Insyn bits inte

För dryga sex veckor sedan plöjde jag genom Svedala kommuns protokoll (mer om detta här). Det tog fyra timmar bara att skumma genom protokollen på jakt efter en specifik slags frågor. Hade protokollen varit sökbara hade det gått på tio minuter att få ut det jag ville få ut. No such luck.

Skulle jag mot förmodan få ut för mig att följa en specifik fråga genom olika instanser ska jag dels ha koll på vilken väg den kan tänkas ta, försöka luska ut ungefär hur mycket ledtid varje instans behöver för att ta upp frågan och sedan försöka korrelera det mot vilka mötesdatum den instansen hade. Detta för att kunna chansa på rätt protokoll. Sedan får jag ladda ner protokollen och läsa genom dem för hand.

It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of The Leopard’”, för att citera Douglas Adams. Det är lite så det känns. Transparent? Inte speciellt.

Så behöver det inte vara. Tar vi i stället en titt på Stockholms kommun så hittar man enkelt sammanfattningar från sammanträden. Klickar man sedan vidare från dem finns alla frågor indexerade var för sig, sökbara och möjliga att hitta via Google.

Viss skillnad.

Att enkelt kunna följa vad som har hänt är nog så viktigt, speciellt för föreningsmuppar. Folk som mig; sådana som inte finner ord som bordläggning, ajournering, dagordning, prejudikat och beredningskommitté avtändande.

Det är också en del av problemet — hela det politiska systemet är modellerat efter folk som mig, snarare än efter folk som har vanliga, sunda och vettiga prioriteringar i livet och helst av allt slipper bry sig om vad upplägget i en kontrapropositionsvotering egentligen innebär för resultatet.

Systemet Stockholm använder löser det för mig. Sammanfattningarna som de gör löser det för många fler. Kickern, däremot, är att man bara löser en av aspekterna. Systemet gör det enkelt att i efterhand se vad som har hänt, däremot inte att påverka i förväg.

Den biten är långt lurigare. Där räcker det inte med smarta system och sökbara PDF’er. Det krävs gärna en tankeomställning för att göra hela processen tillgänglig, och då helst inte bara för sådana som mig.

Turs nog finns det bra exempel även där. I nästa inlägg, senare i veckan, tänkte jag exemplifiera utifrån Sverok som gjorde den omställningen för några år sedan.

Planka på tåget — en enkel riskbedömning

Förra posten avslutades med konstaterandet att kostnaden för kollektivtrafiken slår hårdast mot de som behöver den som mest. Sitter man i sitsen där man egentligen inte har råd med kollektivtrafik men samtidigt vill kunna röra sig landar man i en riskbedömning: hur svårt är det att planka?

Dagligdags åker jag Pågatåg till arbetet. Pågatåget har ingen spärrlinje; man löser biljett i automater på perrongen, alternativt sätter sig direkt på tåget om man har periodkort. På tåget finns kombinerade tågvärdar och biljettkontrollanter som går genom vagnarna och frågar efter nypåstigna. Samma modell som SJ.

Nyligen gav jag mig på ett experiment i social manipulation1 och fejkplankade ett par veckor; i fickan finns ett giltigt kort men jag visar det bara om någon specifikt ber om det (om man vill kalla det en feg livlina eller att göra rätt för sig får ligga i betraktarens ögon).
Under två dussin resor fick jag fick visa kortet en enda gång. Det var under Malmöfestivalen när det kvällstid står väktare i en spärrlinje innan man ens kommer ut på perrongen — något av ett särfall.

Hade jag inte haft råd att resa hade det säkert inte legat helt långt bort att överväga plankande. På Pågatågen fungerar det fint2. Beroende på hur luttrad man är i sitt förvärv kan man säkert också planka på bussarna.

Det blir någon slags erbjudande om förbjuden frukt — du får inte tjuvåka, men du kan. Du behöver bara medvetet göra fel. Ställ dig en liten, liten bit utanför samhället. Samma samhälle som du (eller din morsa) inte har råd med ändå.

Stick it to the man. Första silen är gratis.

 

1) Experimentet var något begränsat i omfång — det rör sig om en väldigt specifik sträcka, ungefär mitt på linjen. Jag har inga utstickande fysiska drag och tillhör en etnicitet som generellt ses som hederlig. Jag pendlar i princip varje dag, vilket gör att tågvärdarna har sett mig förut. Slutligen har jag ett giltigt kort och ser säkert mindre skyldig ut av den anledningen.

