Category Archives: Nätet

Modern (psykologisk) krigsföring

Posted on by
Reply

Det är väldigt få datorspel jag faktiskt spelar färdigt. För– och nackdelen med att vara sjukt kräsen: har de inte hänt något intressant under de första tre minuterna så går det bort. Numera är det bara två serier av rediga datorspel, till skillnad från mobila tidsfördriv, som jag följer — Modern Warfare och The Witcher (och med det erkännandet så föreställer jag mig en suck från Åsa Roos som för övrigt skriver intressanta saker om identifiering med karaktärer i spel. Sorry Åsa :-) )

Pew pewModern Warfare 3, nyligen släppt, är dessutom den biten paketerad underhållning som under premiärdagen har sålt allra bäst av all underhållning — det spöar alltså alla filmer och andra spel. Slutsatsen man kan dra är att folk förväntar sig en viss mängd Kul av spelet — nog med Kul för att köpa det osett. Grisen i säcken. Pistolen i lådan. Kniven i njuren. Ni greppar.

Så varför? Varför säljer just Modern Warfare så bra? Temat är att man springer runt med sin gubbe och skjuter andra gubbar (som inte tål jättemånga kulor på det pikanta viset ens egen gubbe gör) — det är inte direkt ett koncept som i sig bryter ny mark. Pang-pang i 3D har vi haft sedan 80-talet.

Jag tror lösningen ligger mycket i det mycket svåröversatta engelska ordet immersion; spelet gör så mycket som möjligt för att inte vara i vägen — man ska inte tänka på att man spelar ett spel. Man ser ungefär hur mycket ammunition man har kvar, men den en gång i tiden så obligatoriska hälsomätaren är borta — och med den nästan allt annat som avslöjar avstånd mellan spelets verklighet och spelaren.
Den andra delen av lösningen handlar om rewards, att man får någon slags känsla av belöning när man lyckas med något. Belöningarna kommer rätt ofta, man hinner nästan inte bli blasé på det man håller på med just för stunden.

Kicken just i MW3-fallet kommer i att belöningarna ofta är just i formen av mer immersion. Du lyckas ta dig fram till punkt A, något uppseendeväckande händer som gör att spelets progression förändras — du får ett nytt mål. Även om man är samma gubbe som springer omkring och skjuter på andra gubbar så blir det nästan som ett scenbyte i en film — och vips så har man fått något nytt att utforska som håller ens intresse på topp i några minuter till, ända tills nästa scenbyte.

Till och med när man inte gör något tenderar spelet ta sig framåt. Väntar jag några sekunder i stället för att springa ner för en korridor gör ofta någon av mina (datorstyrda) squad mates det i stället. Dessutom efter precis så lång tid som behövs för att man inte ska hinna känna att spelet stannat upp bara för att man står still.

Dessutom spelar man inte någon specifik karaktär eller i någon specifik geografi tillräckligt längre för att det ska hinna bli för hemtamt. Det är tvära kast mellan storstäder, sandstormar, tempel, slott och fan och hans mormor. Ibland ska man springa och skjuta för fullt, ibland smyga. Variation hjälper.

Någon har tänkt till en hel del kring hur folk ska spela det här spelet och hur det kan hjälpa dem på vägen. Styra spelaren, visst — men på ett tillräckligt subtilt vis så det fortfarande ska kännas som att spelaren är den som styr — och presentera nog med Saker Som Händer så man inte ska hinna komma ihåg att man kan ha tråkigt också.
Innehållet är kanske lite sisådär intressant egentligen — MW3 blir ju spelvärldens motsvarighet till någon actionfilm — men formen är något vi alldeles säkerligen kommer se mer av. Det vore jätteintressant att se ett verk med ett lite djupare budskap använda sig av samma format.

Avslutningsvis — psykologi som grund för spel ser vi nog mer av i mobila tidsfördriv också — det finns en intressant artikel om psykologin bakom Angry Birds som försöker förklara en del kring varför spelet är beroendeframkallande.

Ett ode till den mentala lyteskomiken

Posted on by
2

Jag har, säkert likt merparten av er, en lista med sajter jag besöker med jämna mellanrum. Typ dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Facebook räknas inte.
Nätet är bra för ströunderhållning, men sedan slog mig tanken — vad är det jag väljer att spendera min tid med?

