Välplacerat respekterande förakt

Jag läste i tidningen om en elallergiker i Mora som miljökontoret i kommunen i fråga ämnar gå till mötes genom att ombe lokala TV– och mobilleverantörer anpassa sina sändare för att på så vis skapa en (relativt) strålningsfri zon.

Det är två saker som slår mig när jag läser den artikeln; först och främst att en kommun faktiskt är beredd att ta till så pass grova medel för att lösa ett väldigt odefinierat problem.

Flip

Man kan kalla mig hård och kall om man vill, men jag skulle bli rätt förbannad om Svedala fann för gott att sabba min mobiltäckning — dessutom till en godtycklig nivå — för att någon i närområdet hävdar sig bli påverkad av strålningen.

Men det är lustigare än så — just elsanering är något kommuner rätt ofta ger stöd för, mest för att göra folk gladare. Elallergikerna refererar gärna till en hel hög med källor de anser stöder dem (googla på 72–8346/2007 så hittar du en skrivelse från Socialstyrelsen som refereras frekvent men som lustigt nog inte går att hitta på Socialstyrelsens hemsida..) men nämner inte — vilket kanske inte är så konstigt — papper från samma myndigheter som säger annat.

Världshälsoorganisationen yttrycker det elegant och som följer:
EHS is characterized by a variety of non-specific symptoms that differ from individual to individual. The symptoms are certainly real and can vary widely in their severity. Whatever its cause, EHS can be a disabling problem for the affected individual. EHS has no clear diagnostic criteria and there is no scientific basis to link EHS symptoms to EMF exposure. Further, EHS is not a medical diagnosis, nor is it clear that it represents a single medical problem.Wikipedia

I ljuset av detta (och otaliga andra studier och utlåtelser), varför är det rimligt att bekosta elsanering om vi inte på samma vis bekostar annat som folk tror hjälper mot deras åkommor? Dessutom i stället för att faktiskt försöka hitta någon slags rotorsak.

Det var min första (samt för ämnet stående) reaktion, men det leder oss osökt in på den andra saken som slog mig.

Flop

Skiljer sig elallergi egentligen från en massa andra saker i samhället? Folk som har tilltro till att bostadspriserna alltid kommer gå upp och således är skuldsatta till förbannelse värnas om så de — gud förbjude — inte måste sälja (kanske till förlust) och flytta. Vi skatteutjämnar mellan kommuner för att det är synd om obygden. Vi har ett parti i riksdagen som likt en elallergiker envist härleder precis allt de lider av till en fix idé.

Eller om man vill bli lite mer teologisk; skiljer det egentligen något på en tro på en imaginär koppling mellan gud och människan och en tro på en imaginär koppling mellan elfält och människan?

Kanske är det inte så knasigt att vara elallergiker ändå, när allt kommer till kritan.

500 poliser, SDU och en spelning — vem tar notan?

Jag hade inte varit i närheten av en politisk demonstration på nio år. Nu i lördags skulle SDU ha en manifestation i Malmö, så jag kände mig — givet att jag faktiskt bloggar om SD (och ibland politik) till och från — tvungen att åka in och ta en titt.

Torgmötet i Norrköping för ett tag sedan, även det i SDU’s regi, hade slutat med någon slags mindre tumult då ett antal motdemonstranter handgripligen förklarat vad de tyckte om SDU. I Malmö hade man satsat på stort för att undvika liknande problem. Tydligen ska det ha varit 500 poliser på plats. Hästar, hundar, helikopter och ett stort danskt polisfordon med grävskopa som förde tankarna till någon slags amerikansk actionrulle (det skulle faktiskt ha passat utmärkt i den senaste Batmanfilmen).

Mobil vägg, modell blåvit.

Det var lite beklämmande att se poliser som stoppade folk beroende på hur de var klädda. Hade man Converse och palestinasjal så löpte man en väldigt mycket större risk att bli stoppad än om man var en lätt orakad snubbe strax över 30. Riskhantering, säkerligen, men ändock något provocerande. Osökt för det oss också in på hela frågeställningen för den här posten — vad är rättigheter värda? Vilka rättigheter är värda det? Varför?

I Malmö drog man ihop 500 poliser för att försvara yttrandefriheten. I praktiken innebär det att man garanterar möjligheten för ett gäng ungdomar att knalla upp och ner för en gata, viftandes med flaggor och spelandes musik, utan att riskera att få ägg eller fysiska påhopp av åskådare som inte delar deras åsikt. Polisen står för kostnaden.

Samtidigt, i Norrköping, ställer en danstillställning in eftersom det skulle krävas 77 poliser (och 708 400 kronor) att övervaka tillställningen. Notan i det fallet hamnade hos arrangören.

Extrapolerar man kostnaden för tillställningen i Norrköping till en polisinsats om 500 pers i Malmö så får man 4 600 000 kronor (verkligheten ser säkerligen annorlunda ut — jag misstänker att offerten för Norrköping inte innefattade häst, hund, helikopter eller från halva landet inresta poliser).

Det är verkligen inte en svartvit fråga någonstans, men jag känner att det blir lite lustigt när man i det ena läget — dansandet — säger att en frihet ska kosta de som utövar den på grund av polisbehovet och i det andra läget säger att en frihet — demonstrationen — inte ska göra det.