2) Man ska dock vara försiktig med att beskylla tågpersonalen för detta. 300-personers memory många gånger om dagen är säkert inte skitenkelt (det är bara en tjej på tågen som lyckas bra med det; rätt kraftig och kortklippt, klart bästa tågvärden på sträckan). Systemet bygger på att resenärerna är samarbetsvilliga. Design fail.

Kollektivtrafikens förnedring

Jag har en rätt tveksam inställning till olovligt gratisåkande på kollektivtrafiken. Principiellt är det svårförsvarat; det är sällan jag hör redigt bra argument för att göra plankande till en livsstil. Oftast mynnar det ut i någon variant av att man inte vill betala snarare än att man inte kan betala.

Liljeholmen

Samtidigt har jag varit i den sitsen där man inte kan betala — det är fanimig inte roligt. 20 minuter för sent på ett skolkort hos SL (det slutade gälla tidig kväll på den tiden), helt utan pengar och ståendes framför En Blond Häxa som absolut inte kan tänka sig släppa genom mig ändå, trots mitt till minnes ganska ömkliga intryck den stunden.

Jag var 16 år och det är — bokstavligen — ett halvt liv sedan, men jag skulle fortfarande känna igen EBH på kollektivtrafiken i Stockholm. Jag skulle troligen också förklara för personen hur sjukt otrevlig situation hon bjöd på genom att stå och hånle medan hon säger nänä.
Just då kändes det verkligen som att kollektivtrafiken var mot mig, snarare än för mig.

Stocksund

Många år senare satt jag på Roslagsbanan när två tjejer i tonåren, en med månadskort och en utan, satt och diskuterade en hållbar strategi för tjejen utan kort att ta sig hem. Ingen av dem hade pengar.

Två tjejer som sitter och ska lura systemet och känner sig jävligt klyftiga?

Hah, nej. Tjejen utan kort var inte alltför många steg från upplösningstillstånd och ville verkligen komma hem. Planerna de kom fram till blev mer och mer desperata. Jag sträckte till henne en hundring, för hon satt i en snäppet värre sits än jag själv en gång hade gjort.

Skåne

Jag är numera höginkomsttagare och exilstockholmare. Månadskortet på Skånetrafiken är en kostnad jag kan svälja och vi har dessutom även en bil som komplement. Skulle det knipa och jag finner mig själv utan kontanter har jag tre plastkort och en en mobil med abonnemang i backup. För mig är det inget bekymmer.

Men vilka signaler är det vi vill ge om vi säger att kostnaden för kollektivtrafiken ska täckas till lika del av de som nyttjar den? I många fall av de som egentligen minst av alla har råd med det (tillfälligt eller permanent) — vilket också är samma personer som mest av alla behöver kollektivtrafiken.

Rätt signaler? Tveksamt. Det är verkligen inte en lyx vi pratar om här, det är värdigheten att kunna ta sig längre än vad cykeln kan leda en. Det är att ge folk chansen att känna sig som en del av samhället i stället för att tvinga in dem i ett vi-mot-storebror-tänk eller att känna sig som någon slags mindre värda tjuvar.

Den prislappen kan vi alla gott dela på.

Skånsk lokaltrafik, inte så dumt

För er som bor i någon mer nordlig del av landet (där allt inte heter bulle) kanske det har missats att man gjorde om spårtrafiken en smula nedåt Malmö. Tydligen var det den största stationsombyggnationen i landet, någonsin — de höll på ett bra tag i varje fall. Man byggde även två nya stationer inom Malmö.

Resultatet är förvånansvärt trevligt, speciellt nu när de äntligen kopplat in Ystadbanan (den jag åker med om jag vill till närmaste civilisation) och jag kan åka direkt till Kristianstad eller Helsingborg utan att ens byta tåg. Även om tidsbesparingen är rätt marginell jämfört med innan så känns det väldigt mycket trevligare att slippa byten. Så trafikplaneringsmässigt är det ett fint lyft. Det börjar kännas mer som Stockholms tunnelbana — klart bra betyg.

Däremot finns det en betydande skillnad mot Stockholm — reklamen. Den störtsköna avsaknaden av reklam. I stället har man, i alla fall i två av Malmös nya stationer, satsat på rörlig konst.

