Det är ju inte så speciellt länge sedan jag skrev om våra stolta folkvalda företrädare i Svedala, men jag kände att det var dags igen. Förra gången handlade det lite om hur käckt inkonsekvent man kan vara, helt beroende på om en tokdåre heter Anders eller Ahmed.
Vad jag inte tog upp så specifikt var lokalpolitiken. Den förtjänar sitt eget utrymme och är en källa att ösa ur — mer än vad jag får plats med i en enda post.
Låt oss i detta inlägg börja med vad som är viktigt för SD i Svedala. I kommunstyrelsen fick de fyra representanter efter förra valet, Tom Thörnquist och Per Uvgård som ordinarie samt Lena Thörnquist och Ingrid Pedersen som ersättare. Tom och Lena har sedan dess sagt tack och hej för sig och är inte längre medlemmar i partiet, men det kan du läsa mer om i nästa post.
Business as usual
Ingrid Pedersen går hårt ut med att man borde nyttja en specifik bygdegård lite mer från kommunens håll.

Denna bygdegård bär inget ansvar för SD i Svedala.
Hon hade kunnat skriva en motion som gick ut på att man i högre utsträckning ska försöka nyttja lokala resurser för sammanträden och konferenser. Det hade, oavsett var man står i den frågan, varit ett förslag som gick att prata om på en principiell nivå. Men icke — i stället handlar det om att kommunen ska lägga resurser på att utreda om densamma kan använda en specifik bygdegård lite mer. För de har god mat. Dessutom är det synd om dem, för det var kallt i vintras. Och de fick ju inte de där pengarna som de ville ha av kommunen innan.
Vafan?
Det är helt OK om man inte kan omsätta en idé man har i något som är generellt, något som räcker lite längre än näsan. Något som inte landar i svågerpolitik. Men saknar man den förmågan, då kanske man inte ska sitta i kommunstyrelsen.
Det var deras förslag i år, förresten. Förslag i singular.
I övrigt handlar det om att säga nej till saker, men de kompenserar med att vara bra på det. Herrarna Thörnquist och Uvgård står ofta ensamma mot övriga i kommunstyrelsen och där börjar det hända saker — det blir väldigt många voteringar.
För er som inte är sådär läckert insnöade i mötesformalia så är en omsröstning sällan en speciellt formell sak i praktiken. Man brukar börja med en handuppräckning eller med acklamation (läs: stämbanden) för att se efter om det finns en tydlig majoritet för eller emot. Det går snabbt och enkelt. Om någon tycker resultatet blev otydligt kan man begära en omröstning, varpå man räknar efter ordentligt om förslaget gått igenom eller inte. I Svedala skriver man även ner vilka som röstade på vad.
(En del ställen — därav Svedalas kommunfullmäktige — har dessutom voteringsutrustning, alltså knappar man trycker på. Om även kommunstyrelsen får leka med dessa är för mig okänt.)
Är man tretton personer vid bordet och elva tycker en sak, då ska det en del till för att de två som har en avvikande åsikt inte ska förstå att de blir nedröstade med råge. Det blir så sjukt uppenbart.
Att i det läget begära en votering kan alltså handla om en eller ett par saker:
1) Man är väldigt, väldigt dålig på att räkna och litar inte på att mötesordföranden är bättre.
2) Man vill att det ska stå i protokollet vem som röstade på vad.
3) Man vill dryga sig för att man precis håller på att bli överkörd.
Missförstå mig rätt — jag vill försvara rätten för herrarna att begära votering. Det är viktigt att den finns. Däremot vill jag samtidigt försvara min rätt att tycka det är jävligt muppigt att sätta det i system när man får pisk. Det blir lite vibbar av en tämligen försenad trotsålder — Tom är 70, Per 63.
Per skriver dessutom väldigt gärna reservationer — texter där han betackar sig för beslutet och förklarar varför. Tacksamt nog, då det ger mig något att skriva om (hans reservationer är dessutom lätta att hitta i Svedalas icke sökbara protokoll — de är alltid skrivna i blått bläck).