Visst, man kan se skillnader. SDU är ju politiska. Eller ja.. de spelar musik, viftar på flaggor och säger att det behövs hårdare tag. Varför är det mer värt än en dansfestival? Varför är en dansfestival mindre värd än flaggviftandet? För att det är politiskt? Är vad som helst mer värt för att man slänger på det en politikstämpel? Tveksamt.

Jobbiga frågor. Det absolut enklaste hade ju varit om man faktiskt slutar jävlas med SD/SDU på riktigt tråkiga vis. De säger nog så korkade saker (när man väl hör dem) och oavsett vad man tycker om deras åsikter så är sten, ägg, smällare och prygel inte riktigt OK metoder att ta till. Det är inte värdigt och det finns säkerligen bättre metoder för att se till så 19 personer inte återvänder till riksdagen 2015.

Insyn bits inte

För dryga sex veckor sedan plöjde jag genom Svedala kommuns protokoll (mer om detta här). Det tog fyra timmar bara att skumma genom protokollen på jakt efter en specifik slags frågor. Hade protokollen varit sökbara hade det gått på tio minuter att få ut det jag ville få ut. No such luck.

Skulle jag mot förmodan få ut för mig att följa en specifik fråga genom olika instanser ska jag dels ha koll på vilken väg den kan tänkas ta, försöka luska ut ungefär hur mycket ledtid varje instans behöver för att ta upp frågan och sedan försöka korrelera det mot vilka mötesdatum den instansen hade. Detta för att kunna chansa på rätt protokoll. Sedan får jag ladda ner protokollen och läsa genom dem för hand.

It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of The Leopard’”, för att citera Douglas Adams. Det är lite så det känns. Transparent? Inte speciellt.

Så behöver det inte vara. Tar vi i stället en titt på Stockholms kommun så hittar man enkelt sammanfattningar från sammanträden. Klickar man sedan vidare från dem finns alla frågor indexerade var för sig, sökbara och möjliga att hitta via Google.

Viss skillnad.

Att enkelt kunna följa vad som har hänt är nog så viktigt, speciellt för föreningsmuppar. Folk som mig; sådana som inte finner ord som bordläggning, ajournering, dagordning, prejudikat och beredningskommitté avtändande.

Det är också en del av problemet — hela det politiska systemet är modellerat efter folk som mig, snarare än efter folk som har vanliga, sunda och vettiga prioriteringar i livet och helst av allt slipper bry sig om vad upplägget i en kontrapropositionsvotering egentligen innebär för resultatet.

Systemet Stockholm använder löser det för mig. Sammanfattningarna som de gör löser det för många fler. Kickern, däremot, är att man bara löser en av aspekterna. Systemet gör det enkelt att i efterhand se vad som har hänt, däremot inte att påverka i förväg.

Den biten är långt lurigare. Där räcker det inte med smarta system och sökbara PDF’er. Det krävs gärna en tankeomställning för att göra hela processen tillgänglig, och då helst inte bara för sådana som mig.

Turs nog finns det bra exempel även där. I nästa inlägg, senare i veckan, tänkte jag exemplifiera utifrån Sverok som gjorde den omställningen för några år sedan.

Tre punkter, Jimmie

Jag läste din ledaredebattartikel på svd.se, om riksdagens öppnande och ceremonin i Storkyrkan, denna gång med en imam och en rabbin närvarande. Även om jag kan förstå din ståndpunkt och din misstanke om att det är ännu ett ”tillfälle för att manifestera den mångkulturalistiska samhällsordning som sju av riksdagens åtta partier så okritiskt hyllar” så är det inte lite utan att jag känner att du söker någon slags offerroll. Att ni som kritiserar mångkulturen hela tiden får den upptryckt, likt någon slags mobbing. Att SD får ta en massa skit för att ni säger saker som ingen annan vågar men många tycker.

Ni är inte poppis — jag kan förstå en försvarsställning. Men samtidigt — i precis samma ledare — grundmurar du än en gång de punkter som gör att i alla fall jag ser SD som ett non-grata-parti i Sveriges riksdag. Det handlar inte om mångkultur, det handlar om oliktänkande.

För det gillar ni fanimig inte alls.

Du pratar om traditioner och gemenskaper och att Det Svenska är kittet som binder oss samman — ”en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället” säger er hemsida. Det, och att man inte ska bygga en stat på vitt skilda värderingar.

Precis där ni börjar bli lite läskiga. Tre anledningar:

Ett

Ni säger att ni önskar ett ”ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra” men det gäller bara om man är som ni. Svensk, alltså. Utan att för den sakens skull definiera vad Svenskt är. Tydligen finns det en del spelrum så länge det inte är Mångkultur.
Där någonstans känner jag mig träffad. Jag firar inte en enda kristen högtid av någon slags kulturell anledning. Mina högtider är spelkonvent. Då träffar jag mina vänner och firar över ett bra friformsscenario. (Visste du förresten att Sverige är ett av de ledande länderna i världen vad gäller friformsrollspel?)

Jag plockar med mig recept på bra mat när jag reser i utlandet. Traditionell svensk mat i all ära, men det finns så mycket mer spännande där ute. Kan rekommendera ingefärsmousse, eller welsh rarebit.

Inte heller tror jag på jante. Kort och gott skulle jag inte kalla mig själv speciellt svensk. Måste jag definiera mig som något annat än en individ ligger nog ”gamer” närmare till hands än ”svensk”.