Visst, rent krasst kan man ifrågasätta att länet dels väljer bort en intäktskälla — reklam — och dels lägger pengar på konst. Det är det fanimig värt för att göra stationsmiljöerna lugnare. Reklam vill vara in your face, konsten på stationerna är mycket mer subtil. Otroligt skönt att slippa en massa trams på pendlingen in till Malmö.

Station Triangeln

Malmö C, nedre plan

Eller för den delen att slippa Stockholms tunnelbanekonst. Seriöst, T-centralen.. har någon någonsin tyckt att de förbannade väggarna på övre tunnelbaneplan är snygga? Eller Mälarhöjdens väggkonst? Jag har alltid stört mig på dem, just för att de är för mycket in your face. Det helt utöver den käcka estetiken som säkert var helt rätt för 50 år och slutade vara helt rätt för 48 år sedan.

Så jag får med viss reservation erkänna att det finns vissa saker som faktiskt är bättre med Skåne än Stockholm. Det bär emot, men rätt ska vara rätt.

Sverigedemokraterna i Svedala — persongalleriet

Vi började beröra personerna i Sverigedemokraterna Svedala lite grann i går i samband med deras prestationer i lokalpolitiken. Sanningen är att det allena inte ger en speciellt rättvisande bild av partiet på lokal nivå.

Ungefär här är det värt att notera att det jag skriver om nu är personerna i en specifik kontext — dessutom en där man gillar att langa gliringar på sina meningsmotståndare. Det kan hända att damerna och herrarna som nämns här är världens bästa mor– eller farföräldrar. De kanske donerar tusenlappar per år till Läkare utan gränser. Det är inget jag vet något om. De kan vara jättebra människor — egentligen. Jag har inte träffat en enda av dem. Allt bygger på deras egna uttalanden i pressen eller deras skriverier i kommunprotokollen. Om någon tycker jag ger en orättvis bild här och det beror på felcitat eller dylikt så är det bara att höra av sig så ser vi till så det blir rättat.

Däremot är jag säker på att jag, baserat på sagda uttalanden och skriverier, skulle bli gladare om den specifika samlingen människor håller sig jävligt långt från lokalpolitiken. Jag hoppas jag inte är ensam om det, speciellt inte om fler faktiskt tar en titt på hur allt hänger ihop.

2002 fick SD två mandat i Svedala kommunfullmäktige: Tom Thörnquist och Per Uvgård, med totalt 495 röster (4,5%)

2006 går de starkt framåt och får sex platser, vilket gör att Ingrid Pedersen, Lena Thörnquist och Sven Holst ansluter (de har bara fem namn på valsedeln så den sjätte platsen tillsätts inte), totalt 1478 röster (12,65%)

2010 fick de ytterligare fler röster och mandat. I kommunfullmäkte återfinns nu Hasse Bengtsson, Sven Beckman, Christer Jönsson, Tage Nilsson, Gert Thulin, Sven Holst och Bengt Jönsson utöver de tidigare nämnda (de sista fyra är reserver). 2017 röster (16,19%)

Tittar man bara på valen ser det ut att gå riktigt bra för dem. Det är vad som händer mellan valen som är intressant med det här folket.

2009 går det nämligen åt helvete på riktigt. Sven Beckman, valberedningen, nominerar sig själv till ordförande. Tom, Per och Ingrid — som tydligen är hela styrelsen — blir utkuppade på något vis (vilket täcks i media på flera ställen), men inte innan de har hunnit slanga iväg partikassan till vad de tror är SD riks (visade sig tydligen sedan vara distriktet de skickat pengarna till, inte riks).

”- Vi har valt att ha en liten styrelse för att kunna ta snabba beslut. Sven Beckman ville inte heller godkänna den dagordning som Per Uvgård gjort och då blev vi irriterade. Vi valde att lämna våra uppdrag och gick ut från mötet, berättar Tom Thörnquist.”

Däremot sitter 2006-crowden fortfarande i kommunfullmäktige — i och med att det är personerna som är valda betyder kuppen inte att de blir av med de platserna. Vad de däremot blir av med är arvodet som är knutet till partiet i stället för individerna. Det gillar inte Tom och Per som verkar känna att de ska ha stålarna i stället, så sent som i december 2009, med ett nekande svar från SD januari 2010.

