En påve i sin egen uppgång

Vi har, likt så många andra, ett trapphus utanför kontoret. Det här trapphuset delas av en tandläkare, några tämligen suspekta kreditföretag, Region Skånes hörsel– och dövenhet och Oracle. En brokig skara inrättningar och en garant för en strid ström av ett spännande klientel mest hela dagen lång.

Detta leder, lustigt nog, till tre problem.

Det första problemet är socialt till sin natur — om någon passerar en dörr är det ju självklart att man kan bli insläppt samtidigt. För så fungerar det ju, det vet ju alla.

Två, jag är relativt anal vad gäller dörrar. Är det så att du ska få passera en stängd dörr så har du antingen nyckel, kod eller någon som öppnar åt dig. Porttelefonen uppfanns av en anledning.

Tre, det är ett trapphus. Hade det varit kontorsdörren är det en helt annan femma, men i trapphuset så är det åh så lockande att ändå släppa lite på dörrhållningen av rent medmänskliga skäl.

Så jag blir någon slags jävla småpåve över trappuppgången. Jag avskyr det, men det är ingenting mot vad de stackars jävlarna som vill in genom dörren gör, ety jag har inga problem att ställa mig i vägen.

Vilket i sin tur leder till.. låt oss säga rätt spännande konfrontationer.

Damen som försöker tränga sig in med orden ”Men jag kan koden”. Ah, trevligt. Och jag är sultanen av Brunei. Andra avarter av den här är ”Men jag jobbar här inne” eller (från Arvikafestivalen) ”Jag är ordförande för parken”. Påståenden som jag inte har någon som helst chans att verifiera. Det spelar liksom inte så jävla stor roll att de själv är hur säkra som helst.

Eller högpoängaren som en lördagsförmiddag står och trycker på porttelefonen som om den stackars apparaten förtjänar ett snabbt möte med ett baseballträ. Som sedan högljutt och väldigt irriterat proklamerar att hon minsann ska till tandläkaren och porttelefonen fungerar ju inte och det här är ju JÄTTEDÅLIGT. Så jag erbjuder mig att åka med upp till tandläkaren, mest för att tantens huvud annars riskerade explodera där och då.

Har ni någonsin provat att åka hiss med någon som inte riktigt kan bestämma sig för om du förtjänar någon slags (litet) tack för att du råkade ha en nyckel, eller förakt för att du inte tar Guds Gåva till Mänskligheten på orden? Inget jag rekommenderar.

Väl uppe på femte plan visar det sig att världen är en ond, hård, mörk och surrealistisk plats — tandläkaren har, ve och fasa, stängt.

Skadeglädje kan komma plötsligt, som man säger. Om resan upp i hissen var lurig så är det inget mot resan ner. Hade jag inte klarat att hålla masken hade ni kunnat läsa en artikel om blodig mordplats i en hiss i Malmö…

Herrarna har än så länge kört med komplett meningslösa påståenden i porttelefonen. Killar som säger ”Jag ska in här” och inget mer verkar inte jättebra på att hantera ett nej. Just saying.

Låt mig slutligen avslöja en hemlighet — det som funkar bäst, i alla fall på mig: ”Jag har varit hos tandläkaren, det är skitkallt ute och jag vill vänta i porten i stället”. Fair enough. Det är Malmö, mucka inte med folk som har tandont — de kan vara beväpnade.

Tack

Har ni tänkt på hur ofta och fel vi egentligen använder ordet? Det reduceras till något mekaniskt — ett ord man Ska säga i vissa situationer.

Skickar du smörkniven? Tack. Kan du räcka mig hammaren? Tack.

Vardagligt. Man lär sig det från barnsben, ety det är ohyfsat att inte säga tack. Att det sedan rapas upp per automatik spelar inte fullt så mycket roll. Visst, det finns ett jättevärde i att lära sig förstå tacksamhet, men blir det verkligen bättre av allt detta tackande?

Än värre är det i handeln, där det inte bara är Vanligt Gammalt Hyfs som ställer till det, dessutom säljmanualen. Den som säger att man ska hälsa på kunden när man börjar scanna dennes varor, alldeles oavsett hur bra dag man har, hur stressad man är och hur ihåligt det låter. För det är så man Ska göra. Tydligen.

Det är så man Ska göra till den milda grad att folk (nåja, i alla fall jag) hajar till om personen i kassan inte säger hej. Pavlov, någon? Varorna scannas, det ska betalas och sedan ska det tackas för betalningen.

Ungefär här föreligger det en risk för tack-overload hos de väluppfostrade svenskarna:
– Det blir 75 kronor, tack.
– Här har du en hundralapp.
– Tack. Här får du växel.
– Tack.
– Tack och hej.

