Modern (psykologisk) krigsföring

Det är väldigt få datorspel jag faktiskt spelar färdigt. För– och nackdelen med att vara sjukt kräsen: har de inte hänt något intressant under de första tre minuterna så går det bort. Numera är det bara två serier av rediga datorspel, till skillnad från mobila tidsfördriv, som jag följer — Modern Warfare och The Witcher (och med det erkännandet så föreställer jag mig en suck från Åsa Roos som för övrigt skriver intressanta saker om identifiering med karaktärer i spel. Sorry Åsa :-) )

Pew pewModern Warfare 3, nyligen släppt, är dessutom den biten paketerad underhållning som under premiärdagen har sålt allra bäst av all underhållning — det spöar alltså alla filmer och andra spel. Slutsatsen man kan dra är att folk förväntar sig en viss mängd Kul av spelet — nog med Kul för att köpa det osett. Grisen i säcken. Pistolen i lådan. Kniven i njuren. Ni greppar.

Så varför? Varför säljer just Modern Warfare så bra? Temat är att man springer runt med sin gubbe och skjuter andra gubbar (som inte tål jättemånga kulor på det pikanta viset ens egen gubbe gör) — det är inte direkt ett koncept som i sig bryter ny mark. Pang-pang i 3D har vi haft sedan 80-talet.

Jag tror lösningen ligger mycket i det mycket svåröversatta engelska ordet immersion; spelet gör så mycket som möjligt för att inte vara i vägen — man ska inte tänka på att man spelar ett spel. Man ser ungefär hur mycket ammunition man har kvar, men den en gång i tiden så obligatoriska hälsomätaren är borta — och med den nästan allt annat som avslöjar avstånd mellan spelets verklighet och spelaren.
Den andra delen av lösningen handlar om rewards, att man får någon slags känsla av belöning när man lyckas med något. Belöningarna kommer rätt ofta, man hinner nästan inte bli blasé på det man håller på med just för stunden.

Kicken just i MW3-fallet kommer i att belöningarna ofta är just i formen av mer immersion. Du lyckas ta dig fram till punkt A, något uppseendeväckande händer som gör att spelets progression förändras — du får ett nytt mål. Även om man är samma gubbe som springer omkring och skjuter på andra gubbar så blir det nästan som ett scenbyte i en film — och vips så har man fått något nytt att utforska som håller ens intresse på topp i några minuter till, ända tills nästa scenbyte.

Till och med när man inte gör något tenderar spelet ta sig framåt. Väntar jag några sekunder i stället för att springa ner för en korridor gör ofta någon av mina (datorstyrda) squad mates det i stället. Dessutom efter precis så lång tid som behövs för att man inte ska hinna känna att spelet stannat upp bara för att man står still.

Dessutom spelar man inte någon specifik karaktär eller i någon specifik geografi tillräckligt längre för att det ska hinna bli för hemtamt. Det är tvära kast mellan storstäder, sandstormar, tempel, slott och fan och hans mormor. Ibland ska man springa och skjuta för fullt, ibland smyga. Variation hjälper.

Någon har tänkt till en hel del kring hur folk ska spela det här spelet och hur det kan hjälpa dem på vägen. Styra spelaren, visst — men på ett tillräckligt subtilt vis så det fortfarande ska kännas som att spelaren är den som styr — och presentera nog med Saker Som Händer så man inte ska hinna komma ihåg att man kan ha tråkigt också.
Innehållet är kanske lite sisådär intressant egentligenMW3 blir ju spelvärldens motsvarighet till någon actionfilm — men formen är något vi alldeles säkerligen kommer se mer av. Det vore jätteintressant att se ett verk med ett lite djupare budskap använda sig av samma format.

Avslutningsvis — psykologi som grund för spel ser vi nog mer av i mobila tidsfördriv också — det finns en intressant artikel om psykologin bakom Angry Birds som försöker förklara en del kring varför spelet är beroendeframkallande.

Transparens i Sverok — vad, hur och vad hände?

Sverok (eller Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund som det står i stadgan) och transparens, ett inlägg som det har tagit ett tag att tänka färdigt kring. Jag vill redan i förväg varna känsliga tittare: Det kommer bli en lång post och man kan säkerligen ha olika åsikter om innehållets objektivitet. Vi har en tradition av det där med att debattera saker i Sverok, inte minst förbundet självt.

Det finns mycket jag kan skriva om Sverok — tolv års till-och-från-engagemang sätter sina spår, på gott och ont. Kring ämnet insyn och påverkan finns det däremot två specifika val som har varit tongivande, på ett subtilt och inte helt uppenbart vis.
Säkerligen har många andra saker också bidragit, men skulle jag börja teoretisera för vitt och brett blir det här en bok, inte en bloggpost. Dessutom har jag fördelen att ha varit inblandad själv vid här två tillfällena, vilket gör det något enklare att skriva om baktanken.