Låt oss ta en titt:
Not always right — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i i sitt Happy Meal.
Clients from hell — kunder som inte alltid har alla pommes kvar i sitt Happy Meal (vänta.. igen?)
Ugliest Tattoos — Happy Meal tatuerade i korsryggen.
Fuck my life — någon kissade i mitt Happy Meal.
Jag brukade också läsa Tjuvlyssnat (i alla fall medan de fortfarande uppdaterade ofta) — alltså folk som pratar om sina Happy Meal.
Backman’s blogg — om bara mitt Happy Meal vägde fyra kilo…

Gemensam nämnare? Folk som gör bort sig eller råkar illa ut, beskrivet i första eller tredje person. Intellektuell junk food. Nätet är fullt av det. Och TV.. jisses, TV. Gordon Ramsay som står och skriker på folk som (drumroll) gjort bort sig. Idol. Bottennapp som Jersey Shore eller vad den svenska motsvarigheten nu heter. Icke att förglömma vad som helst med Anna Anka.

Så varför ser man på skiten*? Handlar det om ett behov att känna sig lite bättre än resten av världen? Eller är det oskyldig underhållning? Hur påverkar det samhället på sikt?

Själv har jag inga bra svar. Men om ni ursäktar så har jag inte läst Fuck my life ännu i dag, så det börjar bli dags att runda av.

 

*) För er som är oroliga över mitt allmäntillstånd — nej, jag ser vare sig på Jersey Shore eller Anna Anka, men de är jävligt svåra att missa.

Asocialt nätverkande

Posted on by
3

På twitter blir jag med jämna mellanrum follow’ad av diverse företag eller marknadsföringsbyråer. Follow är normalt en funktion som låter en följa vad som skrivs av en person eller ett företag om man har ett intresse därav. Har man klickat follow så visar systemet helt enkelt när denne skriver något.

Man kan tycka det är positivt att folk vill läsa vad man skriver — vilket det också är, när det rör sig om verkliga människor. Rör det sig i stället om sagda företag så handlar det i stället ofta om en av två saker:

1) De vill göra reklam för sig själva — du ser deras byline när du noterar att du fått en ny follower.
2) De vill göra reklam för sig själva — andra ser deras byline när de kollar upp dina followers.

Gemensam nämnare? Det handlar om dem, inte om dig.

I dag blev jag followad av ett företag från Sverige: City Network, som säljer domäner, webhotell, VPS och lite allt möjligt.

De följer nästan 1600 personer varav drygt 50 nya enbart i dag. Att de skulle följa just mig på grund av mina skriverier kändes alltså inte helt troligt. Eftersom de är ett seriöst företag (inte en blatant sociala medier-marknadsföringsbyrå) så passade jag på att fråga dem hur de hade tänkt. Dialog nedan (läs nerifrån och upp):

Tror de tröttnade på mig därefter, alternativt så blev klockan för mycket. Hur som haver så känns det här som ett ärkeexempel på corporate bullshit. ”Personlig diskussion”, fine. Twitter är ett superbt medium för det. Men ni kan väl vänligen vara ärliga med att det är reklam ni pysslar med när ni spammar follow, alternativt sluta upp med det om ni inte vill stå för det?

P.S. Beklagar uttrycket ”followad”. Det ser verkligen förjävligt ut, men det kändes något mer pang på än följd eller förföljd.. D.S.

Facebookvänner, Facebook”vänner”

Posted on by
2

Vänner är ett rätt kul uttryck. En gång i tiden trodde jag mig veta precis vad det innebar och att alla hade ungefär samma syn. Det var då. Facebook kom in i bilden och när över hälften av landets befolkning började använda det så började också begreppet glida. Jag fick upp ögonen för spännvidden, både på Facebook och utanför.

En vän kan vara så mycket. En statussymbol, kanske? Flest vänner när man dör vinner? Jag och Maria skämtade nyligen om att vi borde räkna vem som fått flest grattis på födelsedagen för att se vem som var mest poppis (vi räknade aldrig, men jag tror hon skulle vunnit). Samhället har alltid premierat att vara poppis och i och med Facebook blev det helt plötsligt mätbart.

Andra samlar på så få som möjligt. En liten, exklusiv skara av de riktigt närmaste. De som man kan ringa till när man måste gömma liket av radiotjänstkillen som tittade in genom fönstret. Folk man verkligen, verkligen trivs med och vill hålla kontakten med i vått och torrt.

