Vi började beröra personerna i Sverigedemokraterna Svedala lite grann i går i samband med deras prestationer i lokalpolitiken. Sanningen är att det allena inte ger en speciellt rättvisande bild av partiet på lokal nivå.

Ungefär här är det värt att notera att det jag skriver om nu är personerna i en specifik kontext — dessutom en där man gillar att langa gliringar på sina meningsmotståndare. Det kan hända att damerna och herrarna som nämns här är världens bästa mor– eller farföräldrar. De kanske donerar tusenlappar per år till Läkare utan gränser. Det är inget jag vet något om. De kan vara jättebra människor — egentligen. Jag har inte träffat en enda av dem. Allt bygger på deras egna uttalanden i pressen eller deras skriverier i kommunprotokollen. Om någon tycker jag ger en orättvis bild här och det beror på felcitat eller dylikt så är det bara att höra av sig så ser vi till så det blir rättat.

Däremot är jag säker på att jag, baserat på sagda uttalanden och skriverier, skulle bli gladare om den specifika samlingen människor håller sig jävligt långt från lokalpolitiken. Jag hoppas jag inte är ensam om det, speciellt inte om fler faktiskt tar en titt på hur allt hänger ihop.

2002 fick SD två mandat i Svedala kommunfullmäktige: Tom Thörnquist och Per Uvgård, med totalt 495 röster (4,5%)

2006 går de starkt framåt och får sex platser, vilket gör att Ingrid Pedersen, Lena Thörnquist och Sven Holst ansluter (de har bara fem namn på valsedeln så den sjätte platsen tillsätts inte), totalt 1478 röster (12,65%)

2010 fick de ytterligare fler röster och mandat. I kommunfullmäkte återfinns nu Hasse Bengtsson, Sven Beckman, Christer Jönsson, Tage Nilsson, Gert Thulin, Sven Holst och Bengt Jönsson utöver de tidigare nämnda (de sista fyra är reserver). 2017 röster (16,19%)

Tittar man bara på valen ser det ut att gå riktigt bra för dem. Det är vad som händer mellan valen som är intressant med det här folket.

2009 går det nämligen åt helvete på riktigt. Sven Beckman, valberedningen, nominerar sig själv till ordförande. Tom, Per och Ingrid — som tydligen är hela styrelsen — blir utkuppade på något vis (vilket täcks i media på flera ställen), men inte innan de har hunnit slanga iväg partikassan till vad de tror är SD riks (visade sig tydligen sedan vara distriktet de skickat pengarna till, inte riks).

”- Vi har valt att ha en liten styrelse för att kunna ta snabba beslut. Sven Beckman ville inte heller godkänna den dagordning som Per Uvgård gjort och då blev vi irriterade. Vi valde att lämna våra uppdrag och gick ut från mötet, berättar Tom Thörnquist.”

Däremot sitter 2006-crowden fortfarande i kommunfullmäktige — i och med att det är personerna som är valda betyder kuppen inte att de blir av med de platserna. Vad de däremot blir av med är arvodet som är knutet till partiet i stället för individerna. Det gillar inte Tom och Per som verkar känna att de ska ha stålarna i stället, så sent som i december 2009, med ett nekande svar från SD januari 2010.

Från januari 2010 till februari 2010 görs ett lappkast och Tom, Per och Ingrid är tillbaka i styrelsen. Tom blir till och med ordförande och fäller kommentaren ”Det känns bra att vi har kontroll över styrelsen. Dom andra har insett att det inte gick att hålla på som dom gjorde.”

Kontroll, säger du? Hyvens kille det där. I en artikel i lokaltidningen säger han ”Sedan är vi som Sverigedemokrater rakryggade, säger sanningen och pekar med hela handen. Vi är emot allt mygel.”

Det här är alltså mindre än ett och ett halvt år sedan han var med om att trolla bort 120 000 kronor för att han inte gillade tanken på att någon annan (som kanske — gud förbjude — har fel) ska kunna göra något med de pengarna. Det är mindre än ett halvår sedan han och Per ville ha stålarna som enligt alla konstens regler ska gå till partiet.

Valet 2010 går som bekant bra. Fler röster, fler mandat och vi har kommit till den Skånska vintern 2010. Tom har lyckats hamna en smula i blåsväder igen. Han förtydligar ännu en gång, nu i Expressen att ”Vi gör ett bra jobb. Folk har förtroende för oss. Vi är ju inga pajasar precis, vi är äldre allvarliga, seriösa människor.”

Det blir december och julbord vankas för kulturutskottet där Lena Thörnquist ingår. Tom ska hämta upp sin hustru efter julbordet och tar höjd för att skånska vägar på vintern påminner lite om en isbana. Han har tur med underlaget och kommer något tidigt. Utskottets ordförande, en sosse, bjuder då in honom. Förståeligt och hyggligt.