Visst, man kan argumentera att jag förvränger precis vad det hela handlar om. Att jag ändå är en kulturell svensk, genom min familj och min nationalitet; för att citera ert principprogram — ”Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.” Det är en spännande diskussion som jag med glädje ger mig in på, så fort någon faktiskt sätter dessa djupt rotade och ursprungliga gemenskaper på pränt; utan det handlar det om rent och skärt godtycke för stunden.

Jag väntar med spänning.

Två

Jag har polare som är bögar. Jag har polare som är syndikalister. Jag har polare som är sossar, som är kommunister, som är moderater, som är exkriminella, som är bilhandlare, som är trubadurer, som är genusvetare, som är anti-genus. Till och med en som deserterade från främlingslegionen.
Gemensam nämnare? Jag gillar dem allihopa. Visst argumenterar jag gärna saker med (och mot) dem, vilket borde vara rätt uppenbart om man läser min blogg regelbundet. Poängen, i alla fall, är att samhället behöver ha rum för dem alla. För den där ”gemensamma synen” på jämställdhet, på demokrati och ”rätt och fel” (om du känner igen punkterna så är det för att de står i den ordningen på er hemsida) — den finns inte.

Och det är en jävla tur, för annars hade vi inte utvecklats alls, som samhälle. Hade vi haft den gemensamma synen vi hade för 45 år sedan på kvinnans plats i det traditionella folkhemmet hade jag blivit bedrövad. Hade vi haft den gemensamma synen på rökning i början av 80-talet, var fan hade vi varit i dag? Eller den gemensamma synen på barnaga? Kvinnans rösträtt? Rasbiologi?

Vi behöver inte gå tillbaka mer än 100 år för att se ett markant annorlunda samhälle än det vi har i dag, just för att vi inte hade den där fina gemensamma synen.

Vi kan åter igen gå in på någon slags semantik om att alla har en viss gemensam grundsyn i egenskap av svenskar här och nu — och jag får åter igen i så fall be om korten på bordet för att den diskussionen över huvud taget skulle vara intressant.

Tre

Ni attraherar så sjukt många riktigt bittra och ibland udda människor; en överhängande majoritet av dem är arga svenska killar och gubbar. Som verkligen älskar att hata.

Muslimer är ju en poppis grej att ogilla har jag förstått. Det är så mycket som Är Deras Fel. Nästan allt, faktiskt. Och de jävlarna har en plan. Muslimerna invaderar och knullar som kaniner. Kaniner, I tell you! De lockar till och med oskyldiga hungringa hemlösa svenskar med mat.

Så jävla lågt. Fattar du? Mat till de hemlösa!

Någonstans där har man tappat allt vad perspektiv heter — gråskalorna har suddats ut. Det är Svart eller Vitt. Vi mot Dem och allt, allt de gör är feeeeeel! Alla muslimer vill egentligen döda oss, för det står i koranen. Om man inte dödar folk för att det står i koranen är man inte en muslim. Ju.

Nu behöver ju inte ”dem” vara muslimer heller. Man kan i stället kanske peka på etablissemanget, eliten, PK, politiserad elit (för att ta ditt eget ordval) eller vilka etiketter man nu vill sätta på det.
Jag skulle kalla det samhället, kort och gott. För kan man få in Timbros VD in under vilken definition som helst av ”vänsterfascist” (hände på twitter för en dryg månad sedan), då skjuter man ganska brett.

Så pass brett att det åter igen blivit svartvitt.

Man skulle kunna tycka att det har något att göra med er politik. Era företrädare, både på lokal– och riksnivå, förenklar gärna vilken fråga som helst de har en åsikt om till svart eller vitt. Tacka fan för att det attraherar folk som vill se världen på samma vis.

Inte så jävla konstigt att en del kallar det för att sprida hat.

Ergo

Så för att exemplifiera från din ledare:

Punkt ett, du definierar ”omistliga delar” i vårt sätt att leva och blandar in religion däri. (Att kristendomen starkt influerat svensk historia är inte delen som stör mig, utan att du ser en ceremoni inom religionen som en omistlig del av vår nutida kultur. Helt OK som en privat åsikt, men att i egenskap av partiledare börja jiddra om det..? Kom igen)

Punkt två, du pratar om respekt…

Punkt tre, …och kan samtidigt inte tolka det på något annat vis än att det är Etablissemanget som passar på att trycka till er lite grann.
Svartvitt. Och sjukt respektlöst.

Därför, min gode herre, tycker jag ni gott kan åka ut 2014.

Planka på tåget — en enkel riskbedömning

Förra posten avslutades med konstaterandet att kostnaden för kollektivtrafiken slår hårdast mot de som behöver den som mest. Sitter man i sitsen där man egentligen inte har råd med kollektivtrafik men samtidigt vill kunna röra sig landar man i en riskbedömning: hur svårt är det att planka?

Dagligdags åker jag Pågatåg till arbetet. Pågatåget har ingen spärrlinje; man löser biljett i automater på perrongen, alternativt sätter sig direkt på tåget om man har periodkort. På tåget finns kombinerade tågvärdar och biljettkontrollanter som går genom vagnarna och frågar efter nypåstigna. Samma modell som SJ.

Nyligen gav jag mig på ett experiment i social manipulation1 och fejkplankade ett par veckor; i fickan finns ett giltigt kort men jag visar det bara om någon specifikt ber om det (om man vill kalla det en feg livlina eller att göra rätt för sig får ligga i betraktarens ögon).
Under två dussin resor fick jag fick visa kortet en enda gång. Det var under Malmöfestivalen när det kvällstid står väktare i en spärrlinje innan man ens kommer ut på perrongen — något av ett särfall.