Vad betyder tack här? Vi har definitivt frångott tacksamhet och begett oss in i territoriet där man med tacket bara bekräftar att man hänger med i processen.

Än värre: hela konceptet ”tack för att du handlar här”. Vaddå tack? Jag handlar hos er för att ni antingen erbjuder bäst service, är billigast, serverar vad jag är sugen på att äta eller ligger på rätt ställe. Det är ni som har gjort något rätt och jag som utnyttjar det, förvisso mot betalning — men givet det, varför ska ni tacka för att jag är för lat för att göra mat och knallar in hos snabbmatsmånglaren?

Ja, jag är kund. Inte gud, Skaffa en ryggrad, stå upp för er själv, både som företag och som knegare inom handeln. Det är knappast ni som ska tacka.

Jag ska straffa dig, i honans namn!

Vissa ämnen drar till sig debattörer som goda intentioner till trots totalt lyckas sänka en god diskussion på fyra sekunder. Man går från något som kunde varit givande till ett åsiktsmoras med skyttegravar och taggtråd.

Politik, definitivt. Sport, jovars (i ärlighetens namn kanske lite av poängen med att vara en supporter är att inte bry sig om statistik, verkligheten i stort eller det faktum att ens lag är medelmåttigt), men det ämnet som stör mig mest är feminism.

Störde du dig på den meningen? Eller kanske nickade du instämmande? Bra, då ser du problemet, ety jag misstänker att merparten av er som läser det här hamnar i ena eller andra lägret helt utan att jag ens förklarat vad jag menar.

Sluta upp med det. Ni är en del av problemet.

Feminism

Vad är feminism” på Google ger svar från Wikipedia, Tjejouren, Unga feminister, Flashback och Nordisk.nu. Ägnar man tre minuter åt att läsa kommentarer kan man snabbt konstatera att det finns en milsvid skillnad i hur ordet uppfattas av gemene läsare. Spelar inte så stor roll vad SAOL säger för den bostavstrogne, att alla feminister man känner minsann bara är fittor som får för lite kuk eller om man råkar ha 200 högskolepoäng genusvetenskap och vet att man minsann har rätt. Förlåt, rättast.

Det är inte så enkelt att man själv vet bäst och nästan alla andra bara är förvirrade och inte vet vad de pratar om. Man skulle faktiskt kunna tro att folk snarast fäller taggarna utåt om man ger sig in i en diskussion med den inställningen. Troligen med rätta.

Strategi

Du är inte nöjd med samhället? Vill förändra? Topp. Det blir i värsta fall lite tid åt helvete och i bästa fall lite samhällsutveckling. Så hur går vi till väga?

Kanske läsa in något om systematiskt förtryck i en bit text? Det är alltid poppis. Har författaren (eller författarinnan!) valt att använda ‘han’ som personligt pronomen i stället för ‘hen’? Tydligt exempel på systematiskt språkförtryck. Påtala det löjliga i detta, gärna i orädda ordalag. Personen vet nog inte hur korkad han är, bäst att göra det tydligt — så kanske andra författare fattar vad de behöver göra för att slippa förlöjligas.

Eller kanske kan vi ta en bit godtycklig data och analysera den ur ett lämpligt perspektiv? Något om bradgmedaljörer kanske? Så kan vi extrapolera lite grann, eftersom läsarna faktiskt tycker det är roligare med en färdigtuggad åsikt som kan förstärka deras egna. Det blir trogna läsare — låter väl toppen?

Möjligen skulle man kunna dra in lite särbehandling i det hela också. Ställ dig frågan om du kan måla upp dig själv som offret och på så vis från underläge slå upp på de hemska förtryckarna — alla gillar en underdog, det handlar bara om positionering och att peka på hur jävla äckliga de förtryckande kvinnoasen/mansasen faktiskt är.

Sådär, tre finfina strategier som bevisligen genererar gott om medhåll från den egna falangen och pagehits på nätet. Då måste väl leda till en samhällsförändring åt ett Bra håll, eller hur?

Skämt åsido

För er kamp på precis vilket vansinnigt sätt ni vill, men bli inte så jävla förvånade om folk börjar se er som driftkuckun och rulla på ögonen när Den Skitviktiga Frågan kommer på tal.

Får ni ingen som helst positiv respons utanför er egen falang? Då är det kanske inte världen det är fel på.

Bild från sxc.hu.

Välplacerat respekterande förakt

Jag läste i tidningen om en elallergiker i Mora som miljökontoret i kommunen i fråga ämnar gå till mötes genom att ombe lokala TV– och mobilleverantörer anpassa sina sändare för att på så vis skapa en (relativt) strålningsfri zon.