För att ge lite perspektiv till er som läser det här och inte är sverokare i någon form: Sverok är alltså landets största ungdomsförbund. Personer är med i föreningar som i sin tur är med i Sverok. De är generellt mer engagerade i sina föreningar än i Sverok — ofta är de inte alls engagerade i själva moderförbundet. Det är också ett väldigt brett förbund; alla medlemmar har inte ett intresse i alla saker förbundet pysslar med, rent verksamhetsmässigt. Man är inte nödvändigtvis intresserad av rollspel bara för att man spelar Magic: The Gathering.

Vilket gör det intressant att dra en parallell till kommunalpolitik: även om man bor i en kommun och röstar i kommunvalet är det stora flertalet inte jätteintresserade av detaljerna i politiken så länge den inte stör dem på något specifikt vis. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak — det kan betyda att allting fungerar nog bra. Däremot betyder det också att det kommer vara svårt att hitta en bra stock med folk som är engagerade i och kring de centrala frågorna. Det om något gör det än mer prioriterat att bättra på förutsättningarna till återväxt.

Men två steg på vägen var det, därefter en stunds reflektion om vad det hela ledde till (för Sverok)…

Arenan

2002 kickade Sverok igång ett webbforum. Forum på förbundshemsidor brukar normalt vara rätt tragiska historier där man ser ett inlägg som säger något i stil med ”här kan man prata om precis vad man vill!!!”. Därefter fyra-fem andra inlägg där någon med goda intentioner vill kicka igång en debatt. Få saker är så sunkiga som ett forum där det senaste inlägget är tre månader gammalt; känner man mögellukten komma krypande så fort man öppnar sidan är det en varningsklocka.

Sveroks forum hade två tilltänkta användningsområden — dels skulle det fungera som en plats att diskutera Sveroksaker (e-postlistor fanns redan innan dess men hade tappat i fart rejält sedan mitten av 90-talet), dels som en uppsamlingsyta för folk som gärna skulle vilja börja med någon slags sällskapsspel/spelhobby men inte visste hur man skulle gå till väga.

Nyckelordet blev tillgänglighet — att faktiskt använda samma yta för verksamhet och organisationsdiskussioner. Om den interna diskussionen finns tillgänglig 100 pixel längre ner på sidan man ändå diskuterar alvöron på finns det en betydligt större chans att man lägger märke till den — och kanske, med lite tur, tycker det verkar intressant. Likaså är det bra att som organisationsnörd inom ett jättebrett förbund få en närhet till de frågor som medlemmar tycker är viktiga; att man faktiskt lägger märke till svårigheten med alvöron som inte vill sitta kvar mer än två timmar i sträck.

I rask takt lades det upp verksamhetsforum — som handlade om spel — och en ohemulig mängd interna forum, med mer eller mindre stora grupper som hade tillgång. De allra flesta var dolda för alla utom medlemmarna i gruppen; jobbade man (ideellt) med IT kom man, till skillnad från normalanvändaren, åt forumet för IT.

Forumet blev snabbt välanvänt, både för rena hobbydiskussioner och som internpolitisk kommunikationskanal inom förbundet. Det gjordes ett aktivt val att inte konkurrera med smalare spelhobbyrelaterade forum. Speldelarna av forumet hölls således som en ganska nybörjarvänlig inkörsport, där det var helt OK att skicka folk till mer specialiserade forum som handlade om specifika spelhobbygrenar.

De flesta som diskuterade internpolitiken inom Sverok snackade även spel — det fanns fler anledningar att gå dit och kolla vad folk hade skrivit — och samtidigt kolla vad som skrivits i organisationsnördsdelarna på forumet. Enklare med peppen.

Hade vi gjort om allting 2011 hade det kanske handlar om sociala medier i stället för ett forum, men koncepten känns lika aktuella — visst kan vi erbjuda en kommunikationsplats, men varför ska folk vilja använda den?

Insynen

Sverok är ett (realativt) ungt förbund med unga medlemmar och unga aktiva. Detta leder till att det finns få självklara sanningar. Frågan om insyn har alltid har bubblat någonstans i bakgrunden — förenklar man den något handlar det om hur mycket av förbundet man vill visa för omvärlden, kontra hur mycket man vill hålla internt.

Ser man till samhället i stort är det väldigt vanligt att diskussioner göms, med mer eller mindre god motivering. Kanske handlar det om att man inte vill visa utkasten innan man har ett färdigt resultat, för att på så vis söka större acceptans för resultatet. Eller så ser man en risk med att ämnet man diskuterar är så pass kontroversiellt att det kommer locka till sig folk som är rabiata i sin åsikt utan att för den sakens skull ha en vilja att komma framåt i diskussionen. Det är också ett sätt att göra en grupp lite mer exklusiv — vi som kommer åt det där balla och dolda.