Själv gillar jag möjligheten som vi är den första generationen någonsin att ha: vi kan spara våra vänner. På folk man träffade för tio år sedan och knappt träffat sedan dess, men fortfarande har bra minnen av och gillar. Folk man vill veta hur det går för och som man hoppas mår bra — och som man uppskattar chansen att följa. Vet inte om jag hade definierat det som vänskap innan Facebook, men gör det nuförtiden. Någon slags mestandels-envägs-men-ibland-tvåvägs-vänskap.

Ty borträknat ett relativt fåtal i Skåne och Göteborg är det så merparten av mina vänskapsband ser ut i dag och jag uppskattar möjligheten att ha kvar dem. Alternativet suger nämligen — det är så sjukt mycket bra folk man skulle tappat bort — och med folket, kanske även till slut minnen.

Jag vill helt enkelt inte bliva stur. Jag vill ha kvar mina vänner — även om det är med lite stalkervarning och via nätet när jag inte har vägarna förbi Stockholm eller Göteborg särskilt ofta.

Ni betyder nog mer än ni själva tror. Kärlek och välgång.

Alla vardagens små jävliga val

Posted on by
Reply

Jag är evinnerligt trött på kavalkaden av idioti som brukar dyka upp när någon som fortfarande har hopp om mänskligheten försynt frågar vilken slags mobiltelefon denne borde skaffa. Eller Mac kontra Windows-PC.

För visst fan är det alltid något rikspucko som måste förklara(!) för omgivningen att Han — alltid en han — kör Minsann med Det Andra Valet och det är mycket bättre För att X, Y, Z, sådetså. Jag brukar mest nicka och le — att faktiskt diskutera med den sortens människor är nämligen omöjligt. Kan de inte omvända dig så ska du i alla fall få höra att du har FEEEEEEEEEEEL!

Jag önskar att det här hade varit något som hade hållit sig på teknikpryls-nivå, men icke. Vi har som kollektiv mänsklighet glatt slagit ihjäl varandra för vad man skulle kunna tycka är rätt bagatellartade skillnader i hur man bäst ska älska sin nästa. Jag läste häromdagen en lustighet som illustrerade det hela ganska fint:

Once I saw this guy on a bridge about to jump. I said, ”Don’t do it!” He said, ”Nobody loves me.” I said, ”God loves you. Do you believe in God?”

He said, ”Yes.” I said, ”Are you a Christian or a Jew?” He said, ”A Christian.” I said, ”Me, too! Protestant or Catholic?” He said, ”Protestant.” I said, ”Me, too! What franchise?” He said, ”Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Baptist or Southern Baptist?” He said, ”Northern Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Conservative Baptist or Northern Liberal Baptist?”

He said, ”Northern Conservative Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Conservative Baptist Great Lakes Region, or Northern Conservative Baptist Eastern Region?” He said, ”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region.” I said, ”Me, too!”

”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1879, or Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912?” He said, ”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912.” I said, ”Die, heretic!” And I pushed him over.

– Emo Philips

Lika illa är det med politiken — Mitt Lag mot De Andra. De Andra suger och vill förstöra landet, det är bara Mitt Lag som fattar hur det egentligen hänger ihop. Gud förbjude att flera partier faktiskt kan vilja väl även om metoderna skiljer sig åt.

Mänskligt, tyvärr — och inget nytt under solen. Det har sin förklaring i att man rationaliserar sitt val och omedvetet hittar anledningar att ogilla det man valde bort — det finns en del artiklar på ämnet i fråga, den här är en av de mer lättillgängliga jag hittat.

Däremot slog det mig att Goole+ kontra Facebook-diskussionen inte riktigt verkar passa in i den normen. Ska man vara kvar på Facebook och därmed riskera att bli den digitala motsvarigheten till en crazy cat lady eller ska man ge sig iväg till Grönare Ängar och hänga med enbart de tre och en halv polare som proklamerat att de minsann överger Facebook för gott? Det ser ut att vara ett av få tillfällen där folk — i alla fall de flesta — verkar göra ett noggrant övervägande i stället för att vara fast rotade i ena eller andra tjänsten.

Jag vet inte hur det kommer sig — kanske är mitt urval (= min vänlista) ickenormativt, kanske är det så enkelt att Google+ är för nytt, kanske är situationen ganska unik. Men det är intressant — och en del hopp för min syn på mänskligheten.

Varför jag recenserar saker…

Posted on by
Reply

En bra recension är en konstart som är få förunnad. Somliga har förmågan att skriva på ett vis som gör att man vill sträcka sig efter plånboken med en gång och köpa vad än som recenseras, helst tre stycken.