Paradnumret
Inte helt oväntat hettar det till lite mer när vi kommer in på SD’s favoritämne: Invandring.Mer specifikt ensamkommande flyktingbarn. Det är en fråga man kan ha åsikter om i väldigt många olika dimensioner och den är på intet vis enkel — på ett nationellt plan. Kommunalt är det enklare — staten betalar.
På kommunstyrelsens sammanträde i juni i år sitter man alltså och pratar om flyktingbarn. ”Myndighetschefen föreslår att kommunen ska ta emot åtta barn. Kostnaderna ska täckas inom ramen för den ersättning som kommunen får av staten.”, tycker protokollet. Låt oss stanna upp där en sekund och ta en titt på sagda kostnader.
Vad får kommunen av staten? 500 000 kr i grund, 1 900 kronor per barn och dygn. Drygt sex miljoner, plus ersättning för skolgång därutöver. Sex miljoner rätt in i den lokala ekonomin och då är inte ens allt medräknat.
Sex miljoner är en del arbeten, tjänster och varor. Visst betalas det hela via skattsedeln, men det sker oavsett om det är åtta platser i Svedala eller åtta platser i Övre Ångerträsk.
Per Uvgård och Tom Thörnquist yrkar avslag. Det gör inte resten av mötet. Per och Tom röstar nej. Det gör inte resten av mötet. Per skriver en reservation:
”Sverigedemokraterna kan ej bifalla förslaget om att Svedala kommun ska ta emot 8.sk. ensamkommande flyktingbarn. Därför yrkar S.D. avslag på avtalsförslaget med Migrationsverket. Detta görs utifrån de falska premisser som påstås när det gäller dessa s.k. barn. Fakta är för det första att de är inga barn i lagens mening. Medelåldern är enligt en undersökning i Norge snarare över 20 år än under 20 år. För det andra är det inte flyktingar i ordets egentliga betydelse utan snarare hitresta av ekonomiska skäl. Att man har kunnat komma till ett land halvvägs runt jordklotet från sitt hemland tyder på en verksamhet organiserad av nätverk med stora resurser bakom sig, som utnyttjar dessa flyktingar i sitt kriminella företagande. S.D. kan inte understödja en sådan verksamhet med skattebetalarnas pengar.
Per Uvgård Sverigedemokraterna Svedala.”
Man kan fråga sig vad det här har att göra med kommunen. Hade det varit riksdagen hade det varit lämpligt att, om man tycker som Per gör, föreslå att frågan utreds så man inte tar beslut lite sisådär på känn. Nu är det inte riksdagen det rör sig om. Det är, precis som bygdegårdsfrågan, helt fel forum.
Med det sagt ska jag inte hymla med att jag tycker Per har en poäng eller två (och likaledes står på näsan på ett par andra punkter), men det blir väldigt tokigt om man förenklar allting och gör det svartvitt och/eller sätter ideologi framför att ge sig på frågan man faktiskt har framför sig.
Ekonomiska skäl, förresten.. det var väl, krasst sett, det som drev 1800-talets utvandrare från Sverige? Att det är kul att kunna äta? Folk sålde allt de hade, lånade mer pengar därtill och köpte sig en båtplats till familjen i hopp om ett bättre liv på andra sidan havet. Visst fan tjänade någon på att skeppa över dem — men gör det verkligen misären de skeppas iväg från mindre verklig? Ellis Island i båt eller Öresundsbron i lastbil flyter liksom ihop.
Det är heller inte första gången frågan är uppe. 2009 skriver samma Tom Thörnquist en motion om ensamkommande flyktingbarn:
”Med anledning av att Svedala kommun ofrivilligt ”berikats” med ett stort antal ensamkommande ”flyktingbarn” anser vi i Sverigedemokraterna att vi med råge uppfyllt det avtal som vi har med migrationsverket om att ta emot 20 asylinvandrare under 2010.”
Tyder verkligen på en känslomässig distans och en lysande förmåga att lägga fram sakliga argument för sin sak.
Nåja. Vi lämnar ämnet där. Morgondagens post handlar om hur SD, som gärna vill visa upp sig som ett storpari och lokalt i Svedala stoltserar med att vara tredje största partiet, inte lyckas skaka fram några lokala företrädare som faktiskt skulle ha en chans att uträtta något.