idealister. Nätmänniskor som twittrade ut halva sitt liv redan som det var. En medveten satsning för att få till en övervikt av pro-öppenhetsfolk. Vi var rätt öppna (pun intended) med detta, men realistiskt sett har valberedningen mycket makt i Sverok och det är svårt att faktiskt motarbeta den om man så vill.

Riksmötet tyckte inte vi var helt dumma i huvudet och röstade fram de namn som var nyckeln för att få ihop det.

(Med det vill jag inte säga att det var valberedningens förtjänst att Sverok gick mot mycket mer öppenhet — äran därtill hör hemma hos alla de som jobbade hårt för det, både inom och utanför diverse styrelser. De som fick det att hända, de som lade mången timme åt att diskutera på forum, de som fått skit för att de var öppna med vad de ville.)

2010 hände det saker. Forum skapades eller öppnades upp. Dels rena inbjudningar till dialog i stil med ”Snacka med förbundsstyrelsen”, som är väldigt nyttiga i sig — men även styrelsens interna arbete lades fram till allmän beskådan i form av förbundsstyrelsens mötesforum. Interna diskussioner, ofta i ganska rå form — och man behöver inte ens vara en registrerad användare för att ta del av dem.

Resultat

I en ideal värld hade jag kunnat skriva att allt det här lett till jättebra och rosenskimrande storheter och superfina resultat — men verkligheten är ju som bekant alltid något mera svartvit. Mycket har hänt, inte allt har varit positivt.

Tanken fungerar — öppenhet leder till diskussioner och med Sveroks forum så är det relativt många som faktiskt läser det som skrivs av diverse styrelser och grupper. Vilket leder till att en del av dem svarar — i alla fall ett par dussin under mer omdebatterade frågor. Det är bra, men kommer med en baksida.
Folk är, förvånande nog, nämligen inte alltid jättebäst på att vara konstruktiva på Internet. Det blir gärna en tråkig stämning, speciellt om det rör frågor som betyder mycket för folk (och eftersom många brinner för sitt ideella engagemang i förbundet så..) Att som forummoderator ta hand om det på ett bra vis är inte heller helt enkelt.

Det finns alltså en risk för att öppenheten tär snarare än när. Hur man kommer till bukt med det problemet är en annan femma, men det är ett problem man får på köpet om man öppnar upp mer. Glöm däremot inte att man får de positiva effekterna också. Helheten är, i alla fall i min värld, fortfarande värd det.

Man ska inte heller missta insyn för påverkan. Öppenheten kan, om man använder den på ett bra vis, leda till medinflytande och påverkan från långt fler än bara en styrelse — men att ge insyn allena leder inte automatiskt dit. Det handlar om att låta saker få ta sin tid, att skicka ut beslutsunderlag i god tid och inte stressa genom frågor på ett möte bara för att man råkar sitta på ett möte. Vilket osökt leder in på problemet ovan, då man (ofta) kan räkna med att folk har åsikter om man vill förändra något.

Vill man få in påverkan utifrån så måste värdesätta den på riktigt. Gör man inte det så har man bara löst hälften av problemet (lite som i den förra bloggposten) och för att uppmuntra folk i ledande position — oavsett om det är en kommunfullmäktige eller en förbundsstyrelse — är det nog så viktigt att ge dem incitament för att göra det. Att de får positiv respons, även om det råkar vara kritik, när de sticker ut näsan är kanske inte så dumt. Likaså är det viktigt att de som tar sig till att sätta sig in och kommentera styrelsens arbete blir respekterade.

Den biten hoppas jag förbundet jobbar vidare på. Jag är lastgammal och har i princip gjort en exit stage left från Sverok, men det finns sjukt mycket vettigt folk inom organisationen. Förhoppningsvis bär de facklan vidare och får till en positiv spiral för kommenta… förlåt, dialog mellan de som styr och resten av förbundet. Förutsättningarna finns.

För er som läser det här och inte är sverokare — som synes är hela biten med dialog, öppenhet och andra fina ord inte en patentlösning. Vill man mot en miljö där man inte låser in sig bakom lyckta dörrar så är det ett naturligt steg på vägen — man får bara göra det efter sina egna förutsättningar och våga öppna upp. Det kommer bli jobbigt, det kommer ifrågasättas, kritiseras och risas men ingen kommer hänga er. Det leder också till att folk som kanske inte alls hade övervägt ett djupare engagemang gör det, när de faktiskt inser vad det hela handlar om. Det leder till bättre beslut och det leder till att ni utvecklar era respektive organisationer.

Tro bara inte att det blir enkelt.