Riktigt så duktig (eller ambitiös) är inte jag. Däremot stör jag mig stundom rätt duktigt på att det är skitsvårt att hitta vettig information om vissa prylar — speciellt då när jag är intresserad av att eventuellt köpa dem. Visst — för mobiltelefoner eller spelkonsoler finns det åsikter. Oftas mest jävligt illa underbyggda och ganska meningslösa sådana, men ändå. Men en diskmaskin? Tvättmaskin? Finns i sjön.

Antingen är det sju raders ganska meningslöst ”Jag älskar” eller ”Jag hatar”, alternativt någon testpanel som skriver ganska allmänna saker och helt skiter i detaljer. (Nämnde jag att jag gottar mig i detaljer som smågodis? Hur displayen ser ut, om finishen på reglagen är överdrivet kromad — de viktiga småsakerna.)

Vilket är sjukt irriterande när man sitter och har konsumtions-ADHD och vill göra ett informerat val. I ett försök att dra mitt strå till stacken skriver jag således ner mina egna funderingar om vissa prylar vi har i hemmet. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan. Posterna lär inte bli direkt djupa, men jag ska försöka göra dem något annat än snustorra.

Jag pysslar som bekant inte med modebloggande så jag känner mig tvungen att informera att alla prylar som recenseras är inköpta med egna pengar och att det inte finns ett ekonomiskt intresse i att höja eller sänka något (men jag gillar gröna kulor om ni känner att ni har nytta av recensionerna. Adressen hittar ni här).

PTS svarar

Posted on by
Reply

För att återkoppla till något jag skrev om för sex veckor sedan om .SE och personuppgifter — jag fick svar av PTS (faktiskt för flera veckor sedan, glömde bara av att posta precis då och sedan blev det liggande). Det blev en kort mailväxling — klistrar in det senaste mailet som sammanfattar det hela rätt bra.

Hej igen,

Vi genomför för närvarande en tillsyn som avser att antal andra frågor. För tillfället är ingen tillsyn planerad vad gäller just den fråga som du väckt men vi följer löpande utvecklingen och det kan finnas anledning att titta närmare på frågan i ett senare skede — även om jag i dag inte kan ange om och när så kan bli aktuellt.

Med vänlig hälsning

Peder Cristvall

Inte jätteförvånande, men lite tråkigt icke desto mindre (även om jag nog hade svarat på liknande vis själv i hans skor — det är farligt att svara för definitiva saker, speciellt till bloggare ;) ) Med lite tur så händer det Eventuellt någonting i framtiden. .SE själva tycker de har ett kommersiellt intresse i datan, att de har bra och ändamålsenliga regler och att en förändring skulle vara jobbig. Jag ser inte framför mig att så mycket kommer hända på ett tag, även om hela upplägget kring WHOIS-datan i dagsläget är ruttet: det finns U-länder med mer relevant WHOIS än vi har.

C’est la vie.

Aftonbladets superexpert avslöjar fotbollsjättechock.

Posted on by
3

Jag har under en väldigt, väldigt lång tid haft svårt att se Aftonbladet som en seriös publikation. Det känns som att de försöker ägna sig åt riktig journalistik — men de få bra artiklarna drunknar i ”chocker”, ”naken” (och kombinationer därav) alternativt illa researchade notiser som är till för att sälja lösnummer. Bör tilläggas att jag inte har köpt en Aftonbladet i pappersform på säkert 15 år — min syn är helt baserad på hemsidan.


För att exemplifiera från dagens skörd: ”KTH-branden utom kontroll — Hela skolan utrymd”. Jaha, det låter ju lite illa. Så om vi klickar på länken för att få upp artikeln och.. jaha ”Aulan ligger i arkitekturskolan som tillhör KTH, och hela byggnaden har utrymts”. Viss skillnad mellan framsidan och innehållet, kan man tycka. Vi går från att en perifer byggnad brinner till att hela KTH står i lågor.

Samtidigt är jag väl medveten om att jag stör mig på Aftonbladet — jag lägger säkerligen oftare märke till deras vansinnestexter än det som är något mer balanserat. För sex veckor sedan började jag spara undan deras förstasida en gång om dagen för att se hur pass illa det egentligen var. I går gjorde jag en snabb sammanställning.

