Category Archives: Facebook

Facebookvänner, Facebook”vänner”

Posted on by
2

Vänner är ett rätt kul uttryck. En gång i tiden trodde jag mig veta precis vad det innebar och att alla hade ungefär samma syn. Det var då. Facebook kom in i bilden och när över hälften av landets befolkning började använda det så började också begreppet glida. Jag fick upp ögonen för spännvidden, både på Facebook och utanför.

En vän kan vara så mycket. En statussymbol, kanske? Flest vänner när man dör vinner? Jag och Maria skämtade nyligen om att vi borde räkna vem som fått flest grattis på födelsedagen för att se vem som var mest poppis (vi räknade aldrig, men jag tror hon skulle vunnit). Samhället har alltid premierat att vara poppis och i och med Facebook blev det helt plötsligt mätbart.

Andra samlar på så få som möjligt. En liten, exklusiv skara av de riktigt närmaste. De som man kan ringa till när man måste gömma liket av radiotjänstkillen som tittade in genom fönstret. Folk man verkligen, verkligen trivs med och vill hålla kontakten med i vått och torrt.

Själv gillar jag möjligheten som vi är den första generationen någonsin att ha: vi kan spara våra vänner. På folk man träffade för tio år sedan och knappt träffat sedan dess, men fortfarande har bra minnen av och gillar. Folk man vill veta hur det går för och som man hoppas mår bra — och som man uppskattar chansen att följa. Vet inte om jag hade definierat det som vänskap innan Facebook, men gör det nuförtiden. Någon slags mestandels-envägs-men-ibland-tvåvägs-vänskap.

Ty borträknat ett relativt fåtal i Skåne och Göteborg är det så merparten av mina vänskapsband ser ut i dag och jag uppskattar möjligheten att ha kvar dem. Alternativet suger nämligen — det är så sjukt mycket bra folk man skulle tappat bort — och med folket, kanske även till slut minnen.

Jag vill helt enkelt inte bliva stur. Jag vill ha kvar mina vänner — även om det är med lite stalkervarning och via nätet när jag inte har vägarna förbi Stockholm eller Göteborg särskilt ofta.

Ni betyder nog mer än ni själva tror. Kärlek och välgång.

Alla vardagens små jävliga val

Posted on by
Reply

Jag är evinnerligt trött på kavalkaden av idioti som brukar dyka upp när någon som fortfarande har hopp om mänskligheten försynt frågar vilken slags mobiltelefon denne borde skaffa. Eller Mac kontra Windows-PC.

För visst fan är det alltid något rikspucko som måste förklara(!) för omgivningen att Han — alltid en han — kör Minsann med Det Andra Valet och det är mycket bättre För att X, Y, Z, sådetså. Jag brukar mest nicka och le — att faktiskt diskutera med den sortens människor är nämligen omöjligt. Kan de inte omvända dig så ska du i alla fall få höra att du har FEEEEEEEEEEEL!

Jag önskar att det här hade varit något som hade hållit sig på teknikpryls-nivå, men icke. Vi har som kollektiv mänsklighet glatt slagit ihjäl varandra för vad man skulle kunna tycka är rätt bagatellartade skillnader i hur man bäst ska älska sin nästa. Jag läste häromdagen en lustighet som illustrerade det hela ganska fint:

Once I saw this guy on a bridge about to jump. I said, ”Don’t do it!” He said, ”Nobody loves me.” I said, ”God loves you. Do you believe in God?”

He said, ”Yes.” I said, ”Are you a Christian or a Jew?” He said, ”A Christian.” I said, ”Me, too! Protestant or Catholic?” He said, ”Protestant.” I said, ”Me, too! What franchise?” He said, ”Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Baptist or Southern Baptist?” He said, ”Northern Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Conservative Baptist or Northern Liberal Baptist?”

He said, ”Northern Conservative Baptist.” I said, ”Me, too! Northern Conservative Baptist Great Lakes Region, or Northern Conservative Baptist Eastern Region?” He said, ”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region.” I said, ”Me, too!”

”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1879, or Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912?” He said, ”Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912.” I said, ”Die, heretic!” And I pushed him over.