Artistiskt? Less is More

På Nordic Game Convention, en fackmässa för folk i datorspelbranschen och folk som väldigt gärna skulle vilja vara en del av densamma, hade arrangörerna lyckats skaka fram ett par riktigt bra föreläsare. Jordan Mechner var tämligen underhållande när han berättade om hur animationerna i Prince of Persia var skapta utifrån videofilmer där hans bror fick utföra prinsens rörelsemönster. Att animationerna för svärdsfäktningen var ärligt stu..lånade från en gammal Error Flynn-film. Hur tanken att berätta en historia i spelet kom från filmbranschen (på den tiden var just story-aspekten en — i bästa fall — sekundär aspekt av spelen).

Jag beundrar folk som kan berätta anekdoter i en timme och hålla dem både intressanta och lärorika. Den sorten där man känner sig jävligt pepp efteråt och tiden bara flög iväg. Alltså raka motsaten mot när någon ska berätta om sin rollperson i någon slumpvis kampanj med en SL man inte känner och en genre man ogillar.

Men det är den andra keynoten jag egentligen tänkte skriva om: Ed Fries om kreativitet. Han pratade om hur vi uppskattar skönheten i saker än mer när det funnits begränsningar i skapandet. Hans ärkeegempel var Black Figure Vases som var populära i Grekland, ett antal hundra år innan snickaren på korset. Vid just den specifika punkten i historien kunde man nämligen bränna fast svart guck på lervaser och var sjukt nöjd över att man kommit på det. Man gjorde olika motiv i gucket — oftast av människor som gjorde saker. Svart guck blev till svarta figurer, därav Black Figure Vases. De är väldigt enkla och stilrena i och med att man bara kan använda två färger. En säregen stil.

Hundra år senare hade utvecklingen gått framåt och man hade inte längre bara svart guck. Nu hade man lyckats framställa en hel radda med färger, något man glatt applicerade på vaserna. Resultatet blev färgglatt, dock inte nödvändigtvis fullt så intressant rent artistiskt.

Eller om vi ska dra en Internetparallel — tänk tillbaka på 90-talet där folk hade de där skitfula gröna roterande dödskallarna, eldsflammorna och besöksräknarna. Man lade till en massa dynga för att möjligheten till det fanns, inte nödvändigtvis för att det faktiskt blev snyggt.

Grå minimalism eller färgglad impressionism. Halo, släng dig i väggen.

Argumentet var alltså att skönheten (till stor del) ligger inom de ramar kreatören satt upp för sig, inte bara i verket allena. En svartvit teckning kan vara mer intressant än en färgteckning. Ett spel med en tydlig artistisk vision kan, rent grafiskt, vara långt mer intressant än ett spel som försöker utnyttja tekniken till max. Bra exempel är Braid eller Limbo.

Jag tror den gode herr Fries är något på spåren. Det är nog inte en hel sanning, men ändock väl värt att tänka på. Även en intressant förklaring till varför less is more.

Tenn, Svett och Krigshjärta

Som avbräck från lite mer tunga och seriösa ämnen (hah) passar jag på att posta upp lite bilder av mitt förra hobbyprojekt — Krigshjärta i DBA-tappning. Krigshjärta är en lajvkampanj och en fantasyvärld. DBA är ett figurspelssystem som är lagom abstrakt för att man ska kunna ta trupptyper ur en fantasytappning och ändå få det spelbart med normala regler.

Att kombinera dessa två fenomen var tacksamt, i och med att mycket krut har lagts på det visuella i Krigshjärta-kampanjen — man slipper återuppfinna hjulet. Måla tennsoldater gillar jag dessutom att göra. Det var det här projektet jag skrev om innan, för övrigt — då i ett… något tidigare stadium.

Nu (eller rent tekniskt sett för två veckor sedan) är allting rätt så färdigt, hur som haver. Bilden nedan är skitstor, jag beklagar laddtiden om du råkar sitta på 3G. Skalan är 15mm, alltså (nominellt) 15 millimeter mellan mark och ögonhöjd på figurerna — jämför med SD-kortet på första bilden får ni en uppfattning. Smått och pilligt, helt enkelt.

Det är undertecknad som stått för målandet och min fästmö Maria Rodén som gjort konverteringarna.

Jag vet att filen är stor...Några lärdomar från projektet:

Det tar sjukt mycket längre tid att måla när nästan alla trupptyper har sitt eget färgschema. Cordoverna — framför allt falkarna (de gul/gröna trupperna) gick redigt snabbt att måla (fyra stands / 16 figurer på en kväll) eftersom alla ser ungefär likadana ut. Gillet — de som ser ut som färgspyor — tog väldigt lång tid (ett till två stands på en kväll) just eftersom alla skulle ha egna färger.

Standard lajvutrustning har inte alltid så mycket med historiska arméer att göra. Krigshjärta har exempelvis ganska specifika regler för vilken trupptyp som får ha vad för sorts utrustning. Det var inte alltid det fanns att uppbringa eftersom ingen riktig medeltida trupp såg ut på exakt det viset — och således hade ingen gjort sådana tennsoldater.