Icke så, tycker Sven Beckman, som glatt tar illa upp. Fem månader senare är Tom utesluten ur Sverigedemokraterna på grund av samarbetssvårigheter.. Hans fru Lena klipper sitt medlemskort innan hon hinner bli utesluten.

Foto Erik Forsberg, hepp.se

Man kan få intrycket från den här texten att det hela kretsar kring Tom Thörnquist. Det är säkert en del av sanningen.
Men betänk också att Sven Beckman — nuvarande ordföranden — glatt gått med på att göra upp med Tom för att ha bättre chanser i ett val för att sedan tröttna på honom mindre än ett år efteråt. Kanske förståeligt. Hederligt? Upp till alla och envar. Jag har i alla fall vissa problem att se det som en meriterande egenskap om man ska styra i en kommun.

Ingrid Pedersen täckte vi en del i förra posten. Per Uvgård likaså. SD har en lista med motioner på sin hemsida (vilket i sig är föredömligt) och det är knappast några speciellt upphetsande saker som berörs. Är man lite pedantisk kan man också tycka att det inte skulle skada att köra det som ska bli en allmän handling genom ett rättstavningsprogram innan man skickade in den. Eller att man skriver rätt år på pappren.

Jag har täckt in fem personer i någon slags detalj. Det är inte jättemånga och partiet är väl större än så, right? Nja. Under 2009 och 2010 var runt 15 personer närvarande på SD’s årsmöten. Femton. Av det är fem personer som inte riktigt kan leka i samma sandlåda som de vanliga barnen en väldigt stor andel. Att övriga dessutom glatt väljer dem.. är anmärkningsvärt.

Två tusen personer röstade på det här gänget. Jag misstänker att rätt många faktiskt röstar för en idé och inte för personerna. Idén har i grund och botten väldigt lite med kommunalpolitik att göra — nästan ingenting alls. Det man får för en kommunalröst på SD är i stället ett gäng grälsjuka äldre människor som inte kan föra sig civiliserat och gärna langar bajs på de andra när journalister frågar om det hela. Som bråkar och har sig. Som kostar en massa pengar och tid för sjukt många andra inom kommunen.

En röst på SD i riksdagsvalet hade varit en markering. En röst på det här gänget är det inte. För det spelar ingen roll hur jävla trevlig någon av de här individerna är — som sagt, de kan vara moder Teresa hela högen, jag känner dem inte — men med facit i hand har partiet de samlats kring inte lyckats prestera något vettigt på lokal nivå, annat än att slåss inbördes och säga till tidningarna hur helvetes helylle de är medan fakta, ofta i deras egna citat, säger något helt annat.

Så för att avsluta med ännu ett Thörnquistcitat: ”Pajasar”.

Det är ju inte så speciellt länge sedan jag skrev om våra stolta folkvalda företrädare i Svedala, men jag kände att det var dags igen. Förra gången handlade det lite om hur käckt inkonsekvent man kan vara, helt beroende på om en tokdåre heter Anders eller Ahmed.

Vad jag inte tog upp så specifikt var lokalpolitiken. Den förtjänar sitt eget utrymme och är en källa att ösa ur — mer än vad jag får plats med i en enda post.

Låt oss i detta inlägg börja med vad som är viktigt för SD i Svedala. I kommunstyrelsen fick de fyra representanter efter förra valet, Tom Thörnquist och Per Uvgård som ordinarie samt Lena Thörnquist och Ingrid Pedersen som ersättare. Tom och Lena har sedan dess sagt tack och hej för sig och är inte längre medlemmar i partiet, men det kan du läsa mer om i nästa post.

Business as usual

Ingrid Pedersen går hårt ut med att man borde nyttja en specifik bygdegård lite mer från kommunens håll.

Denna bygdegård bär inget ansvar för SD i Svedala.

Hon hade kunnat skriva en motion som gick ut på att man i högre utsträckning ska försöka nyttja lokala resurser för sammanträden och konferenser. Det hade, oavsett var man står i den frågan, varit ett förslag som gick att prata om på en principiell nivå. Men icke — i stället handlar det om att kommunen ska lägga resurser på att utreda om densamma kan använda en specifik bygdegård lite mer. För de har god mat. Dessutom är det synd om dem, för det var kallt i vintras. Och de fick ju inte de där pengarna som de ville ha av kommunen innan.

Vafan?

Det är helt OK om man inte kan omsätta en idé man har i något som är generellt, något som räcker lite längre än näsan. Något som inte landar i svågerpolitik. Men saknar man den förmågan, då kanske man inte ska sitta i kommunstyrelsen.