– Emo Philips

Lika illa är det med politiken — Mitt Lag mot De Andra. De Andra suger och vill förstöra landet, det är bara Mitt Lag som fattar hur det egentligen hänger ihop. Gud förbjude att flera partier faktiskt kan vilja väl även om metoderna skiljer sig åt.

Mänskligt, tyvärr — och inget nytt under solen. Det har sin förklaring i att man rationaliserar sitt val och omedvetet hittar anledningar att ogilla det man valde bort — det finns en del artiklar på ämnet i fråga, den här är en av de mer lättillgängliga jag hittat.

Däremot slog det mig att Goole+ kontra Facebook-diskussionen inte riktigt verkar passa in i den normen. Ska man vara kvar på Facebook och därmed riskera att bli den digitala motsvarigheten till en crazy cat lady eller ska man ge sig iväg till Grönare Ängar och hänga med enbart de tre och en halv polare som proklamerat att de minsann överger Facebook för gott? Det ser ut att vara ett av få tillfällen där folk — i alla fall de flesta — verkar göra ett noggrant övervägande i stället för att vara fast rotade i ena eller andra tjänsten.

Jag vet inte hur det kommer sig — kanske är mitt urval (= min vänlista) ickenormativt, kanske är det så enkelt att Google+ är för nytt, kanske är situationen ganska unik. Men det är intressant — och en del hopp för min syn på mänskligheten.

Självlysande interwebs

Posted on by
1

Jag har den goda turen att känna väldigt mycket folk med helt olika bakgrund och värderingar — en glad blandning av syndikalistiska poeter och kapitalistiska bilhandlare som stundom inte riktigt tycker samma saker. Vissa dagar kan det skrivas statusuppdatingar på Facebook av två olika personer som handlar om precis samma med helt olika perspektiv.

Ingen blir säkert helt förvånad om jag skriver att kärnkraft var just ett sånt ämne under gårdagen. Krångel i Japan och cirkusen börjar.

Först ut på fältet är lusekoftorna som helst av allt skulle ha en autentisk Atomkraft Nej Tack-knapp från 70-talet i sin ägo och stolt bära den som accessoar till palestinasjalen. Inte så konstigt, de gillar det där med orättvisor och tycker de inte om något så är det troligtvis orättvist. Kärnkraften är orättvis på så många vis så det inte ens går att börja i någon bra ände. I stället blir det korta meningar som Vad Var Det Jag Sa? Det är roligare att kommentera orättvisor om man samtidigt har rättast av alla (och vi ska krossa etablissemanget när vi ändå håller på) — oftast unga, oftast arga.

Putte vred upp grillen lite väl långt

På andra planhalvan har vi medelålders vita män (visst, vissa är inte medelålders och en del saknar snopp, men ni hänger säkert med på stereotypen) som förnuftigt inflikar problemen med den något rabiata synen på kärnkraft, gärna på ett vis som förklarar precis hyr mycket de ogillar Converse som skomärke och dess bärare överlag. Vilket inte direkt leder till ökad förståelse för argumenten. Handlar också mycket om att Ha Rätt.

Problemet för mig i det här läget är att jag uppenbarligen håller på att bli medelålders. Det vore tacksamt att kunna ogilla ord som slutförvaring eller härdsmälta till den milda grad att jag skulle rösta på Miljöpartiet. Det skulle vara enkelt och säkert kännas lite sådär lusekoftemysigt. Men det går fanimig inte. Jag kan inte riktigt stå ut med att vara naiv nog att vilja göra sig av med den enda energikällan förutom vattenkraft som är någotsånär pålitlig 24/7 och kan användas som reglerkraft, speciellt inte på basis av att Någon säkert kommer på Något Bra som löser problemet, om man bara gör sig av med kärnkraften.

Ska vi köra på den linjen verkar det betydligt sundare att vänta på att det där Braiga som Någon skulle komma på faktiskt uppenbarar sig, eller att Någon kommer på Något Bra som löser problemet med hur man gör sig av med radioaktiva restprodukter.

Vill man läsa mer kring temat Japan och kärnreaktorer finns det en post som verkar rätt sund och sansad här.