Från januari 2010 till februari 2010 görs ett lappkast och Tom, Per och Ingrid är tillbaka i styrelsen. Tom blir till och med ordförande och fäller kommentaren ”Det känns bra att vi har kontroll över styrelsen. Dom andra har insett att det inte gick att hålla på som dom gjorde.”

Kontroll, säger du? Hyvens kille det där. I en artikel i lokaltidningen säger han ”Sedan är vi som Sverigedemokrater rakryggade, säger sanningen och pekar med hela handen. Vi är emot allt mygel.”

Det här är alltså mindre än ett och ett halvt år sedan han var med om att trolla bort 120 000 kronor för att han inte gillade tanken på att någon annan (som kanske — gud förbjude — har fel) ska kunna göra något med de pengarna. Det är mindre än ett halvår sedan han och Per ville ha stålarna som enligt alla konstens regler ska gå till partiet.

Valet 2010 går som bekant bra. Fler röster, fler mandat och vi har kommit till den Skånska vintern 2010. Tom har lyckats hamna en smula i blåsväder igen. Han förtydligar ännu en gång, nu i Expressen att ”Vi gör ett bra jobb. Folk har förtroende för oss. Vi är ju inga pajasar precis, vi är äldre allvarliga, seriösa människor.”

Det blir december och julbord vankas för kulturutskottet där Lena Thörnquist ingår. Tom ska hämta upp sin hustru efter julbordet och tar höjd för att skånska vägar på vintern påminner lite om en isbana. Han har tur med underlaget och kommer något tidigt. Utskottets ordförande, en sosse, bjuder då in honom. Förståeligt och hyggligt.

Icke så, tycker Sven Beckman, som glatt tar illa upp. Fem månader senare är Tom utesluten ur Sverigedemokraterna på grund av samarbetssvårigheter.. Hans fru Lena klipper sitt medlemskort innan hon hinner bli utesluten.

 

Foto Erik Forsberg, hepp.se

Man kan få intrycket från den här texten att det hela kretsar kring Tom Thörnquist. Det är säkert en del av sanningen.
Men betänk också att Sven Beckman — nuvarande ordföranden — glatt gått med på att göra upp med Tom för att ha bättre chanser i ett val för att sedan tröttna på honom mindre än ett år efteråt. Kanske förståeligt. Hederligt? Upp till alla och envar. Jag har i alla fall vissa problem att se det som en meriterande egenskap om man ska styra i en kommun.

Ingrid Pedersen täckte vi en del i förra posten. Per Uvgård likaså. SD har en lista med motioner på sin hemsida (vilket i sig är föredömligt) och det är knappast några speciellt upphetsande saker som berörs. Är man lite pedantisk kan man också tycka att det inte skulle skada att köra det som ska bli en allmän handling genom ett rättstavningsprogram innan man skickade in den. Eller att man skriver rätt år på pappren.

Jag har täckt in fem personer i någon slags detalj. Det är inte jättemånga och partiet är väl större än så, right? Nja. Under 2009 och 2010 var runt 15 personer närvarande på SD’s årsmöten. Femton. Av det är fem personer som inte riktigt kan leka i samma sandlåda som de vanliga barnen en väldigt stor andel. Att övriga dessutom glatt väljer dem.. är anmärkningsvärt.

Två tusen personer röstade på det här gänget. Jag misstänker att rätt många faktiskt röstar för en idé och inte för personerna. Idén har i grund och botten väldigt lite med kommunalpolitik att göra — nästan ingenting alls. Det man får för en kommunalröst på SD är i stället ett gäng grälsjuka äldre människor som inte kan föra sig civiliserat och gärna langar bajs på de andra när journalister frågar om det hela. Som bråkar och har sig. Som kostar en massa pengar och tid för sjukt många andra inom kommunen.

En röst på SD i riksdagsvalet hade varit en markering. En röst på det här gänget är det inte. För det spelar ingen roll hur jävla trevlig någon av de här individerna är — som sagt, de kan vara moder Teresa hela högen, jag känner dem inte — men med facit i hand har partiet de samlats kring inte lyckats prestera något vettigt på lokal nivå, annat än att slåss inbördes och säga till tidningarna hur helvetes helylle de är medan fakta, ofta i deras egna citat, säger något helt annat.

Så för att avsluta med ännu ett Thörnquistcitat: ”Pajasar”.