Samtidigt finns det fördelar med att öppna upp. Det går för vem som helst som har intresset att få insyn i verksamheten. Se vad det faktiskt innebär att pyssla med de olika sorters förtroendeuppdragen eller ideella grupper som finns inom förbundet; avmystifiera arbetet en smula och göra det möjligt för alla och envar, inom eller utan förbundet, att syna vad som händer — gärna redan innan det blir verklighet.

Men att det är bäst att göra på det viset och öppna upp? Knappast en självklarhet, speciellt inte i Sverok och 2009. En del kandidater till förbundsstyrelsen var för öppenhet, en del kandidater var lite mer restriktiva. Då menar jag inte att det fanns personer som försökte mörka något (eller något annat hysch-hysch) utan snarare att det faller sig naturligt för väldigt många att inte diskutera saker öppet som standard. Inga konstigheter.

Valberedningen (jag ingick däri) satsade på kandidater som verkade vara för mer öppenhet, gärna också med en reell möjlighet att förverkliga den. Kompetenta doers. Hårdnackade idealister. Nätmänniskor som twittrade ut halva sitt liv redan som det var. En medveten satsning för att få till en övervikt av pro-öppenhetsfolk. Vi var rätt öppna (pun intended) med detta, men realistiskt sett har valberedningen mycket makt i Sverok och det är svårt att faktiskt motarbeta den om man så vill.

Riksmötet tyckte inte vi var helt dumma i huvudet och röstade fram de namn som var nyckeln för att få ihop det.

(Med det vill jag inte säga att det var valberedningens förtjänst att Sverok gick mot mycket mer öppenhet — äran därtill hör hemma hos alla de som jobbade hårt för det, både inom och utanför diverse styrelser. De som fick det att hända, de som lade mången timme åt att diskutera på forum, de som fått skit för att de var öppna med vad de ville.)

2010 hände det saker. Forum skapades eller öppnades upp. Dels rena inbjudningar till dialog i stil med ”Snacka med förbundsstyrelsen”, som är väldigt nyttiga i sig — men även styrelsens interna arbete lades fram till allmän beskådan i form av förbundsstyrelsens mötesforum. Interna diskussioner, ofta i ganska rå form — och man behöver inte ens vara en registrerad användare för att ta del av dem.

Resultat

I en ideal värld hade jag kunnat skriva att allt det här lett till jättebra och rosenskimrande storheter och superfina resultat — men verkligheten är ju som bekant alltid något mera svartvit. Mycket har hänt, inte allt har varit positivt.

Tanken fungerar — öppenhet leder till diskussioner och med Sveroks forum så är det relativt många som faktiskt läser det som skrivs av diverse styrelser och grupper. Vilket leder till att en del av dem svarar — i alla fall ett par dussin under mer omdebatterade frågor. Det är bra, men kommer med en baksida.
Folk är, förvånande nog, nämligen inte alltid jättebäst på att vara konstruktiva på Internet. Det blir gärna en tråkig stämning, speciellt om det rör frågor som betyder mycket för folk (och eftersom många brinner för sitt ideella engagemang i förbundet så..) Att som forummoderator ta hand om det på ett bra vis är inte heller helt enkelt.

Det finns alltså en risk för att öppenheten tär snarare än när. Hur man kommer till bukt med det problemet är en annan femma, men det är ett problem man får på köpet om man öppnar upp mer. Glöm däremot inte att man får de positiva effekterna också. Helheten är, i alla fall i min värld, fortfarande värd det.

Man ska inte heller missta insyn för påverkan. Öppenheten kan, om man använder den på ett bra vis, leda till medinflytande och påverkan från långt fler än bara en styrelse — men att ge insyn allena leder inte automatiskt dit. Det handlar om att låta saker få ta sin tid, att skicka ut beslutsunderlag i god tid och inte stressa genom frågor på ett möte bara för att man råkar sitta på ett möte. Vilket osökt leder in på problemet ovan, då man (ofta) kan räkna med att folk har åsikter om man vill förändra något.

Vill man få in påverkan utifrån så måste värdesätta den på riktigt. Gör man inte det så har man bara löst hälften av problemet (lite som i den förra bloggposten) och för att uppmuntra folk i ledande position — oavsett om det är en kommunfullmäktige eller en förbundsstyrelse — är det nog så viktigt att ge dem incitament för att göra det. Att de får positiv respons, även om det råkar vara kritik, när de sticker ut näsan är kanske inte så dumt. Likaså är det viktigt att de som tar sig till att sätta sig in och kommentera styrelsens arbete blir respekterade.

Den biten hoppas jag förbundet jobbar vidare på. Jag är lastgammal och har i princip gjort en exit stage left från Sverok, men det finns sjukt mycket vettigt folk inom organisationen. Förhoppningsvis bär de facklan vidare och får till en positiv spiral för kommenta… förlåt, dialog mellan de som styr och resten av förbundet. Förutsättningarna finns.