Det är alltså väldigt svårt att hitta rätt figurer. Vi fick köpa mer än dubbelt så många figurer som vi använde till slut, eftersom de första vi fick levererade såg får sunkiga ut.

..även när man hittar rätt figurer så finns det en del som inte existerar, punkt. 1500-talsknektar med förstavärldskrigsgasmasker? Glöm det. Knektar med baretter? Samma sak där.

In alles gick det hela på runt 2000–2500 kronor, men då räknar jag med en hel del kringsaker (armétransportväska, en portabel spelplan) och inte bara själva figurerna. En normal och färdigpaketerad DBA-armé går på mellan 250 och 450 kronor, normalt. Inte så blodigt.

Projektet tog — som vanligt — mer tid än jag räknade med, men jag hann klart i tid till min (självpåtagna) deadline.

Runt 30–35 olika färgburkar användes i projektet, plus en hel del olika blandningar däremellan. Normalt brukar jag ligga på ~7–10 olika för en hel armé.

Trots att figurerna är små fungerar det bra att måla med en lagom stor pensel. Merparten är målat med en storlek 2. Smådetaljer är gjort med en Citadel Fine Detail Brush.

Att ta en fantasyvärld till en ny skala är hälsosamt eftersom det får folk — inte minst de som skriver världen — att tänka efter. Hur fungerar egentligen ninjapirater i ett fältslag?

Hipp design, ungdomligt värre

En gång för ett antal år sedan kom någon kul snubbe på att magenta, illgult, spygrönt och babyblå är hippa och ungdomliga färger. Dessa kombinerades med hafsiga, skeva och jävliga illustrationer. Resultatet kallade man MTV och det började sändas på amerikansk TV.

Sedan gick det utför.

Jag tror det var ungefär där, tidigt 80-tal, som man började associera skitfult med ungdomligt. Såg det hafsigt ut så måste det ju vara hippt — alla andra som hade fula trycksaker och TV-vinjetter var ju ungdomliga. Man såg ju att de var ungdomliga just för att de var fula — förlåt, hippa — och så var cirkeln sluten. De närmaste 20 åren kom man undan med precis vad skit som helst i designväg så länge det gick i 100% magenta, och var slarvigt gjort.

Bleeeeeeearrgh!

Här ser man ju hur ungdomligt det är — magenta, osmakligt och så heter det ju till och med något med Young..

Nu kommer säkert ett par av er som läser det här ha en mental invändning mot mina grova generaliseringar. Det är helt OK, det är klart det inte är en absolut sanning, speciellt inte om man tittar på varje bit för sig. Tar vi exempelvis färgerna så finns det ju företag som helt fräckt går in för att etablera igenkänning inom sin bransch kring en färg. Ta Preem och orange, där färgerna valdes till stor del för att så gott som alla andra bensinbolag snöat in på att rött, blått och vitt var fina färger. Eller PC World som gått in hårt för att associera färgen lila med sitt varumärke (något som — för att ta ett lite mer lokalt exempel — även Piratpartiet gått in för). Det är klart det går om man är lite klurig och råkar designa hur en hel butikskedja ser ut. Självklart.

Hrm..

Magenta och ungdomar som hoppar. Alla under 30 hoppar. Hela. Tiden.

Samma sak gäller ju självfallet även stuket — jag gillar grunge, exempelvis. Den lätt slitna och trasiga, gärna lite plottriga looken är vansinnigt tilltalande och kan vara grymt effektfull, när den gjorts med lite kärlek. Däremot inte när någon wannabedesigner gått loss på syratrippsfärgerna och gjort ett hafsjobb. Det finns ingen ursäkt. Hade samhället i stort liknat feudala japan hade det varit nog med skam för att få slänga sig på kniven med magen före.

Det är alltså den kategorin jag stör mig på — det ogenomarbetade, där någon haft en idé och tänkt helt åt helvete. Inte för att det ser ut som skit, utan för att det på grund av fucking MTV och dess polare fått bli representativt för något ungdomligt. Visst, jag kan inte klassa mig själv som ungdom längre, ens med mycket salt och ännu mera skohorn — men jag fick växa upp i en era där allt möjligt skit som marknadsfördes mot mig såg ut som stryk i någon slags förhoppning att jag skulle gilla det och öppna plånboken.

Kan man med facit i hand nu 2010 säga att det faktiskt fungerade med den här stilen? Säljer man mer stuff? Den används friskt fortfarande av bland annat Pepsi (och i viss utsträckning Apple). Jag har själv ingen aning, men jag hoppas innerligt att så inte är fallet. Någon som har koll?