Sverigedemokraterna i Svedala — lokalpolitiken

Det är ju inte så speciellt länge sedan jag skrev om våra stolta folkvalda företrädare i Svedala, men jag kände att det var dags igen. Förra gången handlade det lite om hur käckt inkonsekvent man kan vara, helt beroende på om en tokdåre heter Anders eller Ahmed.

Vad jag inte tog upp så specifikt var lokalpolitiken. Den förtjänar sitt eget utrymme och är en källa att ösa ur — mer än vad jag får plats med i en enda post.

Låt oss i detta inlägg börja med vad som är viktigt för SD i Svedala. I kommunstyrelsen fick de fyra representanter efter förra valet, Tom Thörnquist och Per Uvgård som ordinarie samt Lena Thörnquist och Ingrid Pedersen som ersättare. Tom och Lena har sedan dess sagt tack och hej för sig och är inte längre medlemmar i partiet, men det kan du läsa mer om i nästa post.

Business as usual

Ingrid Pedersen går hårt ut med att man borde nyttja en specifik bygdegård lite mer från kommunens håll.

Denna bygdegård bär inget ansvar för SD i Svedala.

Hon hade kunnat skriva en motion som gick ut på att man i högre utsträckning ska försöka nyttja lokala resurser för sammanträden och konferenser. Det hade, oavsett var man står i den frågan, varit ett förslag som gick att prata om på en principiell nivå. Men icke — i stället handlar det om att kommunen ska lägga resurser på att utreda om densamma kan använda en specifik bygdegård lite mer. För de har god mat. Dessutom är det synd om dem, för det var kallt i vintras. Och de fick ju inte de där pengarna som de ville ha av kommunen innan.

Vafan?

Det är helt OK om man inte kan omsätta en idé man har i något som är generellt, något som räcker lite längre än näsan. Något som inte landar i svågerpolitik. Men saknar man den förmågan, då kanske man inte ska sitta i kommunstyrelsen.

Det var deras förslag i år, förresten. Förslag i singular.

I övrigt handlar det om att säga nej till saker, men de kompenserar med att vara bra på det. Herrarna Thörnquist och Uvgård står ofta ensamma mot övriga i kommunstyrelsen och där börjar det hända saker — det blir väldigt många voteringar.

För er som inte är sådär läckert insnöade i mötesformalia så är en omsröstning sällan en speciellt formell sak i praktiken. Man brukar börja med en handuppräckning eller med acklamation (läs: stämbanden) för att se efter om det finns en tydlig majoritet för eller emot. Det går snabbt och enkelt. Om någon tycker resultatet blev otydligt kan man begära en omröstning, varpå man räknar efter ordentligt om förslaget gått igenom eller inte. I Svedala skriver man även ner vilka som röstade på vad.

(En del ställen — därav Svedalas kommunfullmäktige — har dessutom voteringsutrustning, alltså knappar man trycker på. Om även kommunstyrelsen får leka med dessa är för mig okänt.)

Är man tretton personer vid bordet och elva tycker en sak, då ska det en del till för att de två som har en avvikande åsikt inte ska förstå att de blir nedröstade med råge. Det blir så sjukt uppenbart.
Att i det läget begära en votering kan alltså handla om en eller ett par saker:
1) Man är väldigt, väldigt dålig på att räkna och litar inte på att mötesordföranden är bättre.
2) Man vill att det ska stå i protokollet vem som röstade på vad.
3) Man vill dryga sig för att man precis håller på att bli överkörd.

Missförstå mig rätt — jag vill försvara rätten för herrarna att begära votering. Det är viktigt att den finns. Däremot vill jag samtidigt försvara min rätt att tycka det är jävligt muppigt att sätta det i system när man får pisk. Det blir lite vibbar av en tämligen försenad trotsålder — Tom är 70, Per 63.

Per skriver dessutom väldigt gärna reservationer — texter där han betackar sig för beslutet och förklarar varför. Tacksamt nog, då det ger mig något att skriva om (hans reservationer är dessutom lätta att hitta i Svedalas icke sökbara protokoll — de är alltid skrivna i blått bläck).

Paradnumret

Inte helt oväntat hettar det till lite mer när vi kommer in på SD’s favoritämne: Invandring.Mer specifikt ensamkommande flyktingbarn. Det är en fråga man kan ha åsikter om i väldigt många olika dimensioner och den är på intet vis enkel — på ett nationellt plan. Kommunalt är det enklare — staten betalar.