För er som läser det här och inte är sverokare — som synes är hela biten med dialog, öppenhet och andra fina ord inte en patentlösning. Vill man mot en miljö där man inte låser in sig bakom lyckta dörrar så är det ett naturligt steg på vägen — man får bara göra det efter sina egna förutsättningar och våga öppna upp. Det kommer bli jobbigt, det kommer ifrågasättas, kritiseras och risas men ingen kommer hänga er. Det leder också till att folk som kanske inte alls hade övervägt ett djupare engagemang gör det, när de faktiskt inser vad det hela handlar om. Det leder till bättre beslut och det leder till att ni utvecklar era respektive organisationer.

Tro bara inte att det blir enkelt.

Artistiskt? Less is More

På Nordic Game Convention, en fackmässa för folk i datorspelbranschen och folk som väldigt gärna skulle vilja vara en del av densamma, hade arrangörerna lyckats skaka fram ett par riktigt bra föreläsare. Jordan Mechner var tämligen underhållande när han berättade om hur animationerna i Prince of Persia var skapta utifrån videofilmer där hans bror fick utföra prinsens rörelsemönster. Att animationerna för svärdsfäktningen var ärligt stu..lånade från en gammal Error Flynn-film. Hur tanken att berätta en historia i spelet kom från filmbranschen (på den tiden var just story-aspekten en — i bästa fall — sekundär aspekt av spelen).

Jag beundrar folk som kan berätta anekdoter i en timme och hålla dem både intressanta och lärorika. Den sorten där man känner sig jävligt pepp efteråt och tiden bara flög iväg. Alltså raka motsaten mot när någon ska berätta om sin rollperson i någon slumpvis kampanj med en SL man inte känner och en genre man ogillar.

Men det är den andra keynoten jag egentligen tänkte skriva om: Ed Fries om kreativitet. Han pratade om hur vi uppskattar skönheten i saker än mer när det funnits begränsningar i skapandet. Hans ärkeegempel var Black Figure Vases som var populära i Grekland, ett antal hundra år innan snickaren på korset. Vid just den specifika punkten i historien kunde man nämligen bränna fast svart guck på lervaser och var sjukt nöjd över att man kommit på det. Man gjorde olika motiv i gucket — oftast av människor som gjorde saker. Svart guck blev till svarta figurer, därav Black Figure Vases. De är väldigt enkla och stilrena i och med att man bara kan använda två färger. En säregen stil.

Hundra år senare hade utvecklingen gått framåt och man hade inte längre bara svart guck. Nu hade man lyckats framställa en hel radda med färger, något man glatt applicerade på vaserna. Resultatet blev färgglatt, dock inte nödvändigtvis fullt så intressant rent artistiskt.

Eller om vi ska dra en Internetparallel — tänk tillbaka på 90-talet där folk hade de där skitfula gröna roterande dödskallarna, eldsflammorna och besöksräknarna. Man lade till en massa dynga för att möjligheten till det fanns, inte nödvändigtvis för att det faktiskt blev snyggt.

Grå minimalism eller färgglad impressionism. Halo, släng dig i väggen.

Argumentet var alltså att skönheten (till stor del) ligger inom de ramar kreatören satt upp för sig, inte bara i verket allena. En svartvit teckning kan vara mer intressant än en färgteckning. Ett spel med en tydlig artistisk vision kan, rent grafiskt, vara långt mer intressant än ett spel som försöker utnyttja tekniken till max. Bra exempel är Braid eller Limbo.

Jag tror den gode herr Fries är något på spåren. Det är nog inte en hel sanning, men ändock väl värt att tänka på. Även en intressant förklaring till varför less is more.

Ge ungar vassa saker

Vecka 32, Medeltidsveckan. Visbyborna har efter att ha utsatts för politiker + hangarounds och sedan Stockholms värsta partypatrask nu fått dras med medeltidsfolk i snart en vecka. 1400-talare, knektar, en massa fina dräkter och av någon outgrundlig anledning en del pirater som fått det hela om bakfoten (det är Medeltidsveckan nu, inte jag-gråtrunkar-till-Johnny Depp-veckan).

Medeltidsveckan är spännande i sig, så den kommer vi nog återkomma till på söndag när jag hunnit hem från eländet. Just nu, däremot, är jag fortfarande mitt uppe i den — I skrivande stund med snorkalla fötter och en morot som en vänlig själ gav mig tidigare i kväll. Men det är kvällens bestyr — dagtiden ägnas åt något helt annat.

Mer specifikt knivar, barn och linjaler av stål.

Innan någon blir upphetsad av bra eller dåliga anledningar bör det inflikas att jag är här med Sverok då förbundet kör en lajvskola. Den innefattar bland annat läderhantverk, där ungar får chansen att göra lite enklare läderprylar — armband, svärdshållare och hårspännen. Den gemensamma nämnaren är att man har ett stycke läder som ska bli ett något mindre stycke läder (gärna i ungefärligen rätt form) och det är där det börjar bli spännande.