Hade jag inte haft råd att resa hade det säkert inte legat helt långt bort att överväga plankande. På Pågatågen fungerar det fint2. Beroende på hur luttrad man är i sitt förvärv kan man säkert också planka på bussarna.

Det blir någon slags erbjudande om förbjuden frukt — du får inte tjuvåka, men du kan. Du behöver bara medvetet göra fel. Ställ dig en liten, liten bit utanför samhället. Samma samhälle som du (eller din morsa) inte har råd med ändå.

Stick it to the man. Första silen är gratis.

 

1) Experimentet var något begränsat i omfång — det rör sig om en väldigt specifik sträcka, ungefär mitt på linjen. Jag har inga utstickande fysiska drag och tillhör en etnicitet som generellt ses som hederlig. Jag pendlar i princip varje dag, vilket gör att tågvärdarna har sett mig förut. Slutligen har jag ett giltigt kort och ser säkert mindre skyldig ut av den anledningen.

2) Man ska dock vara försiktig med att beskylla tågpersonalen för detta. 300-personers memory många gånger om dagen är säkert inte skitenkelt (det är bara en tjej på tågen som lyckas bra med det; rätt kraftig och kortklippt, klart bästa tågvärden på sträckan). Systemet bygger på att resenärerna är samarbetsvilliga. Design fail.

Kollektivtrafikens förnedring

Jag har en rätt tveksam inställning till olovligt gratisåkande på kollektivtrafiken. Principiellt är det svårförsvarat; det är sällan jag hör redigt bra argument för att göra plankande till en livsstil. Oftast mynnar det ut i någon variant av att man inte vill betala snarare än att man inte kan betala.

Liljeholmen

Samtidigt har jag varit i den sitsen där man inte kan betala — det är fanimig inte roligt. 20 minuter för sent på ett skolkort hos SL (det slutade gälla tidig kväll på den tiden), helt utan pengar och ståendes framför En Blond Häxa som absolut inte kan tänka sig släppa genom mig ändå, trots mitt till minnes ganska ömkliga intryck den stunden.

Jag var 16 år och det är — bokstavligen — ett halvt liv sedan, men jag skulle fortfarande känna igen EBH på kollektivtrafiken i Stockholm. Jag skulle troligen också förklara för personen hur sjukt otrevlig situation hon bjöd på genom att stå och hånle medan hon säger nänä.
Just då kändes det verkligen som att kollektivtrafiken var mot mig, snarare än för mig.

Stocksund

Många år senare satt jag på Roslagsbanan när två tjejer i tonåren, en med månadskort och en utan, satt och diskuterade en hållbar strategi för tjejen utan kort att ta sig hem. Ingen av dem hade pengar.

Två tjejer som sitter och ska lura systemet och känner sig jävligt klyftiga?

Hah, nej. Tjejen utan kort var inte alltför många steg från upplösningstillstånd och ville verkligen komma hem. Planerna de kom fram till blev mer och mer desperata. Jag sträckte till henne en hundring, för hon satt i en snäppet värre sits än jag själv en gång hade gjort.

Skåne

Jag är numera höginkomsttagare och exilstockholmare. Månadskortet på Skånetrafiken är en kostnad jag kan svälja och vi har dessutom även en bil som komplement. Skulle det knipa och jag finner mig själv utan kontanter har jag tre plastkort och en en mobil med abonnemang i backup. För mig är det inget bekymmer.

Men vilka signaler är det vi vill ge om vi säger att kostnaden för kollektivtrafiken ska täckas till lika del av de som nyttjar den? I många fall av de som egentligen minst av alla har råd med det (tillfälligt eller permanent) — vilket också är samma personer som mest av alla behöver kollektivtrafiken.

Rätt signaler? Tveksamt. Det är verkligen inte en lyx vi pratar om här, det är värdigheten att kunna ta sig längre än vad cykeln kan leda en. Det är att ge folk chansen att känna sig som en del av samhället i stället för att tvinga in dem i ett vi-mot-storebror-tänk eller att känna sig som någon slags mindre värda tjuvar.

Den prislappen kan vi alla gott dela på.

Monstret marknaden

Stort fall på börsen, tycker DN. Fortsatt ras på börsen, säger Aftonbladet. SvD drar i med ”Djuriska instinkter får börserna att falla”. Djuriska instinkter? Please.
Den mytomspunna marknaden, ett medvetet väsen. Samtidigt utsatt och våldsam förövare. Offer, hjälte och skurk och syndabock i ett — en riktig metaforhora.

Jag förstår att det blir så. Om man lever efter ett system så invecklat så ingen är fullt insatt i hur det fungerar så är det klart det kan bli svajigt. Precis samma sak med programmering — det kan gå så käpprätt.

Man börjar skriva sin kod med de bästa av intentioner. Efter ett tag märker man något man inte hade tänkt på från början och gör en samling halvfula lagningar för att åtgärda problemet. Sedan springer man på Corner Caset från Helvetet som inte alls funkar bra med alla fixar man gjorde. Till slut sitter man där med fixar på fixarnas fixar och kod som mest påminner om ett riktigt långt Jengaparti som gått över i Plockepinn någonstans i mitten. (Till eventuella arbetsgivare som läser det här: Nej, det här är inte en beskrivning av min vardag på jobbet :-)

Och om det inte vore illa nog så kommer det sedan någon jävel och hittar ett hål i systemet. Inte nödvändigtvis i koden man gjort utan i det underliggande som man inte har kontroll över.