Det var deras förslag i år, förresten. Förslag i singular.

I övrigt handlar det om att säga nej till saker, men de kompenserar med att vara bra på det. Herrarna Thörnquist och Uvgård står ofta ensamma mot övriga i kommunstyrelsen och där börjar det hända saker — det blir väldigt många voteringar.

För er som inte är sådär läckert insnöade i mötesformalia så är en omsröstning sällan en speciellt formell sak i praktiken. Man brukar börja med en handuppräckning eller med acklamation (läs: stämbanden) för att se efter om det finns en tydlig majoritet för eller emot. Det går snabbt och enkelt. Om någon tycker resultatet blev otydligt kan man begära en omröstning, varpå man räknar efter ordentligt om förslaget gått igenom eller inte. I Svedala skriver man även ner vilka som röstade på vad.

(En del ställen — därav Svedalas kommunfullmäktige — har dessutom voteringsutrustning, alltså knappar man trycker på. Om även kommunstyrelsen får leka med dessa är för mig okänt.)

Är man tretton personer vid bordet och elva tycker en sak, då ska det en del till för att de två som har en avvikande åsikt inte ska förstå att de blir nedröstade med råge. Det blir så sjukt uppenbart.
Att i det läget begära en votering kan alltså handla om en eller ett par saker:
1) Man är väldigt, väldigt dålig på att räkna och litar inte på att mötesordföranden är bättre.
2) Man vill att det ska stå i protokollet vem som röstade på vad.
3) Man vill dryga sig för att man precis håller på att bli överkörd.

Missförstå mig rätt — jag vill försvara rätten för herrarna att begära votering. Det är viktigt att den finns. Däremot vill jag samtidigt försvara min rätt att tycka det är jävligt muppigt att sätta det i system när man får pisk. Det blir lite vibbar av en tämligen försenad trotsålder — Tom är 70, Per 63.

Per skriver dessutom väldigt gärna reservationer — texter där han betackar sig för beslutet och förklarar varför. Tacksamt nog, då det ger mig något att skriva om (hans reservationer är dessutom lätta att hitta i Svedalas icke sökbara protokoll — de är alltid skrivna i blått bläck).

Paradnumret

Inte helt oväntat hettar det till lite mer när vi kommer in på SD’s favoritämne: Invandring.Mer specifikt ensamkommande flyktingbarn. Det är en fråga man kan ha åsikter om i väldigt många olika dimensioner och den är på intet vis enkel — på ett nationellt plan. Kommunalt är det enklare — staten betalar.

På kommunstyrelsens sammanträde i juni i år sitter man alltså och pratar om flyktingbarn. ”Myndighetschefen föreslår att kommunen ska ta emot åtta barn. Kostnaderna ska täckas inom ramen för den ersättning som kommunen får av staten.”, tycker protokollet. Låt oss stanna upp där en sekund och ta en titt på sagda kostnader.

Vad får kommunen av staten? 500 000 kr i grund, 1 900 kronor per barn och dygn. Drygt sex miljoner, plus ersättning för skolgång därutöver. Sex miljoner rätt in i den lokala ekonomin och då är inte ens allt medräknat.

Sex miljoner är en del arbeten, tjänster och varor. Visst betalas det hela via skattsedeln, men det sker oavsett om det är åtta platser i Svedala eller åtta platser i Övre Ångerträsk.

Per Uvgård och Tom Thörnquist yrkar avslag. Det gör inte resten av mötet. Per och Tom röstar nej. Det gör inte resten av mötet. Per skriver en reservation:

”Sverigedemokraterna kan ej bifalla förslaget om att Svedala kommun ska ta emot 8.sk. ensamkommande flyktingbarn. Därför yrkar S.D. avslag på avtalsförslaget med Migrationsverket. Detta görs utifrån de falska premisser som påstås när det gäller dessa s.k. barn. Fakta är för det första att de är inga barn i lagens mening. Medelåldern är enligt en undersökning i Norge snarare över 20 år än under 20 år. För det andra är det inte flyktingar i ordets egentliga betydelse utan snarare hitresta av ekonomiska skäl. Att man har kunnat komma till ett land halvvägs runt jordklotet från sitt hemland tyder på en verksamhet organiserad av nätverk med stora resurser bakom sig, som utnyttjar dessa flyktingar i sitt kriminella företagande. S.D. kan inte understödja en sådan verksamhet med skattebetalarnas pengar.

Per Uvgård Sverigedemokraterna Svedala.”

Man kan fråga sig vad det här har att göra med kommunen. Hade det varit riksdagen hade det varit lämpligt att, om man tycker som Per gör, föreslå att frågan utreds så man inte tar beslut lite sisådär på känn. Nu är det inte riksdagen det rör sig om. Det är, precis som bygdegårdsfrågan, helt fel forum.