Det är nämligen första gången väldigt många av citykidsen någonsin hanterat en hobbykniv. Tio-tolvåringar. Man kan kalla mig gammalmodig eller möjligen riskbenägen, men det känns som många — långt från alla, men många — föräldrar är lite väl överbeskyddande när det kommer till att riskera sina barns fingrar.

Visst, första snittet ser lite sådär ut. Det är inte tokenkelt att skära läder för första gången, det är förståeligt. Man får förklara ett par gånger, visa hur man lägger kniven mot stålet och följer linjalen, har en bra vinkel på bladet, et cetera — men ungar lär sig sjukt snabbt och de allra flesta får in en helt OK snits framåt tredje eller fjärde snittet, dessutom utan att riskera fingerspetsarna.

Skadade händer såhär efter större delen av en vecka? En. Han lyckades få ett pyttelitet sår av en syl, vilket förhoppningsvis leder till insikt om vilken ände som är den dåliga änden att trycka in i handen.

Då håller vi ändå på med sylar, nålar och hobbyknivar och ungar som går från timida och introverta till hetsigt hetlevrade. Funkar det för en av tjejerna som var där i dag (en ung dam som nog var väldigt van vid att få vad hon ville och nunuNU) så funkar det för vem som helst. Lovar.

Barda från orchens ögon

En hobby jag spenderar några dagar med varje sommar är att statista åt SVT kring inspelningen av årets säsong av Barda. Har ni missat vad programmet går ut på, fråga vilken sjuåring som helst. Ingen till hands? Lajv och fantasy.

Det är Barda. Jag? Jag är den generiska ondingen. Vakten till vänster, snubben under säckväven, den svettiga typen i masken som inte riktigt står i fokus. Den ni aldrig riktigt tänker på. Den ondingen.

Ondingar är ju inte kända för sin intelligens, sitt fräcka utseende eller sin ståndaktighet i strid, ety det är sådant som äventyrande hjältar i tioårsåldern håller på med.
Det vi gör som statister handlar alltså oftast om en av två saker — a) se elaka ut eller b) åka på spö. Eller bägge samtidigt (det är en konstart att se elak ut medan man åker på spö).

Men mest av allt handlar det om väntan. Vänta in rätt scen, vänta på direktion, repetera lite, vänta på äventyrarna, köra scen, få stryk, springa iväg, vänta. Trots all denna väntan går dagarna rätt kvickt — det är sällan ett problem att saker tar tid — det känns inte så drygt. Krasst sett är det också det vi är där för — vänta in rätt tillfälle, göra det vi ska.

Vad jag gjorde i dag:
07:30 Ankomst SVT Malmö
07:50 Färdig i kostym (läs: bytte kläder), fika
09:00 På plats i Malmöhus
09:30 Genomgång avklarad, väntan på tagning
10:30 Tagning
11:00 Entledigad tills eftermiddagen
12:30 Lunch
14:20 Tagning (ett överfall, minsann!)
14:50 Klar för dagen

En stor skillnad mot normala produktioner är däremot att vi aldrig vet i förväg vad äventyrarna faktiskt kommer hitta på. Barda är, i så stor utsträckning det är möjligt, ett lajv — i alla fall för ungarna som är där. De har inget direkt manus att följa. Vilket i sin tur leder till att vi får improvisera efter vad de tar sig för. Förvisso inom en given mall, men den känns rätt bred (Janne på SVT ska ha en stor eloge för att det läggs så pass mycket krut på att göra det genuint för ungarna i stället för att förenkla produktionen mer på bekostnad av deras upplevelser)

Rawwwwr!

..och så här ser man ut redan innan man blir bankad på. Det blir inte bättre efteråt.

Årets story är dessutom en av de som känns fräschast hittills. Barda har gått lite från en ganska banal övergripande handling i första säsongen till lite djup och gråskalor i den förra (fjärde) säsongen och än mer av den sorten i år. Men nog om det — SVT vet var jag bor. Om jag försvinner från nätet så var det kommandoninjaorcherna som gjorde det.

Tenn, Svett och Krigshjärta

Som avbräck från lite mer tunga och seriösa ämnen (hah) passar jag på att posta upp lite bilder av mitt förra hobbyprojekt — Krigshjärta i DBA-tappning. Krigshjärta är en lajvkampanj och en fantasyvärld. DBA är ett figurspelssystem som är lagom abstrakt för att man ska kunna ta trupptyper ur en fantasytappning och ändå få det spelbart med normala regler.

Att kombinera dessa två fenomen var tacksamt, i och med att mycket krut har lagts på det visuella i Krigshjärta-kampanjen — man slipper återuppfinna hjulet. Måla tennsoldater gillar jag dessutom att göra. Det var det här projektet jag skrev om innan, för övrigt — då i ett… något tidigare stadium.