Precis så känns nationalekonomi.

Egentligen vill man fråga sig hur i helvete det kommer sig att vi — den kollektiva i-världen — går med på att vår tillvaro regleras av ett jätteparti bluffstopp med kontantinsats. Den naturliga instinkten är att ifrågasätta klokheten däri.

Samtidigt är det nog tyvärr alldeles sant att pengar smörjer världen — saker händer för att Någon ser en chans att tjäna en hacka på det. Vilket må vara hänt när det faktiskt leder till något konkret, men känns rätt surt när det bara handlar om att tjäna pengar på systemet utan att prestera något mer än att pengar flyttas från ficka A till ficka B.

Vi har ett invecklat härke till system som lämnar utrymme för folk — eller nationer — att fula sig, men så länge vi haft en tillväxtekonomi har det varit roligare än alternativen. Tillväxt har gått att skapa med sedelpressar eller kreativ bokföring. Slaskkreditfutures i USA eller nationellt finansmörkande i Grekland. Det fungerar för att ingen har översikt.

När korthusen börjar rasa är reaktionen för makthavare världen över att försöka upprätthålla status quo. Det kanske förståeligt — alternativet är en svacka som är svåröverskådlig och man vinner inga val på att se svag ut. Pengar till bankerna, sedan några hårda ord och hot om strypkoppel. Men problemet — den oöverskådliga Marknaden, besten i öst och väst, kvarstår och tillväxtmonstret kommer förr eller senare få slut på föda.

Förhoppningsvis händer det under vår livstid. Det kommer bli tokigt spännande att se vad som händer.

 

(Bild från Flickr, Chris Metcalf)

Sverigedemokraterna — aktivisterna

Nu hade jag egentligen tänkt lämna SD därhän ett tag (upprepar för mig själv — Raljant är inte en politikblogg. Raljant är inte en politikblogg..) men det visade sig att det fanns än mer att skriva.

I söndags använde jag nämligen Twitter — det är inte ofta, men det händer. Av en ren händelse dyker det upp en hel hög med spännande individer, ditlänkade från Politiskt Inkorrekt, en blogg med kopplingar till SD och som erbjuder liknande tankegods fast i en något mindre polerad form.

PI tar upp den sortens nyheter de anser att mainstream-media inte gör och anser sig vara lite mer rättvisande. I praktiken skulle jag jämställa dem med Fox News i USA — exakt samma retorik (”Vi är den enda oberoende kanalen, alla andra äter ur vänsterns hand!”) och liknande urval av artiklar för att framställa den egna saken samt motbevisa det som uppmålas som ett unisont och orättvist motstånd.

Fokus ligger på tre saker:

  • Brottslighet som kan knytas till muslimer, islam eller invandrare någonstans i västvärlden.
  • Att PI/SD/likatänkande blir motverkade av annan media (”Lögner om oss”)
  • Annan brottslighet modell mer osmaklig — mord, pedofili.

Uppmaningen från Politiskt Inkorrekt handlade alltså om att folk skulle gå in på twitter för att nyansera ”debatten” (PI’s citationstecken). Till deras försvar bör nämnas att de också uppmanade folk till att sköta sig i samma veva.

Så vad händer när det dyker upp ett gäng nya användare som läst uppmaningen och ger sig in för att nyansera debatten?

En del — fåtal, tyvärr — ger sig in för att faktiskt debattera. Jag har haft en del rätt givande utbyte kring rädsla, samhällsrisker och förändring. Om historia, om religion och om sekulärisering inom islam. Om värderingar kring globalt ansvar. Den sortens saker.

En annan del drar upp allsköns påståenden och utmålar dem som sanningar. För att ta ett par som jag tycker var rätt målande:

”550 miljoner muslimer eller 37% vill ha sharia lagar i varlden. De vill alltsa morda DIG for att du ar en kuffar.”
”@andsten Du kanske har missat att alla muslimska länder (i enlighet med Koranen) vill assimilera alla ANDRA länder på hela jorden då? #svpol”
”@Nemokrati Nej, de ”hetsar” mot hatideologin islam, vilket är både tillåtet, vettigt och livsnödvändigt för civilisationens överlevnad#svpol”

Väldigt mycket alla över en kam. Tyvärr.

Det förekommer också en beskärd del påhopp i person. Där vill jag absolut inte ge nykomlingarna från PI skulden allena — goda kålsupare finns överallt och en del folk ger dem omotiverat med skit som att urskiljningslöst ropa rasist. Med det sagt så är det nog första gången jag blivit kallad vänsterfascist

Ingen har förklarat på ett någotsånär sammanhängande vis vad en vänsterfascist faktiskt skulle vara. Det känns lite som en självemotsägelse — internationalen, etc — men vad vet jag.

Vänsterfascist och AFAit används som glåpord för folk som — gud förbjude — inte håller med. Öppen rasism förekommer också, om än i väldigt begränsad utsträckning (även om man inte ska förutsätta att det inte finns mer eller mindre öppet rasistiska individer inom alla riksdagspartier)

Det är den första gruppen folk — de som faktiskt vill diskutera — som gör debatten värd att ta. Det stora flertalet verkar se det som en kanal eller arena som ska vinnas eller övertas, gärna genom att försöka dränka annan debatt. Alternativt ett ställe att få utlopp för sina frustrationer:

PI-folket är SD’s baksida. SD ger gärna ett så städat intryck som möjligt men det här är folket som aktivt stödjer dem och uppmuntras. Jag tror man gör sig en otjänst om man inte även lyfter på stenen när man synar SD. Förhoppningsvis är eller blir rena missnöjesröstare väl medvetna om vad de faktiskt stödjer.