På kommunstyrelsens sammanträde i juni i år sitter man alltså och pratar om flyktingbarn. ”Myndighetschefen föreslår att kommunen ska ta emot åtta barn. Kostnaderna ska täckas inom ramen för den ersättning som kommunen får av staten.”, tycker protokollet. Låt oss stanna upp där en sekund och ta en titt på sagda kostnader.

Vad får kommunen av staten? 500 000 kr i grund, 1 900 kronor per barn och dygn. Drygt sex miljoner, plus ersättning för skolgång därutöver. Sex miljoner rätt in i den lokala ekonomin och då är inte ens allt medräknat.

Sex miljoner är en del arbeten, tjänster och varor. Visst betalas det hela via skattsedeln, men det sker oavsett om det är åtta platser i Svedala eller åtta platser i Övre Ångerträsk.

Per Uvgård och Tom Thörnquist yrkar avslag. Det gör inte resten av mötet. Per och Tom röstar nej. Det gör inte resten av mötet. Per skriver en reservation:

”Sverigedemokraterna kan ej bifalla förslaget om att Svedala kommun ska ta emot 8.sk. ensamkommande flyktingbarn. Därför yrkar S.D. avslag på avtalsförslaget med Migrationsverket. Detta görs utifrån de falska premisser som påstås när det gäller dessa s.k. barn. Fakta är för det första att de är inga barn i lagens mening. Medelåldern är enligt en undersökning i Norge snarare över 20 år än under 20 år. För det andra är det inte flyktingar i ordets egentliga betydelse utan snarare hitresta av ekonomiska skäl. Att man har kunnat komma till ett land halvvägs runt jordklotet från sitt hemland tyder på en verksamhet organiserad av nätverk med stora resurser bakom sig, som utnyttjar dessa flyktingar i sitt kriminella företagande. S.D. kan inte understödja en sådan verksamhet med skattebetalarnas pengar.

Per Uvgård Sverigedemokraterna Svedala.”

Man kan fråga sig vad det här har att göra med kommunen. Hade det varit riksdagen hade det varit lämpligt att, om man tycker som Per gör, föreslå att frågan utreds så man inte tar beslut lite sisådär på känn. Nu är det inte riksdagen det rör sig om. Det är, precis som bygdegårdsfrågan, helt fel forum.

Med det sagt ska jag inte hymla med att jag tycker Per har en poäng eller två (och likaledes står på näsan på ett par andra punkter), men det blir väldigt tokigt om man förenklar allting och gör det svartvitt och/eller sätter ideologi framför att ge sig på frågan man faktiskt har framför sig.

Ekonomiska skäl, förresten.. det var väl, krasst sett, det som drev 1800-talets utvandrare från Sverige? Att det är kul att kunna äta? Folk sålde allt de hade, lånade mer pengar därtill och köpte sig en båtplats till familjen i hopp om ett bättre liv på andra sidan havet. Visst fan tjänade någon på att skeppa över dem — men gör det verkligen misären de skeppas iväg från mindre verklig? Ellis Island i båt eller Öresundsbron i lastbil flyter liksom ihop.

Det är heller inte första gången frågan är uppe. 2009 skriver samma Tom Thörnquist en motion om ensamkommande flyktingbarn:
”Med anledning av att Svedala kommun ofrivilligt ”berikats” med ett stort antal ensamkommande ”flyktingbarn” anser vi i Sverigedemokraterna att vi med råge uppfyllt det avtal som vi har med migrationsverket om att ta emot 20 asylinvandrare under 2010.”

Tyder verkligen på en känslomässig distans och en lysande förmåga att lägga fram sakliga argument för sin sak.

Nåja. Vi lämnar ämnet där. Morgondagens post handlar om hur SD, som gärna vill visa upp sig som ett storpari och lokalt i Svedala stoltserar med att vara tredje största partiet, inte lyckas skaka fram några lokala företrädare som faktiskt skulle ha en chans att uträtta något.

Tillåt mig att presentera Sverigedemokraterna i Svedala

Jag bor som bekant i en liten ort i Skåne: Svedala. Ja, den finns på riktigt och heter faktiskt så, det är inte bara en term man använder för att lite kärvänligt beskriva Sverige när man är utomlands. Det bor lite drygt 20 000 människor här, varav lite drygt hälften i tätorten.