Det jag gått på är rubriker och teasertexter i artikelytan på förstasidan — vi skippar alltså allt som inte är själva artikelytan.

På sex veckor har AB genererat 6563 rubriker eller teasers. Ord som förekommer:

954 ”och” (så vi har någon slags referens att utgå från)
175 ”aftonbladet” (de envisas med att skriva Aftonbladets <titel> <namn> rätt ofta — tack, vi vet. Det är er sajt..)
95 ”super” (”superhjälte” kändes ursäktat — inspiration supersupersuper)
92 ”expert”
90 Snittvärde för ett ord som visats två gånger om dagen på AB’s förstasida.
74 ”mord” (inklusive ”mordbrand”, ”mordhot” och dylikt).
61 ”chef”.
59 ”dröm”.
46 ”fotboll”.
45 Snittvärde för ett ord som visats en gång om dagen på AB’s förstasida.
45 ”big brother”.
44 ”skandal”.
32 ”chock” (34 innan man räknar bort ”Kvinnan chockades svårt” och ”elchock” som får ses som motiverade).
30 ”hockey”.
30 ”nätet” (inklusive 3 ”internet”).
27 ”jätte” (Ja, ”sjätte” är borträknat).
25 ”rädd”.
24 ”glad”.
22 ”regeringen”.
21 ”porr”.
20 ”kändis”
16 ”terror” (fyra om Bin Ladin nu i dagarna).
13 ”katastrof”.
12 ”journalist”.
11 ”kärnkraft”.
11 ”lycklig”.
11 ”socialdemokraterna”.
9 ”alliansen”.
7 ”snackis”.
5 ”moderaterna”.
4 ”sverigedemokraterna”.
4 ”naken” (7 innan man räknat bort ”Naken kvinna satt fast på klippavsats” och ”nakenscen”).
2 ”orgasm”.
0 ”piratpartiet”.

Notera att det går ett ”Aftonbladet” på vart femte ”och”. Kan inte påstå att jag är jätteimponerad av den här statistiken och att det nog inte bara var en känsla jag hade att AB är en rätt tramsig tidning. För att ha något att jämföra med stuvade jag även undan data från DN, SvD och Expressen, men har inte plöjt genom den ännu. Den som väntar på något gott…

Gitarrfodral, internet style

Posted on by
4

En del av er har nog noterat de orange/gröna Flattrknapparna som dyker upp under mina poster. Några av er vet precis vad det handlar om och klickar på dem (och för det är jag ödmjukt tacksam). För er som inte sprungit på sådana innan — Flattr är den digitala motsvarigheten till gatumusikantens gitarrfodral. Man slänger i lite småpengar om man gillar musiken.

Det är just därför jag valde att visa sådana knappar på raljant.se — jag har alltid gillat musikanter och deras affärsmodell. Ser man ett värde i det man ser kan man visa uppskattning genom lite småpengar. Tanken tilltalar mig — både att kunna droppa en dosör i andras gitarrfodral och — krasst sett — att själv få lite småmynt i mitt eget.
Missförstå mig rätt — det handlar inte så mycket om pengarna, räknat i kronor och ören, för så jävla mycket blir det inte i slutänden. Däremot är det faktiskt lite spännande att det är pengar. Det kanske är fånigt, men det känns mer tangerbart på något vis och jag är faktiskt lite stolt över att räknaren inte säger noll på alla mina inlägg. Det är jätteroligt.

Världens minsta violin, nu i bloggstorlekSå jag hoppas att tanken med Flattr kommer fungera, just för att det tilltalar mig, men jag har svårt att faktiskt tro på det. Den bygger nämligen på att folk tycker tanken är fin, precis som jag — då väldigt få kan tjäna pengar på det på riktigt. Den sortens summor där man faktiskt går plus och inte bara i bästa fall täcker sina egna kostnader. Jag tror att det är vad som skulle behövas för att motivera en bredare massa att lägga upp flattrknappar på väldigt många sajter — vilket också skulle motivera fler till att skaffa konton.

I dagsläget ser det inte riktigt ut på det viset. Det verkar som att ett flattrklick genererar runt 0.15€ — eller drygt 1:30 SEK, snittligen. Skulle jag täcka mina egna kostnader för raljant.se (och de är rätt blygsamma) så handlar det om en tusenlapp per år. Med 104 artiklar om året skulle jag behöva 7–8 klick per artikel för att bloggen skulle bli självförsörjande, då inte inräknat eventuell skatt. Jag har svårt att se att man som bloggare skulle lägga upp flattrknapparna för inkomstens skull om man inte har en sjukt populär sajt. Anna Troberg, aktivt bloggande partiledare för ett parti med väldigt många teknikintresserade medlemmar som har koll nya nätfenomen kommer inte ens upp i de nivåerna på sin blogg. Det säger en del.