Sverigedemokraterna i Svedala — persongalleriet

Vi började beröra personerna i Sverigedemokraterna Svedala lite grann i går i samband med deras prestationer i lokalpolitiken. Sanningen är att det allena inte ger en speciellt rättvisande bild av partiet på lokal nivå.

Ungefär här är det värt att notera att det jag skriver om nu är personerna i en specifik kontext — dessutom en där man gillar att langa gliringar på sina meningsmotståndare. Det kan hända att damerna och herrarna som nämns här är världens bästa mor– eller farföräldrar. De kanske donerar tusenlappar per år till Läkare utan gränser. Det är inget jag vet något om. De kan vara jättebra människor — egentligen. Jag har inte träffat en enda av dem. Allt bygger på deras egna uttalanden i pressen eller deras skriverier i kommunprotokollen. Om någon tycker jag ger en orättvis bild här och det beror på felcitat eller dylikt så är det bara att höra av sig så ser vi till så det blir rättat.

Däremot är jag säker på att jag, baserat på sagda uttalanden och skriverier, skulle bli gladare om den specifika samlingen människor håller sig jävligt långt från lokalpolitiken. Jag hoppas jag inte är ensam om det, speciellt inte om fler faktiskt tar en titt på hur allt hänger ihop.

2002 fick SD två mandat i Svedala kommunfullmäktige: Tom Thörnquist och Per Uvgård, med totalt 495 röster (4,5%)

2006 går de starkt framåt och får sex platser, vilket gör att Ingrid Pedersen, Lena Thörnquist och Sven Holst ansluter (de har bara fem namn på valsedeln så den sjätte platsen tillsätts inte), totalt 1478 röster (12,65%)

2010 fick de ytterligare fler röster och mandat. I kommunfullmäkte återfinns nu Hasse Bengtsson, Sven Beckman, Christer Jönsson, Tage Nilsson, Gert Thulin, Sven Holst och Bengt Jönsson utöver de tidigare nämnda (de sista fyra är reserver). 2017 röster (16,19%)

Tittar man bara på valen ser det ut att gå riktigt bra för dem. Det är vad som händer mellan valen som är intressant med det här folket.

2009 går det nämligen åt helvete på riktigt. Sven Beckman, valberedningen, nominerar sig själv till ordförande. Tom, Per och Ingrid — som tydligen är hela styrelsen — blir utkuppade på något vis (vilket täcks i media på flera ställen), men inte innan de har hunnit slanga iväg partikassan till vad de tror är SD riks (visade sig tydligen sedan vara distriktet de skickat pengarna till, inte riks).

”- Vi har valt att ha en liten styrelse för att kunna ta snabba beslut. Sven Beckman ville inte heller godkänna den dagordning som Per Uvgård gjort och då blev vi irriterade. Vi valde att lämna våra uppdrag och gick ut från mötet, berättar Tom Thörnquist.”

Däremot sitter 2006-crowden fortfarande i kommunfullmäktige — i och med att det är personerna som är valda betyder kuppen inte att de blir av med de platserna. Vad de däremot blir av med är arvodet som är knutet till partiet i stället för individerna. Det gillar inte Tom och Per som verkar känna att de ska ha stålarna i stället, så sent som i december 2009, med ett nekande svar från SD januari 2010.

Från januari 2010 till februari 2010 görs ett lappkast och Tom, Per och Ingrid är tillbaka i styrelsen. Tom blir till och med ordförande och fäller kommentaren ”Det känns bra att vi har kontroll över styrelsen. Dom andra har insett att det inte gick att hålla på som dom gjorde.”

Kontroll, säger du? Hyvens kille det där. I en artikel i lokaltidningen säger han ”Sedan är vi som Sverigedemokrater rakryggade, säger sanningen och pekar med hela handen. Vi är emot allt mygel.”

Det här är alltså mindre än ett och ett halvt år sedan han var med om att trolla bort 120 000 kronor för att han inte gillade tanken på att någon annan (som kanske — gud förbjude — har fel) ska kunna göra något med de pengarna. Det är mindre än ett halvår sedan han och Per ville ha stålarna som enligt alla konstens regler ska gå till partiet.

Valet 2010 går som bekant bra. Fler röster, fler mandat och vi har kommit till den Skånska vintern 2010. Tom har lyckats hamna en smula i blåsväder igen. Han förtydligar ännu en gång, nu i Expressen att ”Vi gör ett bra jobb. Folk har förtroende för oss. Vi är ju inga pajasar precis, vi är äldre allvarliga, seriösa människor.”

Det blir december och julbord vankas för kulturutskottet där Lena Thörnquist ingår. Tom ska hämta upp sin hustru efter julbordet och tar höjd för att skånska vägar på vintern påminner lite om en isbana. Han har tur med underlaget och kommer något tidigt. Utskottets ordförande, en sosse, bjuder då in honom. Förståeligt och hyggligt.

Icke så, tycker Sven Beckman, som glatt tar illa upp. Fem månader senare är Tom utesluten ur Sverigedemokraterna på grund av samarbetssvårigheter.. Hans fru Lena klipper sitt medlemskort innan hon hinner bli utesluten.