Politiskt sett är det en ganska tråkig kommun. Borgerligt styre, vilket inte säger så mycket på lokalpolitisk nivå. Man ogillar tydligen ungdomsgårdar och föredrar implicit att traktens tonåringar åker Epa och/eller hänger utanför McDonalds. Det finns vissa inslag av lokala småpartier, exempelvis Barapartiet (Bara är en annan mindre tätort i kommunen) som vill ha bättre vägar till minnesmärken.

Det som är snudd på ännu mer tråkigt är att 13,31% av kommunens invånare - 1657 stycken — röstade SD i senaste vaket. Så vad har våra lokala förtroendevaldra från detta superbt smakfulla parti spottat ur sig sedan senaste valet?

sin hemsida skriver de följande angående gårdagens bombdåd och masskjutning i Norge:

”Bland de huvudansvariga för samhällsutvecklingen är media. Man undrar hur många av skriverierna som kommer till i spritångorna vid Stureplan?

Media frossar i att spekulera och hämningslöst kasta ur sig vilka antaganden som helst. Ta t.ex. följande påhopp i DNBehring Breivik har ingen känd anknytning till aktiva eller tidigare aktiva grupper på yttersta högerkanten, men han är frimurare och medlem av Johannes-logen St. Olaus T D  Tre Söiler.” Kommentarer överflödiga..”

Och det kan man ju tycka om man vill, såklart. Att frossa i att spekulera eller kasta ur sig vilka antaganden som helst är ju ingenting som exempelvis Sverigedemokrater skulle pyssla med. Speciellt inte riksdagsledamöterna eller pressekreteraren. Gudbevars.

Men låt oss dra en parallell till i vintras när en förvirrad snubbe lyckades spränga sig själv till döds i julhandeln i Stockholm. Vad hade SD Svedala liggandes i sin blogg då? ”Så när det svenska samhället ignorerar terrorismen i en källarlokal nära dig bygger det på tron att någon form av moralisk insikt skall kliva in och förändra de skäggiga männen i källarlokalen. Det är tragiskt naivt vilket bevisas med självmordsbombningen i Stockholm.” (finns i sin helhet på deras hemsida).

Det känns lite tråkigt att man i det ena läget kånner sig tvungen att insinuera att alla dessa muslimer är Våra Fiender och i det andra oja sig över antaganden (speciellt när ens egna partikamrater står med fingrarna i syltburken). När det är en snubbe med arabiskt ursprung så bevisas det att deras syn på världen är den rätta och att man måste ta det jävligt försiktigt med de där muslimerna.  Är den en blond norsk kille som går apeshit i Oslo så är det en helt normal tragedi.

Hur man skulle kunna missta dem för främlingsfientliga är ju en ren gåta..

Let them eat cake

På jobbet har vi konto nere hos den lokala bakverksmånglaren (Mäster Hans på Stortorget i Malmö — rekommenderas varmt). När vi handlade fika tyckte personalen oroat att vi verkar ha skurit ner lite på konsumtionen på sistone. För att sätta det hela i perspektiv: det är fredag och bara andra gången den här veckan vi var där för att handla bakelser. Inte tredje, fjärde eller femte.

Ja..” svarade Jolt. ”Det är bara för att André har semester”.

Då nickade konditorn förstående.

Somliga skulle kalla det missbruk, men om man ska ge det en positiv spin i stället så jobbar vi både på BNP och BMI — samtidigt.
Hoppas bara de inte går i konkurs när vi byter kontor i höst.

På vingliga hjul

Det var över tio år sedan jag sist satt på en cykel, men om något är ”som att cykla” så måste det ju vara — att cykla. Det var i alla fall min tanke när jag placerade rumpan på sadeln tidigare i kväll, med målet att lämna tillbaka ett par nycklar som hamnat på villovägar.

Pfft.

Relaterat därtill vill jag passa på att be om ursäkt för min något vingliga framfart längs Västra infarten och Hyltarpsvägen. Det är inte svårt att cykla — ens efter tio år — men det är heller inte direkt gracilt när man väl ger sig på det. Man känner sig inte så jävla macho när man i bästa Yngve 60-stil vinglar sig fram och svär varje gång man får tre graders motlut. För att inte tala om mjölksyran. Nu är jag inte precis någon idrottare eller fysiolog, men visst borde man kunna undvika trötta muskler och mjölksyra efter en stackars mils cykling? Egentligen?