Det är två saker som slår mig när jag läser den artikeln; först och främst att en kommun faktiskt är beredd att ta till så pass grova medel för att lösa ett väldigt odefinierat problem.

Flip

Man kan kalla mig hård och kall om man vill, men jag skulle bli rätt förbannad om Svedala fann för gott att sabba min mobiltäckning — dessutom till en godtycklig nivå — för att någon i närområdet hävdar sig bli påverkad av strålningen.

Men det är lustigare än så — just elsanering är något kommuner rätt ofta ger stöd för, mest för att göra folk gladare. Elallergikerna refererar gärna till en hel hög med källor de anser stöder dem (googla på 72–8346/2007 så hittar du en skrivelse från Socialstyrelsen som refereras frekvent men som lustigt nog inte går att hitta på Socialstyrelsens hemsida..) men nämner inte — vilket kanske inte är så konstigt — papper från samma myndigheter som säger annat.

Världshälsoorganisationen yttrycker det elegant och som följer:
EHS is characterized by a variety of non-specific symptoms that differ from individual to individual. The symptoms are certainly real and can vary widely in their severity. Whatever its cause, EHS can be a disabling problem for the affected individual. EHS has no clear diagnostic criteria and there is no scientific basis to link EHS symptoms to EMF exposure. Further, EHS is not a medical diagnosis, nor is it clear that it represents a single medical problem.Wikipedia

I ljuset av detta (och otaliga andra studier och utlåtelser), varför är det rimligt att bekosta elsanering om vi inte på samma vis bekostar annat som folk tror hjälper mot deras åkommor? Dessutom i stället för att faktiskt försöka hitta någon slags rotorsak.

Det var min första (samt för ämnet stående) reaktion, men det leder oss osökt in på den andra saken som slog mig.

Flop

Skiljer sig elallergi egentligen från en massa andra saker i samhället? Folk som har tilltro till att bostadspriserna alltid kommer gå upp och således är skuldsatta till förbannelse värnas om så de — gud förbjude — inte måste sälja (kanske till förlust) och flytta. Vi skatteutjämnar mellan kommuner för att det är synd om obygden. Vi har ett parti i riksdagen som likt en elallergiker envist härleder precis allt de lider av till en fix idé.

Eller om man vill bli lite mer teologisk; skiljer det egentligen något på en tro på en imaginär koppling mellan gud och människan och en tro på en imaginär koppling mellan elfält och människan?

Kanske är det inte så knasigt att vara elallergiker ändå, när allt kommer till kritan.

Anställningsintervjun

För första gången på bra många år satt jag nu i veckan åter med och gjorde anställningsintervjuer. Det finns redan en uppsjö med sidor som spottar ur sig mer eller mindre bra tips, men återhållsamhet och att undvika redundans har ju som bekant aldrig riktigt varit min grej. Ni får således några till, från mitt perspektiv som intervjuare.

Det där med intervjustil skiljer sig som bekant rätt mycket mellan folk och folk, så ta allt med en nypa salt. Handlar det om att jobba inom väldigt strikta processer, med ett väldigt specifikt och hyfsat standardiserat verktyg — eller jobb där man inte behöver vara speciellt kreativ — är det här inte nödvändigtvis rätt frågor att preppa för.

Däremot är det frågor som jag tycker funkar bra när man ska sålla agnar från vetet för den sortens jobb där folk behöver kunna tänka på språng och man faktiskt förväntas kunna prata med kunder.

Den öppna frågan

Så det här med användares personliga uppgifter — hur ser du på det?

Jag gillar att langa in någon fråga som går att tolka ganska fritt och rör någon perifer del av vad arbetet handlar om. En öppen fråga blir intressant från tre håll: Dels hur intervjuoffret hanterar att få en ganska oväntad fråga som inte har ett enda distinkt svar, dels hur de tolkar frågan och slutligen hur (och vad) de svarar.

Det viktiga är egentligen inte att komma med ett riktigt rejält genomtänkt svar — realistiskt sett är det väldigt svårt att komma med ett sånt på kommando och ingen förväntar sig det i verkligheten. Men att kunna prestera ett intressant svar, dessutom utan att se ut som bambi i strålkastarljuset — är bra.

Att häva ur sig någon platityd som låter fin men saknar eftertanke, mindre bra. Likaledes är det inte jätteoptat att sitta och säga ”hmm..” alldeles för länge. Hantera situationen, gör det snyggt.

Let’s talk about you

Stod det inte i ditt CV att du spelade brädspel? Vilken sorts spel gillar du?