Nu (eller rent tekniskt sett för två veckor sedan) är allting rätt så färdigt, hur som haver. Bilden nedan är skitstor, jag beklagar laddtiden om du råkar sitta på 3G. Skalan är 15mm, alltså (nominellt) 15 millimeter mellan mark och ögonhöjd på figurerna — jämför med SD-kortet på första bilden får ni en uppfattning. Smått och pilligt, helt enkelt.

Det är undertecknad som stått för målandet och min fästmö Maria Rodén som gjort konverteringarna.

Jag vet att filen är stor...Några lärdomar från projektet:

Det tar sjukt mycket längre tid att måla när nästan alla trupptyper har sitt eget färgschema. Cordoverna — framför allt falkarna (de gul/gröna trupperna) gick redigt snabbt att måla (fyra stands / 16 figurer på en kväll) eftersom alla ser ungefär likadana ut. Gillet — de som ser ut som färgspyor — tog väldigt lång tid (ett till två stands på en kväll) just eftersom alla skulle ha egna färger.

Standard lajvutrustning har inte alltid så mycket med historiska arméer att göra. Krigshjärta har exempelvis ganska specifika regler för vilken trupptyp som får ha vad för sorts utrustning. Det var inte alltid det fanns att uppbringa eftersom ingen riktig medeltida trupp såg ut på exakt det viset — och således hade ingen gjort sådana tennsoldater.

Det är alltså väldigt svårt att hitta rätt figurer. Vi fick köpa mer än dubbelt så många figurer som vi använde till slut, eftersom de första vi fick levererade såg får sunkiga ut.

..även när man hittar rätt figurer så finns det en del som inte existerar, punkt. 1500-talsknektar med förstavärldskrigsgasmasker? Glöm det. Knektar med baretter? Samma sak där.

In alles gick det hela på runt 2000–2500 kronor, men då räknar jag med en hel del kringsaker (armétransportväska, en portabel spelplan) och inte bara själva figurerna. En normal och färdigpaketerad DBA-armé går på mellan 250 och 450 kronor, normalt. Inte så blodigt.

Projektet tog — som vanligt — mer tid än jag räknade med, men jag hann klart i tid till min (självpåtagna) deadline.

Runt 30–35 olika färgburkar användes i projektet, plus en hel del olika blandningar däremellan. Normalt brukar jag ligga på ~7–10 olika för en hel armé.

Trots att figurerna är små fungerar det bra att måla med en lagom stor pensel. Merparten är målat med en storlek 2. Smådetaljer är gjort med en Citadel Fine Detail Brush.

Att ta en fantasyvärld till en ny skala är hälsosamt eftersom det får folk — inte minst de som skriver världen — att tänka efter. Hur fungerar egentligen ninjapirater i ett fältslag?

Den ideella föreningens tilltagande konstgjordhet

Tobias Hardings analys som jag länkade till i förra inlägget i serien tar upp den politiska aspekten av stöd till ungas kulturutövande. Har man ett intresse i det är hela analysen riktigt intressant — eftersom den här posten handlar specifikt om föreningar tänkte jag begränsa mig något till delarna om ungdomsorganisationer, inte minst eftersom det är där jag själv har bäst koll. Jag tänkte hålla mig (mestandels) till egna tankar inspirerade av analysen, men föreslår åter igen att den intresserade läsaren förkovrar sig i den eftersom den är riktigt bra.

När, Var, HurMina egna funderingar hade alltså kommit så långt som att föreningen som fenomen inte var lika attraktiv för de människor som driver/leder föreningar som den en gång varit. Jag hade inte tänkt speciellt mycket kring förlängningen — föreningen som en del i ett samhälle. De bitarna som ligger utanför föreningens ram snarare än inom.

Det hade Tobias. Med råge. Förvisso med ett lite annat fokus, men mycket känns applicerbart även lite mer generellt.  Hur föreningen påverkar och påverkas av samhället, inte bara hur den påverkar individen.

Först och främst ses en förening som någon slags garant för en livskraftig och rättvis entitet. På sidan 122 står det ”Det ligger dock i politikens natur att de föreningsaktiva uppfattas som kapabla att själva organisera sig och hantera sina bidragspengar […]”. Det är en bild jag känner väl igen mig i — bidrag till ungdomsorganisationer i Sverige utgår från antalet anslutna föreningar och antalet ansluta medlemmar. Föreningen i sig ses som värdefull — i nivån tusentals kronor per förening i statsbidrag.

Vilket klingar lite illa med att det är svårare och svårare att göra föreningarna till riktigt balla entiteter (i och med att färre entreprenörer och administratörer dras till dem). Vilket i sin tur också genererar färre skäl för människor att engagera sig i föreningsform — sidan 126 säger ”Detta skulle inte minst kunna antyda en minskad vilja bland dagens unga att ansluta sig till etablerade hierarkiska organisationer som de svenska folkrörelseorganisationerna. Unga vuxna i åldern 18–29 år är mycket riktigt den kategori i befolkningen som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Engagemanget visar dock ingen tendens att minska.”