Det är alltså en hel hög med gitarrfodral och villiga musikanter som ska driva den här tjänsten. Jag tror inte det kommer fungera, men hoppas jag har fel. Under tiden klickar jag gärna på saker jag tycker är välskrivna eller välgjorda och hoppas att de på andra änden av sina gitarrfodral också ser en liten, liten peng som genuin uppskattning.

(Och på temat uppskattning kommer dagens bild på en fiol från pillbets fotostream på Flickr. Hade jag kunnat flattra originalet hade jag gjort det. Sådetså.)

Pirater, Vargar och Blåsippor

Posted on by
40

Det finns två partier inom svensk politik som i diskussioner och debatter påminner rätt mycket om varandra: Piratpartiet och Sverigedemokraterna.

Med det vill jag inte ha sagt att jag tycker partierna är lika i övrigt. Turs nog — en hög med SD räcker fint och Piratpartiet har jag faktiskt vissa sympatier för.

Det som är likt i min högst personliga mening är att bägge gillar FUD (Fear, Uncertainity, Doubt), bägge tenderar företrädas av stundom unga, stundom arga och av personer med mer eller mindre slipad debatteknik.
Det är inte alltid en bra sak när man faktiskt vill diskutera något — jag har stundom på Facebook växlat ord kring Datalagringsdirektivet med Emil Isberg, piratpartist. Jag respekterar hans åsikter och tycker det är intressant att diskutera med honom, men jag blir väldigt fort sjukt trött på och av att göra det.

Emil gillar nämligen att diskutera grundligt och ingående — fine by me, det gör jag med — men helst inte i fem trådar inom samma ämne på en och samma gång. Det blir en jävla soppa rejält fort och all sorts konsistens försvinner. Dessutom blir det snudd på oläsligt på nolltid och landar i någon slags Vem har Rätt snarare än en intressant diskussion. Tråkigt och inte så produktivt.

Sist det här hände så lovade jag att skriva ett blogginlägg i stället. Sagt och gjort.

Vad är datalagringsdirektivet?

Vi kan börja med bitarna vi håller med varandra om — Datalagringsdirektivet (DLD) är kontroversiellt. Det rör sig om ett direktiv som EU klubbat och som kräver av Internet– och teleoperatörer i medlemsländerna att de ska spara en massa data. Väldigt mycket data. Lite förenklat kan man säga att det handlar om information om olika slags datakommunikation — i det här fallet Internetaccess, telefoni och e-post.

När du är ansluten till Internet med bredbandet hemma har din leverantör stuvat undan uppgifter om att ditt konto just nu använder din specifika internetadress (IP-adress). Om någon har mordhotat Jimmie Åkesson från din adress kan alltså polisen gå till leverantören och begära ut uppgiften om vem som hade den adressen vid tidpunkten för mordhotet. Det DLD gör är att sätta en gemensam tidsram för detta — operatörerna ska spara uppgifterna längre. En del operatörer i landet har ställt sig på tvären kring en annan lag — IPRED — och sparar inte datan alls.

På telefonisidan handlar det om att man ska spara undan information om inkommande och utgående samtal. Vem du ringde till och hur länge, dessutom var du befann dig (mobilnäten vet i vilken cell du befinner dig och har en ungefärlig koll per automatik). Den här datan har lagrats så länge som automatiska telefonväxlar har funnits och kallas CDR, Call Data Record. Telefonoperatörerna använder den för att ha ett underlag när de vill ha betalt av dig. Man använder även datan i mobilnät till att luska ut i vilka celler man har problem med samtal som tappas och hur användningen ser ut. Även här handlar DLD om att sätta gemensamma tidsramar.

De här två delarna är alltså inte så tokigt kontroversiella — definitivt inte så kontroversiella som vissa PP-anhängare vill påskina.