Om den öppna frågan inte nödvändigtvis handlar om att få ett genomtänkt svar så kan man på ett lite annat vis förutsätta att folk har bra koll på sina egna fritidsintressen. Börjar man gräva lite (och här hjälper det ju om man själv som intervjuare har i alla fall någon slags koll på området ifråga) ser man ganska tydligt hur mycket den som intervjuas har tänkt kring sina hobbies och hurtillvida denne kan lägga fram tankarna på något samlat vis. Femton sekunder här säger mig både om du funkar som föreläsare och om jag faktiskt skulle kunna våga slänga fram dig framför en kund.

Entusiasmen är också viktig. Kan man inte frammana entusiasm för det man håller på med av egen fri vilja på fritiden är det troligtvis ännu svårare att frammana entusiasm för det man gör på arbetet.

Händer, fötter, mun

Kroppsspråk är nog så viktigt och det här är kanske något av det som är enklast att öva på. Det kan vara helt OK att anställa folk som inte är väldigt självsäkra redan i grund, men det är problematiskt i fall de är så osäkra så det blir ett problem.

Sitt alltså inte hopkrupen med händerna ihop, fötterna med tårna pekandes inåt och blicken bortvänd. Vi tänker inte slå dig. Det är heller inte nödvändigt att nicka / säga Mhm efter varje halv mening när intervjuaren pratar — jag har inget emot att du visar uppmärksamhet, men varje mening jag säger är inte gospel. Jag blir mycket mer imponerad om du faktiskt förstår punchlinen när vi kommer dit.

Kläder

Stick ut, men på ett vis du tror fungerar för företagskulturen på stället du söker jobb på. Om jobbet är ett självständigt och kreativt jobb är kanske inte skjorta och slips det absolut bästa sättet att marknadsföra sig själv på. Ta något som ser helt och rent ut och som du passar i och är bekväm i — oavsett om det är en t-shirt av lite bättre snitt eller en three-piece suit.

Visst, är det däremot en snustorr jobbannons från något white collar-företag kanske det är svårt att undvika skjorta och slips när man faktiskt jobbar där — men tänk på att du inte lär vara den enda som intervjuas och att jag gärna har något visuellt vis att komma ihåg just dig på.

Var dig själv

Den här är lurig — nästan allt jag har skrivit ovanför handlar om att inte vara sig själv, eller i alla fall försöka slipa av alltför vassa hörn. Samtidigt är det nog så viktigt att man faktiskt visar på sin personlighet ordentligt, även om (och ibland speciellt på grund av att) den går emot rådande normer. Det går att spela teater under en intervju, men du vill inte spela teater åtta timmar varje vardag om du blir anställd.

Speciellt intressant blir det om du ska arbeta för ett utländskt företag — ta reda på hur det arbetskulturen överlag fungerar i företagets hemmahamn (det framgår tyvärr sällan ur jobbannonsen, så man får kolla lite på nätet). För att ta mitt eget jobb som exempel så känns det väldigt mycket mer intressant med amerikaner eller asiater som fungerar lite mer som svenskar — vågar säga vad de tycker, inte stirrar sig blind på hierarkier och faktiskt vågar säga Shit under en intervju.

Det är inte rättvist

Nej, det är det inte. Jag kommer bilda mig en uppfattning om dig väldigt, väldigt fort. Jag kommer förutsätta saker om dig redan innan vi träffas. Statistiskt sett kommer du inte få jobbet. Det kan bero på rena skitsaker, det kan bero på att jag hade en dålig dag. Stå på dig — lämpligen inte genom att stalka mig och skriva meddelanden i blod på min dörr, men genom att gå med huvudet högt in på nästa intervju också.

Var självkritisk, men inte dömande.

 

Mer på ämnet finns i en rätt ny och bra artikel på The Register.

Lurad

Min förbannelse de senaste fem eller så åren — sedan jag flyttade till Skåne, alltså — är att jag aldrig har tid att göra något i Stockholm när jag väl är uppe i trakten igen. Inget undantag den här gången heller.

Maria har en del släkt i Stockholm. En sommarstuga har sålts, den ska vara tom på tisdag och det fanns ”lite kvar att göra”. Ni vet de där programmen på TV där folk har samlat på sig metervis med ski.. saker på höjden i sina hus och tar sig fram mellan sina högar. Kåkar där man hittar tre eller fyra döda katter när de väl städas ut.

Så illa är det inte här. Turs nog. Då hade jag nog fan tagit bilen och åkt söderöver i ren självbevarelsedrift. Vissa vibbar finns dock kvar — man kan raskt konstatera att det jag ser som en naturlig sak att slänga inte nödvändigtvis är fullt så naturlig för en dam i sina bästa år (80+) och att saker gärna får sorteras innan det ska slängas.