Artificiella föreningar

Vi har alltså en stat som gärna ser föreningar eftersom föreningar är bra folkbildare (inte minst i demokratifrågor) och en befolkning som ser mindre värde i föreningar. Resultatet har blivit och blir alltjämt att (många) föreningar är artificiella. Inte i bemärkelsen att de är rena luftslott, däremot att det skapas föreningar som blir just föreningar snarare än en lös sammanslutning folk som vill göra något — även om en lös sammanslutning är det som skulle falla sig naturligast.

Självfallet finns det en del värden även i den sortens politisk styrning. I Sveroks fall har man haft en väldigt onostalgisk syn på föreningar: de är något som kommer och går med åren och det är inte hela världen om de läggs ner efter något år. Det är alltså väldigt många (företrädesvis tonåringar) som är med och startar föreningar och exponeras för stadgar och föreningsformalia. Formalian är i och för sig spännande som varm filmjölk, men den har en hel del paralleller med Svenska demokratiska system överlag. Bara genom att starta föreningar lär man sig saker. Det är nyttigt.

Urholkat

Samtidigt urholkar man föreningen som koncept genom att ge formen snarare än innehållet en viss pondus. Som medlemsförening i Sverok får man ett kapital från förbundet (som i sin tur får kapital från staten). Om man ska arrangera något spelrelaterat är det alltså inte så dumt att organisera sig i föreningsform för att få tillgång till det kapitalet. Men ger det alltid ett mervärde? När personen i en arrangörsgrupp som ”kan det där med förening” får uppgiften att sköta formalian kring bildandet? Tveksamt.

Även i konsumentled har synen på en förening skiftat. Folk är överlag vana konsumenter: man använder en tjänst som någon tillhandahåller. Som medlem i en förening har man en tydlig väg att nyttja sin demokratiska makt på, men det bygger på att tanken finns hos den som ska nyttja den. Oftas ses föreningar som en ren serviceinstans. Föreningen är något som Ägs av en Admin, eller något man inte engagerar sig närmare i eftersom man är intresserad av tjänsten, däremot inte i ett djupare engagemang kring den. De som tillhandahåller tjänsten (arrangerar konventet, turneringen, lajvet eller vad det nu kan röra sig om) är inte nödvändigtvis mest intresserade av en stor klick demokrati kring det hela heller. Ibland försöker man till och med motverka möjligheten för att slippa att folk gör en kupp i föreningen.

Föreningsformen faller sig nog mindre och mindre naturlig för arrangörer av saker och ting. Det som gör den intressant över huvud taget är att samhället — stat, landsting, kommun och privata intressen — är bekant med den och känner sig bekväm med den. Man kan alltså enklare få acceptans och pengar som förening. Men där är vi tillbaka på att det har blivit en artificiell konstruktion, snarare än något naturligt — och det som gör en förening nyttig och rätt så unik skuffas undan i ett hörn för att det är i vägen. Vad blir då kvar? Och om det artificiella blir standarden för föreningar, hur påverkas de föreningar som faktiskt är naturliga föreningar och fungerar såsom stat och kommun önskar och tror att de fungerar?

(Jajamän, det kommer mera ur den här burken Tankar om Föreningar i Lagom Munsbitar. Stay tuned, som di säger i amerikatt)

34-åringen

Min påskhelg är en rätt traditionell historia. Då inte så mycket i bemärkelsen äggprodukter, pyssel och sjuka mängder dragé. Traditionen handlar i stället om att träffa folk, spela spel, jobba alldeles gratis och — okej, ska erkännas — sjuka mängder dragé. Sånt gör man på GothCon, ett spelkonvent i Göteborg.

Men mest handlar det nog om att utvecklas. Det är inte därför jag åker hit, men det är kontentan. Varje år träffar jag folk jag träffar totalt en gång om året — just på GothCon. Varje år ser jag hur konventet förändras ytterligare en smula. Varje år kan jag sätta det i relation till mig själv och min generation, och eftersom det är ett år mellan varje gång syns förändringarna ordentligt.

Ta något så banalt som bilar. För tio år sedan var parkeringen full av relativa skrothögar eller i bästa fall bättre begagnade bilar. Successivt har bilparken bytts ut mot nyare och nyare årsmodeller av än fräschare kvalité. Mindre bubbla, mera kombi.

Kombi, för övrigt, är något som behövs. Folk har börjar spotta ut barn i oanad mängd. De senaste åren har det eskalerat, sakta men säkert — men i år är det verkligen en explosion av blöjor och dregel. Föräldrar som ser glada men något slitna ut när de berättar om hur de helst av allt går och lägger sig någon timme om de har tur. Om ungarna sover samtidigt i stället för att avlösa varandra i en gråtkavalkad.

Min generation är med barn.

