Någon gång i mitten av 90-talet hittade jag en bok på skolbiblioteket. Den boken öppnade ett helt nytt fönster och uppskattning för en konstform som än i dag gärna ses som ett trikåträsk som fördärvar ungdomen. Maus.

Notera den grova svartvita inramningen i Maus. Passar historien utmärkt.

Maus handlar om tiden före, under och till viss del efter andra världskriget. Det gjorde även min historiebok och en film om förintelsen som visades i skolan. Historieboken hade ett antal uppslag med några bilder och siffror som säger att si och så många ryssar och judar dog under kriget (och en blatant brist på text om Sveriges kappaneftervinden-attityd). Filmen gjorde det lite mer personligt, men vill man trycka in mycket misär inom loppet av en timme blir det gärna korvstoppning.

Maus, däremot, var något helt annat: framförallt för att det var en seriebok. Det mediumet passar verkligen utmärkt för att berätta om förintelsen. Symbolspråket i Maus — judarna är möss, nazisterna är katter, polacker grisar och så vidare — tillsammans med den råa grafiken och det utlämnande i historien som beskrevs passar verkligen utmärkt för att få igång tankeverksamheten.

Till skillnad från en film rör sig inte en seriebok framåt i 24 bilder per sekund. Man får så mycket tid att tänka som man vill medan man läser den; varför en överlevare som rimligen borde förstå rasism bättre än många själv såg en schwarzer som lägre stående.

För första gången fick jag någon slags förståelse för förintelsen på riktigt, sent 90-tal. Trots skolans idoga och (misslyckade) försök att göra det flera år innan.

Själva växte vi upp med en konflikt som inte låg i Tyskland eller en grå forntid. Den skedde hela tiden och fortsätter än i dag i olika form runtom arabiska halvön med omnejd. Då handlade det om Saddam Hussein och hans invasion av pyttelandet Kuwait. Det handlade om robotar som sköts fram och tillbaka, det handlade om Israel. Jag minns att jag såg på TV att vemdetnuvar hade skickat två robotar till Något Annat Land och tolkade det i min ungdom som någon slags Terminatoraktiga mördarmaskiner.

Det var sisåmånga flygplan och sisåmånga pansarvagnar och sedan var Kuwait fritt och.. och.. och..

Saken är som så att jag haft problem att relatera till allt som händer i arabvärlden och Israel, trots att jag vuxit upp med det. Det har alltid varit siffror i media. Eller rapporter om att någon skjuter på någon annan. Igen. Utan att någon är förvånad. Trots att jag sett filmer, läst artiklar och inte längre tror att det är Terminator som springer omkring är det fortfarande svårt att relatera till det på riktigt.

Nyligen råkade jag lägga märke till en seriebok — Footnotes in Gaza. Innan jag ens hunnit beställa boken såg jag att författaren gjort flera andra böcker. Palestine. Safe Area Goražde.

Extas. Jag såg framför mig en möjlighet att få samma slags upplevelse igen som jag drygt femton år tidigare fått av Maus, fast i min tids konflikter. Min tids misär. Min tid.

Footnotes lånar en del stilmässigt ur Maus men är helt klart sin egen best.

Joe Sacco — som skrivit allihopa — levererar dessutom. Han lyckas leverera med bravur och med en journalistisk finess som är svårslagen. Han är medveten om att hans blotta närvaro påverkar omgivningen och att historien han samlar in, bit för bit, är en historia som den är beskriven av den ena sidan i en lång och blodig konflikt. Han lyckas visa det i stället för att gömma det mellan rutorna. Ibland känner jag att den biten glöms bort, speciellt i TV men även i tidningar.

Palestine är bra. Det är inte Maus, men jag är inte längre 15 och det är svårt att slå sin första kärlek. Jag vill inte påstå att den är sämre än Maus heller. En annan historia, ett annat sätt att berätta, men det väsentliga finns där. Förståelsen förmedlas. Hade man den redan innan är upplevelsen troligen en bra bit mindre magisk.

Det man kan hålla mot Palestine och Footnotes in Gaza är att de — trots att jag söker min samtid — är ett porträtt av sin tid. Palestine handlar om tidigt 90-tal och Footnotes om händelser än längre bak i tiden, omväxlat med tidigt 2000-tal. Mycket — enormt mycket — har hänt sedan dess. Böckerna gör det ändå oerhört mycket lättare att relatera till hela situationen.

Palestine är — speciellt i början — inte heller helt lättläst. En del text ligger snett och det är mer irriterande än artistiskt. Situationen förbättras snabbt i de senare kapitlen, turs nog.

Både Maus och Palestine är, om någon missat det, alltså böcker jag inte kan rekommendera högt nog (Footnotes och Safe Area Goražde är jag ännu inte färdig med, men jag skulle bli väldigt förvånad om de lämnar mig besviken). Har du, käre läsare, ännu inte bekantat dig med serier för historieberättande ändamål — gör det. Det är minst lika bra som Schindler’s List eller Anne Franks dagbok, bara annorlunda.