 

Foto Erik Forsberg, hepp.se

Man kan få intrycket från den här texten att det hela kretsar kring Tom Thörnquist. Det är säkert en del av sanningen.
Men betänk också att Sven Beckman — nuvarande ordföranden — glatt gått med på att göra upp med Tom för att ha bättre chanser i ett val för att sedan tröttna på honom mindre än ett år efteråt. Kanske förståeligt. Hederligt? Upp till alla och envar. Jag har i alla fall vissa problem att se det som en meriterande egenskap om man ska styra i en kommun.

Ingrid Pedersen täckte vi en del i förra posten. Per Uvgård likaså. SD har en lista med motioner på sin hemsida (vilket i sig är föredömligt) och det är knappast några speciellt upphetsande saker som berörs. Är man lite pedantisk kan man också tycka att det inte skulle skada att köra det som ska bli en allmän handling genom ett rättstavningsprogram innan man skickade in den. Eller att man skriver rätt år på pappren.

Jag har täckt in fem personer i någon slags detalj. Det är inte jättemånga och partiet är väl större än så, right? Nja. Under 2009 och 2010 var runt 15 personer närvarande på SD’s årsmöten. Femton. Av det är fem personer som inte riktigt kan leka i samma sandlåda som de vanliga barnen en väldigt stor andel. Att övriga dessutom glatt väljer dem.. är anmärkningsvärt.

Två tusen personer röstade på det här gänget. Jag misstänker att rätt många faktiskt röstar för en idé och inte för personerna. Idén har i grund och botten väldigt lite med kommunalpolitik att göra — nästan ingenting alls. Det man får för en kommunalröst på SD är i stället ett gäng grälsjuka äldre människor som inte kan föra sig civiliserat och gärna langar bajs på de andra när journalister frågar om det hela. Som bråkar och har sig. Som kostar en massa pengar och tid för sjukt många andra inom kommunen.

En röst på SD i riksdagsvalet hade varit en markering. En röst på det här gänget är det inte. För det spelar ingen roll hur jävla trevlig någon av de här individerna är — som sagt, de kan vara moder Teresa hela högen, jag känner dem inte — men med facit i hand har partiet de samlats kring inte lyckats prestera något vettigt på lokal nivå, annat än att slåss inbördes och säga till tidningarna hur helvetes helylle de är medan fakta, ofta i deras egna citat, säger något helt annat.

Så för att avsluta med ännu ett Thörnquistcitat: ”Pajasar”.

Sverigedemokraterna i Svedala — lokalpolitiken

Det är ju inte så speciellt länge sedan jag skrev om våra stolta folkvalda företrädare i Svedala, men jag kände att det var dags igen. Förra gången handlade det lite om hur käckt inkonsekvent man kan vara, helt beroende på om en tokdåre heter Anders eller Ahmed.

Vad jag inte tog upp så specifikt var lokalpolitiken. Den förtjänar sitt eget utrymme och är en källa att ösa ur — mer än vad jag får plats med i en enda post.

Låt oss i detta inlägg börja med vad som är viktigt för SD i Svedala. I kommunstyrelsen fick de fyra representanter efter förra valet, Tom Thörnquist och Per Uvgård som ordinarie samt Lena Thörnquist och Ingrid Pedersen som ersättare. Tom och Lena har sedan dess sagt tack och hej för sig och är inte längre medlemmar i partiet, men det kan du läsa mer om i nästa post.

Business as usual

Ingrid Pedersen går hårt ut med att man borde nyttja en specifik bygdegård lite mer från kommunens håll.

Denna bygdegård bär inget ansvar för SD i Svedala.

Hon hade kunnat skriva en motion som gick ut på att man i högre utsträckning ska försöka nyttja lokala resurser för sammanträden och konferenser. Det hade, oavsett var man står i den frågan, varit ett förslag som gick att prata om på en principiell nivå. Men icke — i stället handlar det om att kommunen ska lägga resurser på att utreda om densamma kan använda en specifik bygdegård lite mer. För de har god mat. Dessutom är det synd om dem, för det var kallt i vintras. Och de fick ju inte de där pengarna som de ville ha av kommunen innan.

Vafan?

Det är helt OK om man inte kan omsätta en idé man har i något som är generellt, något som räcker lite längre än näsan. Något som inte landar i svågerpolitik. Men saknar man den förmågan, då kanske man inte ska sitta i kommunstyrelsen.

Det var deras förslag i år, förresten. Förslag i singular.

I övrigt handlar det om att säga nej till saker, men de kompenserar med att vara bra på det. Herrarna Thörnquist och Uvgård står ofta ensamma mot övriga i kommunstyrelsen och där börjar det hända saker — det blir väldigt många voteringar.

För er som inte är sådär läckert insnöade i mötesformalia så är en omsröstning sällan en speciellt formell sak i praktiken. Man brukar börja med en handuppräckning eller med acklamation (läs: stämbanden) för att se efter om det finns en tydlig majoritet för eller emot. Det går snabbt och enkelt. Om någon tycker resultatet blev otydligt kan man begära en omröstning, varpå man räknar efter ordentligt om förslaget gått igenom eller inte. I Svedala skriver man även ner vilka som röstade på vad.

(En del ställen — därav Svedalas kommunfullmäktige — har dessutom voteringsutrustning, alltså knappar man trycker på. Om även kommunstyrelsen får leka med dessa är för mig okänt.)