Den tredje, delen, däremot, är ett lite större avsteg från dagsläget. Det handlar om att även e-post ska registreras, då i bemärkelsen avsändare, mottagare och tidpunkt. Även där sparas det i dagsläget ett spår på e-postservrarna — vem skickade post till vem, när. Innehållet sparas dock inte. Det viktiga här är att det plötsligt blir relativt enkelt att samköra uppgifter från flera ställen och — åter igen — en gemensam tidsram. Det är redan nu egentligen möjligt att samköra uppgifterna utan större problem, men det blir enklare och ett kraftfullare verktyg med ett standardiserat sätt att komma åt datan, på gott och ont.

Här kommer vi till det kontroversiella — man kan välja att se det här som potentiella verktyg för brottsbekämpning eller som potentiella verktyg för massövervakning och åsiktsregistrering av folk överlag. Det är där vi bottnar kring integritet.

Sedan finns det en hel del andra frågeställningar som är intressanta — inte minst vem som står för notan. Det kostar att hålla alla uppgifter under det halvår som är på förslag just nu och hur man än vänder på det så kommer skattebetalarna åka på att betala det, antingen genom ökade avgifter till Internetleverantörerna eller genom skattesedeln. Internetleverantörerna slipper (förståeligt) helst ta smällen och behöva skjuta över det på sina kunder.

Vill ni se en annan beskrivning av direktivet, ta en titt på Piratpartiets hemsida om DLD. Den säger ungefär samma sak kring den rena faktan.

Bild av Gravlax — URL längst ner.

Pirater och FUD

Men krasst sett har debatten framför allt handlat om integritetsdelen snarare än kostnaden. Det är också där jag är hjärtligt trött på Piratpartiet, så jag tänkte koncentrera mig på den biten. Visst är det en kontrovers inblandad — men det är så mycket intressantare att diskutera sakfrågan än att börja vrida siffror och slå på stora varglarmet.

För att bemöta några av de mer alarmistiska argumenten från deras sida:

”Redan idag är bortåt fyrtio procent av alla telefonavlyssningar irrelevanta och överskottsinformation. Det är med andra ord långt ifrån bara verkliga brottslingar som avlyssnas och vi kan knappast förvänta oss att den situationen förbättras med mindre än att det görs en rejäl kursomläggning. I och med teledatalagringen ger vi staten ett verktyg som gör att man i efterhand kommer kunna spåra precis vem som gjort vad med vem, var och när.”

”En undersökning från Tyskland som gjordes innan datalagringen avskaffades där visade att lagringen endast gjort skillnad i 0,002% av brottsutredningarna. Ja, du läste rätt: noll komma noll noll två procent.”

Låt oss dra en parallell mot Sverige — Brottsförebyggande rådet publicerar statistik, så det är ganska enkelt. Ta en titt på 2010 års siffor: Brott mot brottsbalken: 1 126 324. Fullbordat mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång: 329.

0.02 procent av utredningarna här i landet handlar om någon som dött — jag antar att andelen faktiska mord med okänd mördare är rätt mycket lägre. Vi kan lika gärna lägga ner mordroteln, det handlar om en så liten andel brott. Dessutom är de sjukt ineffektiva i och med att de faktiskt både förhör och undersöker en himla massa människor som inte alls är skyldiga — väldans integritetskränkande. Det är ju dessutom en hemskt massa onödigt arbete. Varför gör polisen sånt? Har de inget bättre för sig?

Jag tror inte PP skulle resonera på det viset i det läget, men det går uppenbarligen alldeles utmärkt att börja leka med siffror när det passar budskapet. Precis som jag gör ovan när jag förlöjligar deras approach. Skillnaden är att de säger sig företräda sanningen — jag ber er att tänka genom det rimliga i det ni läser.

”Nu är Sverige långt ifrån det enda landet där datalagringsdirektivet får kritik. Den tyska författningsdomstolen har begränsat tyska myndigheters tillgång till informationen.”

För att i stället citera Cecilia Malmström — ”Nyss kom ett uttalande från tyska författningsdomstolen om direktivet. Det slår fast att direktivet inte strider mot den tyska författningen och att lagra data inte heller gör det, MEN att det sätt som tyska myndigheter valt att implementera direktivet inte är förenligt med den tyska grundlagen. Vi håller nu på att analysera effekterna av denna dom.”

Visst har Piratpartiet rätt i det de säger, men det intressanta ligger egentligen i det de utelämnat. Anna Troberg, PP’s ordförande slår också på precis samma trumma i ett inlägg på Newsmill.

Statistiken talar sitt tydliga språk… Swahili?