Om man nödvändigtvis ska finna sig själv mitt i ett TV-program.. kunde det inte ha varit något lite mer upplyftande? Fångarna på Fortet, kanske. Eller något där man kan vinna en jättehög med pengar.

Turs nog har jag chansen att rekuperera på soffan hos en amerikabrevsskrivare, i gott sällskap av ett par gamla gubbar från norröver. En sällsam bit socialiserande. Ett vattenhål — innan det är dags att åka tillbaka, sova en stund och invänta dagsljuset för en till dags gloriöst skrotlyftande.

Ett ode till den mentala lyteskomiken

Jag har, säkert likt merparten av er, en lista med sajter jag besöker med jämna mellanrum. Typ dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Facebook räknas inte.
Nätet är bra för ströunderhållning, men sedan slog mig tanken — vad är det jag väljer att spendera min tid med?

Låt oss ta en titt:
Not always right — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i i sitt Happy Meal.
Clients from hell — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i sitt Happy Meal (vänta.. igen?)
Ugliest Tattoos — Happy Meal tatuerade i korsryggen.
Fuck my life — någon kissade i mitt Happy Meal.
Jag brukade också läsa Tjuvlyssnat (i alla fall medan de fortfarande uppdaterade ofta) — alltså folk som pratar om sina Happy Meal.
Backman’s blogg — om bara mitt Happy Meal vägde fyra kilo…

Gemensam nämnare? Folk som gör bort sig eller råkar illa ut, beskrivet i första eller tredje person. Intellektuell junk food. Nätet är fullt av det. Och TV.. jisses, TV. Gordon Ramsay som står och skriker på folk som (drumroll) gjort bort sig. Idol. Bottennapp som Jersey Shore eller vad den svenska motsvarigheten nu heter. Icke att förglömma vad som helst med Anna Anka.

Så varför ser man på skiten*? Handlar det om ett behov att känna sig lite bättre än resten av världen? Eller är det oskyldig underhållning? Hur påverkar det samhället på sikt?

Själv har jag inga bra svar. Men om ni ursäktar så har jag inte läst Fuck my life ännu i dag, så det börjar bli dags att runda av.

 

*) För er som är oroliga över mitt allmäntillstånd — nej, jag ser vare sig på Jersey Shore eller Anna Anka, men de är jävligt svåra att missa.

Det där med sjukdom…

Nu är jag nästan färdig med mitt korttidsprojekt att vara rejält förkyld. Vi kan kalla det en ofrivillig konstinstallation, för jag har hört att konst ska göra lite ont. Om Lars Vilks kommer undan med att kalla ett stenröse för en bok — då borde väl jag kunna kalla min förkylning för konst också, kan man tycka.

Nu är det så bra ställt för mig att jag lite klämkäckt kan skämta om hela den där biten med att vara sjuk. Trots att jag stundom kunnat hosta ikapp med en kolpatient har jag fått en hemskt massa jobb gjort. Trots sovpauser vid tämligen inopportuna tillfällen kunde jag sitta och diskutera saker på nätet när jag faktiskt var vaken. I och med att jag jobbar med det jag gör kunde jag spendera tid i sängen i stället för vi skrivbordet och ändå få allt att gå ihop. Dessutom visste jag att det hela var tillfälligt.

Ponera i stället att jag hade haft precis samma bekymmer under en längre tid därmed blivit ställd utanför arbetsmarknadens förfogande. Säkerligen hade jag kunnat skriva saker på bloggen med jämna mellanrum. Jag hade definitivt kunnat diskutera politik på Twitter, spela Wordfeud och skriva någon rad kod till något Open Source-projekt.

Nu finns det faktiskt en sådan tjomme som brukar göra sånt. Eller nåja, jag vet inte om han spelar Wordfeud eller pysslar med Open Source, men diskutera politik, det gör han minsann, gärna på ett eldigt och inte alltid jättekonstruktivt vis. Han står utanför arbetsmarknadens förfogande, är öppen med att han gör det och att han tycker det är tråkigt.

Det är oftare jag ser folk som ifrågasätter hans rätt att diskutera saker än hans faktiska åsikter. Argumentation som bygger på skuldbeläggande — kan man sitta på Twitter så kan man ju jobba? Eller? Det fattar man ju? Måste vara bidragsfusk. Fy!
Allt reduceras till svart eller vitt. Nyanser, såsom dagsform, smärta, ångest eller vad det nu kan röra sig om — bortblåst. Man ser något, applicerar den enkla, bekväma sanningen på det och vips, världsbilden bekräftad.