Jag är gammal Stockholmare. I den Kungliga Hufvudstaden har vi en tunnelbana. Gillar man inte tunnelbanan kan man köa på Essingeleden. Cykel, det är något man tar sig fram med om man är trött på livet eller paketbud (vilket i sin tur automatiskt innefattar att man är trött på livet). Ett landsortspåhitt, likt EPA-traktor, betfält och dunken med hembränt.

Det gloriösa fordonet.

Det vore faktiskt sjukt bekvämt med tunnelbana även här. Man skulle bara behöva förlänga röda linjen söderut en bit förbi Norsborg — ett par tre stationer till. Visst, det ligger lite skit i vägen (Linköping), men det är inget som dynamit inte kan ta hand om. Vi skulle kunna kalla det den supersödraste (tunnelbane)länken så går det i linje med alla andra vansinnesvägprojekt i Stockholmstrakten.

Vad säger ni, Stockholm? Lite civilisation hit ner, så slipper jag sätta mig på sadeln igen på ett tag? Jag känner mig för fan som en bonde…

Vikingamarknad

Vårt moderna samhälle har sprungit ur två saker: vägar och kommunikationsmaster. Mil och åter mil med makadam, grus, sand, asfalt, betong och lågtrycksnatriumlampor som placerats i naturen enkom för att vi snabbare ska kunna ta oss från A till B — dessutom utan att behöva slåss med björnar på vägen. Telemaster som står land och rike runt för att vi snabbt ska kunna kontakta varandra, även där utan att slåss med björnar. Bägge är medel som låter oss uppnå mål. Socialt utbyte. Handel. Festivaler. Oförutsedda tonårsgraviditeter. Internet. Ni greppar.

För ett drygt tusental år sedan hade man det inte lika bra ställt vare sig med vägar eller kommunikationsmaster. Tanken var dock precis densamma — att skaffa sig medel för att uppnå mål, även om medlen i stället var en hamn och en marknad. Jag är rätt övertygad om att både handel, utbyte och tonårsgraviditeterna blomstrade, även om man fick slåss med björnar för att faktiskt ta sig till marknaden.

I god svensk anda av att inte lämna en stackars fornlämning i fred utan att öppna ett museum kring det hela har det öppnats ett även runt Foteviken. Några lika skäggiga som driftiga herrar har lyckats skaka loss utrymme samt pengar till att bygga en vikingaby. Ett par gånger om året lyckas de dessutom — med löften om marknad och en chans att förtära alkohol — skaka fram en hel hög med folk som tycker det är kul att klä sig som en viking och smörja marknadens hjul med sina surt förvärvade pengar.

Efter denna löjligt långa inledning kan ni kanske sluta er till att jag är en av de vikingarna. En gång om året åker jag ner till Halör marknad och dreglar över allt som erbjuds. Hantverkare från när och fjärran bjuder ut sina varor — oftast just handtillverkade smycken eller bruksföremål av fin kvalité, tillverkat på någon slags traditionellt vis. Handvävda tyger, gjorda av tokar som själv klippt sina får, kardat ullen, spunnit tråd och vävt tyg av den. Knivar som är smidda och utsmyckade till den milda grad att timpenningen hantverkaren får ut vid försäljningen måsta ligga i paritet med grå arbetskraft på Berns.

Visst är det lite spännande att det ännu 2011 finns folk som är tokiga nog att göra sånt? Där kan man snacka om att hålla kulturen vid liv — och inte på ett fejkat Jimmie Fucking Åkesson i folkdräkt-manér.

Inramningen gör sitt till för att göra det hela lite mer verkligt. Efter marknadens avslut sitter folk och dricker kryddat vin, mjöd eller billig cider runt lägereldarna. Berättelserna är helt vanligt skvaller, inte något vidlyftigt ur den poetiska Eddan. Så just den biten är inte fullt så vikingatid.

Däremot sitter vi likfan i en vikingaby, runt en lägereld, i kläder som är egenhändigt tillverkade av tyg och saker man handlat till sig genom åren.

Det kommer man riktigt långt med om man vill föreställa sig hur det kan ha sett ut en dag för tusen år sedan. Sätter fart på fantasin.