Om vi lämnar PP’s sida och fortsätter med Annas inlägg:

”I Frankrike hämtar man ut information 500 000 gånger. I Polen, där man är allra flitigast, hämtar man ut information en miljon gånger om året.

Den ofattbara mängden uthämtad privat information talar sitt tydliga språk. Den säger att man inte bara hämtar ut information vid misstanke om grova brott. Den säger att man för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”

Wikipedia hävdar att Polen har lite över 38 miljoner invånare — alltså snittar vi på en av trettioåtta invånare. Visst låter det mycket, men låt oss se på hur man skulle kunna använda datan.

Ta ett fiktivt mord. Du har två skäligen misstänka individer — A och B — som inte säger något. Fyra personer har observerats vid mordplatsen. Låt oss anta att en given människa har kommunicerat med 1000 andra via antingen telefon eller e-post under tiden du har data för. Slå upp alla som A har haft kontakt med. Slå upp alla som B har haft kontakt med. Samkör de här två listorna så kan det eventuellt generera en del träffar — folk som finns med på bägge listorna. Betyder det här att du sitter och går igenom allt som alla personer på de här listorna haft för sig? Knappelunda. Det handlar om att snabbt filtrera för att få fram personer som kanske känner A eller B och eventuellt kan ge mer information.

Kommer det här faktiskt ge någonting? Kanske, kanske inte. Du har precis, om vi parafraserar Anna T, kränkt 2000 människors rätt till ett privatliv. Eller har du faktiskt effektiviserat en polisutredning med flera månaders arbete, en större chans att få reda på någon slags sanning och har presterat en något kortare lista man snabbt kan beta av?

I Polen hade man tydligen ihjäl i runda slängar 460 människor under 2010 (om vi slår siffrorna för mord på Wikipedia och räknar om 1.21 mord per 100 000 invånare så får vi 459.8 stycken på 38 miljoner invånare). Om man faktiskt använder dataanalys och snittar på rena slagningar på 1000 människor per utredning — en siffra jag helt och hållet grep ur luften — så har man plötsligt fått 460 000 slagningar i registren.  En halv miljon bara där — bara för mord. Varav en bråkdel faktiskt kommer tittas närmare på.

Jag har absolut ingen aning om hur det fungerar hos den polska polisen. Mitt exempel är en ren tankeövning med siffror jag kände inte var helt och hållet orimliga, men jag vet faktiskt inte ens vad polis heter på polska. Den springande punkten, däremot, är att Anna Troberg har precis lika mycket koll kring det som jag har. Noll. Ändå vet hon med säkerhet att man ”för längesedan tappat respekten för människors rätt till sitt privatliv.”

Och att det talar sitt tydliga språk.

Hon fortsätter med ”Datalagring av den typ som datalagringsdirektivet möjliggör står högt upp på önskelistan för diktatorer runt om i världen.”

Snyggt, vi jämför Sverige/EU med lämplig diktatur, för de vill ha samma saker. Eller vill de? Datalagringsdirektivet handlar om vem som har mailat vem, inte med vilket innehåll. Om du är en ond diktator som vill e-förtrycka ditt folk, varför i helskotta skulle du begränsa dig till bara det? Vore det för taskigt att kolla på innehållet också?

Jag skulle nog bli en bättre diktator än Anna.

Men skämt åsido…

Piratpartiet, Anna och Emil har en poäng. Datalagringsdirektivet är kontroversiellt. Visst kan man diskutera effektivitet, visst finns det för– och nackdelar. Jag säger heller inte att de har fel i sina åsikter att det är förjävligt — det handlar mycket om känslan. De ser övervakningssamhället komma springandes och vill verkligen inte ha det, jag är mer pragmatisk. Eller naiv. Valfritt.

Det är också väldigt, väldigt bra att det finns en organiserad entitet som tar upp informationssamhällesfrågor.

Däremot kommer jag ta er, mina mörklila vänner, på sjukt mycket större allvar när ni slutar skrika varg varje jävla gång ni skriver något. När ni slutar fulanvända statistik. När ni slutar förutsätta och extrapolera så mycket så det blir rent löjligt. För det behövs inte. Man kan diskutera ändå — och, gud förbjude — det kanske till och med kan leda till utveckling både hos mig och er. Då slipper jag också placera er i samma mentala mediefack som blåsippornas führer framför en greenscreenad landskapsbild.

Tack på förhand.

Bilden ovan är tagen av Gravlax och är släppt under Creative Commons.