Någonstans i fjärran dör empatin en liten, liten bit.

Transparens i Sverok — vad, hur och vad hände?

Sverok (eller Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund som det står i stadgan) och transparens, ett inlägg som det har tagit ett tag att tänka färdigt kring. Jag vill redan i förväg varna känsliga tittare: Det kommer bli en lång post och man kan säkerligen ha olika åsikter om innehållets objektivitet. Vi har en tradition av det där med att debattera saker i Sverok, inte minst förbundet självt.

Det finns mycket jag kan skriva om Sverok — tolv års till-och-från-engagemang sätter sina spår, på gott och ont. Kring ämnet insyn och påverkan finns det däremot två specifika val som har varit tongivande, på ett subtilt och inte helt uppenbart vis.
Säkerligen har många andra saker också bidragit, men skulle jag börja teoretisera för vitt och brett blir det här en bok, inte en bloggpost. Dessutom har jag fördelen att ha varit inblandad själv vid här två tillfällena, vilket gör det något enklare att skriva om baktanken.

För att ge lite perspektiv till er som läser det här och inte är sverokare i någon form: Sverok är alltså landets största ungdomsförbund. Personer är med i föreningar som i sin tur är med i Sverok. De är generellt mer engagerade i sina föreningar än i Sverok — ofta är de inte alls engagerade i själva moderförbundet. Det är också ett väldigt brett förbund; alla medlemmar har inte ett intresse i alla saker förbundet pysslar med, rent verksamhetsmässigt. Man är inte nödvändigtvis intresserad av rollspel bara för att man spelar Magic: The Gathering.

Vilket gör det intressant att dra en parallell till kommunalpolitik: även om man bor i en kommun och röstar i kommunvalet är det stora flertalet inte jätteintresserade av detaljerna i politiken så länge den inte stör dem på något specifikt vis. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak — det kan betyda att allting fungerar nog bra. Däremot betyder det också att det kommer vara svårt att hitta en bra stock med folk som är engagerade i och kring de centrala frågorna. Det om något gör det än mer prioriterat att bättra på förutsättningarna till återväxt.

Men två steg på vägen var det, därefter en stunds reflektion om vad det hela ledde till (för Sverok)…

Arenan

2002 kickade Sverok igång ett webbforum. Forum på förbundshemsidor brukar normalt vara rätt tragiska historier där man ser ett inlägg som säger något i stil med ”här kan man prata om precis vad man vill!!!”. Därefter fyra-fem andra inlägg där någon med goda intentioner vill kicka igång en debatt. Få saker är så sunkiga som ett forum där det senaste inlägget är tre månader gammalt; känner man mögellukten komma krypande så fort man öppnar sidan är det en varningsklocka.

Sveroks forum hade två tilltänkta användningsområden — dels skulle det fungera som en plats att diskutera Sveroksaker (e-postlistor fanns redan innan dess men hade tappat i fart rejält sedan mitten av 90-talet), dels som en uppsamlingsyta för folk som gärna skulle vilja börja med någon slags sällskapsspel/spelhobby men inte visste hur man skulle gå till väga.

Nyckelordet blev tillgänglighet — att faktiskt använda samma yta för verksamhet och organisationsdiskussioner. Om den interna diskussionen finns tillgänglig 100 pixel längre ner på sidan man ändå diskuterar alvöron på finns det en betydligt större chans att man lägger märke till den — och kanske, med lite tur, tycker det verkar intressant. Likaså är det bra att som organisationsnörd inom ett jättebrett förbund få en närhet till de frågor som medlemmar tycker är viktiga; att man faktiskt lägger märke till svårigheten med alvöron som inte vill sitta kvar mer än två timmar i sträck.

I rask takt lades det upp verksamhetsforum — som handlade om spel — och en ohemulig mängd interna forum, med mer eller mindre stora grupper som hade tillgång. De allra flesta var dolda för alla utom medlemmarna i gruppen; jobbade man (ideellt) med IT kom man, till skillnad från normalanvändaren, åt forumet för IT.

Forumet blev snabbt välanvänt, både för rena hobbydiskussioner och som internpolitisk kommunikationskanal inom förbundet. Det gjordes ett aktivt val att inte konkurrera med smalare spelhobbyrelaterade forum. Speldelarna av forumet hölls således som en ganska nybörjarvänlig inkörsport, där det var helt OK att skicka folk till mer specialiserade forum som handlade om specifika spelhobbygrenar.