Är man tretton personer vid bordet och elva tycker en sak, då ska det en del till för att de två som har en avvikande åsikt inte ska förstå att de blir nedröstade med råge. Det blir så sjukt uppenbart.
Att i det läget begära en votering kan alltså handla om en eller ett par saker:
1) Man är väldigt, väldigt dålig på att räkna och litar inte på att mötesordföranden är bättre.
2) Man vill att det ska stå i protokollet vem som röstade på vad.
3) Man vill dryga sig för att man precis håller på att bli överkörd.

Missförstå mig rätt — jag vill försvara rätten för herrarna att begära votering. Det är viktigt att den finns. Däremot vill jag samtidigt försvara min rätt att tycka det är jävligt muppigt att sätta det i system när man får pisk. Det blir lite vibbar av en tämligen försenad trotsålder — Tom är 70, Per 63.

Per skriver dessutom väldigt gärna reservationer — texter där han betackar sig för beslutet och förklarar varför. Tacksamt nog, då det ger mig något att skriva om (hans reservationer är dessutom lätta att hitta i Svedalas icke sökbara protokoll — de är alltid skrivna i blått bläck).

Paradnumret

Inte helt oväntat hettar det till lite mer när vi kommer in på SD’s favoritämne: Invandring.Mer specifikt ensamkommande flyktingbarn. Det är en fråga man kan ha åsikter om i väldigt många olika dimensioner och den är på intet vis enkel — på ett nationellt plan. Kommunalt är det enklare — staten betalar.

På kommunstyrelsens sammanträde i juni i år sitter man alltså och pratar om flyktingbarn. ”Myndighetschefen föreslår att kommunen ska ta emot åtta barn. Kostnaderna ska täckas inom ramen för den ersättning som kommunen får av staten.”, tycker protokollet. Låt oss stanna upp där en sekund och ta en titt på sagda kostnader.

Vad får kommunen av staten? 500 000 kr i grund, 1 900 kronor per barn och dygn. Drygt sex miljoner, plus ersättning för skolgång därutöver. Sex miljoner rätt in i den lokala ekonomin och då är inte ens allt medräknat.

Sex miljoner är en del arbeten, tjänster och varor. Visst betalas det hela via skattsedeln, men det sker oavsett om det är åtta platser i Svedala eller åtta platser i Övre Ångerträsk.

Per Uvgård och Tom Thörnquist yrkar avslag. Det gör inte resten av mötet. Per och Tom röstar nej. Det gör inte resten av mötet. Per skriver en reservation:

”Sverigedemokraterna kan ej bifalla förslaget om att Svedala kommun ska ta emot 8.sk. ensamkommande flyktingbarn. Därför yrkar S.D. avslag på avtalsförslaget med Migrationsverket. Detta görs utifrån de falska premisser som påstås när det gäller dessa s.k. barn. Fakta är för det första att de är inga barn i lagens mening. Medelåldern är enligt en undersökning i Norge snarare över 20 år än under 20 år. För det andra är det inte flyktingar i ordets egentliga betydelse utan snarare hitresta av ekonomiska skäl. Att man har kunnat komma till ett land halvvägs runt jordklotet från sitt hemland tyder på en verksamhet organiserad av nätverk med stora resurser bakom sig, som utnyttjar dessa flyktingar i sitt kriminella företagande. S.D. kan inte understödja en sådan verksamhet med skattebetalarnas pengar.

Per Uvgård Sverigedemokraterna Svedala.”

Man kan fråga sig vad det här har att göra med kommunen. Hade det varit riksdagen hade det varit lämpligt att, om man tycker som Per gör, föreslå att frågan utreds så man inte tar beslut lite sisådär på känn. Nu är det inte riksdagen det rör sig om. Det är, precis som bygdegårdsfrågan, helt fel forum.

Med det sagt ska jag inte hymla med att jag tycker Per har en poäng eller två (och likaledes står på näsan på ett par andra punkter), men det blir väldigt tokigt om man förenklar allting och gör det svartvitt och/eller sätter ideologi framför att ge sig på frågan man faktiskt har framför sig.

Ekonomiska skäl, förresten.. det var väl, krasst sett, det som drev 1800-talets utvandrare från Sverige? Att det är kul att kunna äta? Folk sålde allt de hade, lånade mer pengar därtill och köpte sig en båtplats till familjen i hopp om ett bättre liv på andra sidan havet. Visst fan tjänade någon på att skeppa över dem — men gör det verkligen misären de skeppas iväg från mindre verklig? Ellis Island i båt eller Öresundsbron i lastbil flyter liksom ihop.

Det är heller inte första gången frågan är uppe. 2009 skriver samma Tom Thörnquist en motion om ensamkommande flyktingbarn:
”Med anledning av att Svedala kommun ofrivilligt ”berikats” med ett stort antal ensamkommande ”flyktingbarn” anser vi i Sverigedemokraterna att vi med råge uppfyllt det avtal som vi har med migrationsverket om att ta emot 20 asylinvandrare under 2010.”

Tyder verkligen på en känslomässig distans och en lysande förmåga att lägga fram sakliga argument för sin sak.

Nåja. Vi lämnar ämnet där. Morgondagens post handlar om hur SD, som gärna vill visa upp sig som ett storpari och lokalt i Svedala stoltserar med att vara tredje största partiet, inte lyckas skaka fram några lokala företrädare som faktiskt skulle ha en chans att uträtta något.