Med det sagt ska jag inte hymla med att jag tycker Per har en poäng eller två (och likaledes står på näsan på ett par andra punkter), men det blir väldigt tokigt om man förenklar allting och gör det svartvitt och/eller sätter ideologi framför att ge sig på frågan man faktiskt har framför sig.

Ekonomiska skäl, förresten.. det var väl, krasst sett, det som drev 1800-talets utvandrare från Sverige? Att det är kul att kunna äta? Folk sålde allt de hade, lånade mer pengar därtill och köpte sig en båtplats till familjen i hopp om ett bättre liv på andra sidan havet. Visst fan tjänade någon på att skeppa över dem — men gör det verkligen misären de skeppas iväg från mindre verklig? Ellis Island i båt eller Öresundsbron i lastbil flyter liksom ihop.

Det är heller inte första gången frågan är uppe. 2009 skriver samma Tom Thörnquist en motion om ensamkommande flyktingbarn:
”Med anledning av att Svedala kommun ofrivilligt ”berikats” med ett stort antal ensamkommande ”flyktingbarn” anser vi i Sverigedemokraterna att vi med råge uppfyllt det avtal som vi har med migrationsverket om att ta emot 20 asylinvandrare under 2010.”

Tyder verkligen på en känslomässig distans och en lysande förmåga att lägga fram sakliga argument för sin sak.

Nåja. Vi lämnar ämnet där. Morgondagens post handlar om hur SD, som gärna vill visa upp sig som ett storpari och lokalt i Svedala stoltserar med att vara tredje största partiet, inte lyckas skaka fram några lokala företrädare som faktiskt skulle ha en chans att uträtta något.

Jag bor som bekant i en liten ort i Skåne: Svedala. Ja, den finns på riktigt och heter faktiskt så, det är inte bara en term man använder för att lite kärvänligt beskriva Sverige när man är utomlands. Det bor lite drygt 20 000 människor här, varav lite drygt hälften i tätorten.

Politiskt sett är det en ganska tråkig kommun. Borgerligt styre, vilket inte säger så mycket på lokalpolitisk nivå. Man ogillar tydligen ungdomsgårdar och föredrar implicit att traktens tonåringar åker Epa och/eller hänger utanför McDonalds. Det finns vissa inslag av lokala småpartier, exempelvis Barapartiet (Bara är en annan mindre tätort i kommunen) som vill ha bättre vägar till minnesmärken.

Det som är snudd på ännu mer tråkigt är att 13,31% av kommunens invånare - 1657 stycken — röstade SD i senaste vaket. Så vad har våra lokala förtroendevaldra från detta superbt smakfulla parti spottat ur sig sedan senaste valet?

På sin hemsida skriver de följande angående gårdagens bombdåd och masskjutning i Norge:

”Bland de huvudansvariga för samhällsutvecklingen är media. Man undrar hur många av skriverierna som kommer till i spritångorna vid Stureplan?

Media frossar i att spekulera och hämningslöst kasta ur sig vilka antaganden som helst. Ta t.ex. följande påhopp i DN. ”Behring Breivik har ingen känd anknytning till aktiva eller tidigare aktiva grupper på yttersta högerkanten, men han är frimurare och medlem av Johannes-logen St. Olaus T D  Tre Söiler.” Kommentarer överflödiga..”

Och det kan man ju tycka om man vill, såklart. Att frossa i att spekulera eller kasta ur sig vilka antaganden som helst är ju ingenting som exempelvis Sverigedemokrater skulle pyssla med. Speciellt inte riksdagsledamöterna eller pressekreteraren. Gudbevars.

Men låt oss dra en parallell till i vintras när en förvirrad snubbe lyckades spränga sig själv till döds i julhandeln i Stockholm. Vad hade SD Svedala liggandes i sin blogg då? ”Så när det svenska samhället ignorerar terrorismen i en källarlokal nära dig bygger det på tron att någon form av moralisk insikt skall kliva in och förändra de skäggiga männen i källarlokalen. Det är tragiskt naivt vilket bevisas med självmordsbombningen i Stockholm.” (finns i sin helhet på deras hemsida).

Det känns lite tråkigt att man i det ena läget kånner sig tvungen att insinuera att alla dessa muslimer är Våra Fiender och i det andra oja sig över antaganden (speciellt när ens egna partikamrater står med fingrarna i syltburken). När det är en snubbe med arabiskt ursprung så bevisas det att deras syn på världen är den rätta och att man måste ta det jävligt försiktigt med de där muslimerna.  Är den en blond norsk kille som går apeshit i Oslo så är det en helt normal tragedi.

Hur man skulle kunna missta dem för främlingsfientliga är ju en ren gåta..