De flesta som diskuterade internpolitiken inom Sverok snackade även spel — det fanns fler anledningar att gå dit och kolla vad folk hade skrivit — och samtidigt kolla vad som skrivits i organisationsnördsdelarna på forumet. Enklare med peppen.

Hade vi gjort om allting 2011 hade det kanske handlar om sociala medier i stället för ett forum, men koncepten känns lika aktuella — visst kan vi erbjuda en kommunikationsplats, men varför ska folk vilja använda den?

Insynen

Sverok är ett (realativt) ungt förbund med unga medlemmar och unga aktiva. Detta leder till att det finns få självklara sanningar. Frågan om insyn har alltid har bubblat någonstans i bakgrunden — förenklar man den något handlar det om hur mycket av förbundet man vill visa för omvärlden, kontra hur mycket man vill hålla internt.

Ser man till samhället i stort är det väldigt vanligt att diskussioner göms, med mer eller mindre god motivering. Kanske handlar det om att man inte vill visa utkasten innan man har ett färdigt resultat, för att på så vis söka större acceptans för resultatet. Eller så ser man en risk med att ämnet man diskuterar är så pass kontroversiellt att det kommer locka till sig folk som är rabiata i sin åsikt utan att för den sakens skull ha en vilja att komma framåt i diskussionen. Det är också ett sätt att göra en grupp lite mer exklusiv — vi som kommer åt det där balla och dolda.

Samtidigt finns det fördelar med att öppna upp. Det går för vem som helst som har intresset att få insyn i verksamheten. Se vad det faktiskt innebär att pyssla med de olika sorters förtroendeuppdragen eller ideella grupper som finns inom förbundet; avmystifiera arbetet en smula och göra det möjligt för alla och envar, inom eller utan förbundet, att syna vad som händer — gärna redan innan det blir verklighet.

Men att det är bäst att göra på det viset och öppna upp? Knappast en självklarhet, speciellt inte i Sverok och 2009. En del kandidater till förbundsstyrelsen var för öppenhet, en del kandidater var lite mer restriktiva. Då menar jag inte att det fanns personer som försökte mörka något (eller något annat hysch-hysch) utan snarare att det faller sig naturligt för väldigt många att inte diskutera saker öppet som standard. Inga konstigheter.

Valberedningen (jag ingick däri) satsade på kandidater som verkade vara för mer öppenhet, gärna också med en reell möjlighet att förverkliga den. Kompetenta doers. Hårdnackade idealister. Nätmänniskor som twittrade ut halva sitt liv redan som det var. En medveten satsning för att få till en övervikt av pro-öppenhetsfolk. Vi var rätt öppna (pun intended) med detta, men realistiskt sett har valberedningen mycket makt i Sverok och det är svårt att faktiskt motarbeta den om man så vill.

Riksmötet tyckte inte vi var helt dumma i huvudet och röstade fram de namn som var nyckeln för att få ihop det.

(Med det vill jag inte säga att det var valberedningens förtjänst att Sverok gick mot mycket mer öppenhet — äran därtill hör hemma hos alla de som jobbade hårt för det, både inom och utanför diverse styrelser. De som fick det att hända, de som lade mången timme åt att diskutera på forum, de som fått skit för att de var öppna med vad de ville.)

2010 hände det saker. Forum skapades eller öppnades upp. Dels rena inbjudningar till dialog i stil med ”Snacka med förbundsstyrelsen”, som är väldigt nyttiga i sig — men även styrelsens interna arbete lades fram till allmän beskådan i form av förbundsstyrelsens mötesforum. Interna diskussioner, ofta i ganska rå form — och man behöver inte ens vara en registrerad användare för att ta del av dem.

Resultat

I en ideal värld hade jag kunnat skriva att allt det här lett till jättebra och rosenskimrande storheter och superfina resultat — men verkligheten är ju som bekant alltid något mera svartvit. Mycket har hänt, inte allt har varit positivt.

Tanken fungerar — öppenhet leder till diskussioner och med Sveroks forum så är det relativt många som faktiskt läser det som skrivs av diverse styrelser och grupper. Vilket leder till att en del av dem svarar — i alla fall ett par dussin under mer omdebatterade frågor. Det är bra, men kommer med en baksida.
Folk är, förvånande nog, nämligen inte alltid jättebäst på att vara konstruktiva på Internet. Det blir gärna en tråkig stämning, speciellt om det rör frågor som betyder mycket för folk (och eftersom många brinner för sitt ideella engagemang i förbundet så..) Att som forummoderator ta hand om det på ett bra vis är inte heller helt enkelt.

Det finns alltså en risk för att öppenheten tär snarare än när. Hur man kommer till bukt med det problemet är en annan femma, men det är ett problem man får på köpet om man öppnar upp mer. Glöm däremot inte att man får de positiva effekterna också. Helheten är, i alla fall i min värld, fortfarande värd det.

Man ska inte heller missta insyn för påverkan. Öppenheten kan, om man använder den på ett bra vis, leda till medinflytande och påverkan från långt fler än bara en styrelse — men att ge insyn allena leder inte automatiskt dit. Det handlar om att låta saker få ta sin tid, att skicka ut beslutsunderlag i god tid och inte stressa genom frågor på ett möte bara för att man råkar sitta på ett möte. Vilket osökt leder in på problemet ovan, då man (ofta) kan räkna med att folk har åsikter om man vill förändra något.

Vill man få in påverkan utifrån så måste värdesätta den på riktigt. Gör man inte det så har man bara löst hälften av problemet (lite som i den förra bloggposten) och för att uppmuntra folk i ledande position — oavsett om det är en kommunfullmäktige eller en förbundsstyrelse — är det nog så viktigt att ge dem incitament för att göra det. Att de får positiv respons, även om det råkar vara kritik, när de sticker ut näsan är kanske inte så dumt. Likaså är det viktigt att de som tar sig till att sätta sig in och kommentera styrelsens arbete blir respekterade.

Den biten hoppas jag förbundet jobbar vidare på. Jag är lastgammal och har i princip gjort en exit stage left från Sverok, men det finns sjukt mycket vettigt folk inom organisationen. Förhoppningsvis bär de facklan vidare och får till en positiv spiral för kommenta… förlåt, dialog mellan de som styr och resten av förbundet. Förutsättningarna finns.

För er som läser det här och inte är sverokare — som synes är hela biten med dialog, öppenhet och andra fina ord inte en patentlösning. Vill man mot en miljö där man inte låser in sig bakom lyckta dörrar så är det ett naturligt steg på vägen — man får bara göra det efter sina egna förutsättningar och våga öppna upp. Det kommer bli jobbigt, det kommer ifrågasättas, kritiseras och risas men ingen kommer hänga er. Det leder också till att folk som kanske inte alls hade övervägt ett djupare engagemang gör det, när de faktiskt inser vad det hela handlar om. Det leder till bättre beslut och det leder till att ni utvecklar era respektive organisationer.

Tro bara inte att det blir enkelt.

Insyn bits inte

För dryga sex veckor sedan plöjde jag genom Svedala kommuns protokoll (mer om detta här). Det tog fyra timmar bara att skumma genom protokollen på jakt efter en specifik slags frågor. Hade protokollen varit sökbara hade det gått på tio minuter att få ut det jag ville få ut. No such luck.

Skulle jag mot förmodan få ut för mig att följa en specifik fråga genom olika instanser ska jag dels ha koll på vilken väg den kan tänkas ta, försöka luska ut ungefär hur mycket ledtid varje instans behöver för att ta upp frågan och sedan försöka korrelera det mot vilka mötesdatum den instansen hade. Detta för att kunna chansa på rätt protokoll. Sedan får jag ladda ner protokollen och läsa genom dem för hand.

It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of The Leopard’”, för att citera Douglas Adams. Det är lite så det känns. Transparent? Inte speciellt.

Så behöver det inte vara. Tar vi i stället en titt på Stockholms kommun så hittar man enkelt sammanfattningar från sammanträden. Klickar man sedan vidare från dem finns alla frågor indexerade var för sig, sökbara och möjliga att hitta via Google.

Viss skillnad.

Att enkelt kunna följa vad som har hänt är nog så viktigt, speciellt för föreningsmuppar. Folk som mig; sådana som inte finner ord som bordläggning, ajournering, dagordning, prejudikat och beredningskommitté avtändande.

Det är också en del av problemet — hela det politiska systemet är modellerat efter folk som mig, snarare än efter folk som har vanliga, sunda och vettiga prioriteringar i livet och helst av allt slipper bry sig om vad upplägget i en kontrapropositionsvotering egentligen innebär för resultatet.

Systemet Stockholm använder löser det för mig. Sammanfattningarna som de gör löser det för många fler. Kickern, däremot, är att man bara löser en av aspekterna. Systemet gör det enkelt att i efterhand se vad som har hänt, däremot inte att påverka i förväg.

Den biten är långt lurigare. Där räcker det inte med smarta system och sökbara PDF’er. Det krävs gärna en tankeomställning för att göra hela processen tillgänglig, och då helst inte bara för sådana som mig.

Turs nog finns det bra exempel även där. I nästa inlägg, senare i veckan, tänkte jag exemplifiera utifrån Sverok som gjorde den omställningen för några år sedan.