De som är något äldre, kanske drömmer om ett nytt liv. Magnus, som tröttnade på sitt jobb och frilansar som målare av tennsoldater. Anders som skriver böcker. Folk som faktiskt vågar släppa Svenssonlivets sarg och skrinna ut på isen. Somliga lyckas — men bara att försöka är på sätt och vis en vinst i sig. Ibland är de mer slitna nu än för ett år sedan, men nästan alltid också gladare.

Själv? Själv blir jag gammal och det är störigt. Min vän Kalle konstaterade i en snabb ordväxling i en trapp att det går raskt utför efter 25. Så är fallet. Kroppen tycker inte det är OK längre. Frågan är hur länge huvudet gör det. Då menar jag inte att jag tror mig ha Alzheimers, snarare att det är bra att förnya sig själv också. Världen förändras och vi med den.
Det är en hel uppsjö med folk som gör det här konventet och många jobbar flera år. En del har jag sett komma. En del har jag sett gå. En del har jag sett både komma och gå. Det är nog ett tecken på att man ska dra vidare, i alla fall förr eller senare. För tröttna, det kommer man göra. Bara en tidsfråga. Tricket är att dra vidare innan man vet att det var bättre förr. Kill your darlings.

Det kommer däremot bli helvetiskt svårt att hitta en lika kul samling folk att jobba ihop med när den dagen kommer.

Näthandel på rätt och fel vis — en studie i figurspel

Vi har ett litet projekt på gång här hemma, jag och Maria. Eftersom vi bägge två är nördar av rang, tillika lajvare och figurspelare håller vi på att göra ett par matchande figurspelsarméer till DBA efter en lajvvärld (det projektet lär våldgästa bloggen vad tiden lider — just nu finns det väldigt lite att se på). Detta i sin tur medför att vi spenderat — låt oss uttrycka det milt — lite väl mycket tid på obskyra utländska sidor som säljer tennsoldater.

Armborstskytt från Vexillia. Pew pew.

På plussidan betyder näthandeln att vi över huvud taget kan göra det här. Många av firmorna som säljer tennsoldater är glada hobbyister som hör hemma i England eller Italien och producerar en liten mängd figurer från en begränsad epok och/eller nationalitet. Hade det inte varit för nätet hade det inte varit praktiskt möjligt att hitta allt vi behöver hitta.

På minussidan suger alldeles för många glada hobbyister på det där med att göra en vettig webshop. Eller ens en vettig websida. Eller ens en halvvettig sida som faktiskt innehåller bilder på vad de säljer. Ta till exempel Museum Miniatures som har bilder på hälften av sina varor och en tokigt rörig hemsida — och då har de ändå en viss mängd bilder — vissa har inte ens det. Jag har vissa problem att visualisera hur man tänker där, som handlare — jamenar.. vem skulle medvetet försöka sälja specialistvaror helt utan bilder på dem?

Den springande punkten verkar vara åldern på de som driver shoppen. De lite äldre butikerna — som faktiskt mycket väl kan tänkas ha personal som var med på Napoleontiden eller så — verkar inte riktigt ha fattat det där med Internet. De säljer sina figurer på mässor och har webhandeln som någon slags komplement — ren postorder över Internet.
De nyare butikerna som drivs av yngre förmågor? Bilder på allt, vettig kundvagnslösning och snabb och effektiv service. Butiker där allt man faktiskt vill veta står direkt på sidan.

Jag ser fram emot den tid som komma skall, när alla webhandlare — speciellt de som säljer lite mer obskyra saker (ety jag har inga illusioner kring hurtillvida 15 millimeters tennsoldater någonsin skulle bli mainstream) — lär sig hur man faktiskt säljer över nätet. Samtidigt känns det som att det finns en marknad för enklare webshopsystem än de som finns i dag — exempelvis är både PrestaShop och OsCommerce — två av de system som finns som inte kostar pengar -  onödigt tungrodda både för handlare och kunder. Hostade lösningar — gärna som börjar på gratis och sedan skalar upp — känns som framtiden här.

Hur som haver, eftersom en del säkert är intresserade — butiker som säljer 15mm historiska figurer och verkar vettiga att ha att göra med. Jag har antingen handlat hos dem själv eller har vänner som har gjort det utan nämvärda problem. Figurerna håller överlag god kvalité och man ser ungefär vad man får redan i förväg hos samtliga.

Vexillia Ltd (England) har en vettig butik med framför allt italienska tillverkare. Snabb hantering och leverans, bra respons.

Khurasan Miniatures (USA) har också fattat det där med att bilder på varorna är bra och har ett jättefint sortiment både på historiskt och fantasy/sci-fi. Många figurer är specialtillverkade åt den butiken.

Legio Heroica (Italien) har ett sortiment som till viss del överlappar de ovanstående butikernas. Det de verkar rätt unika på är Mongoler. Gillar man slättmuppar från 1200-tal är man alltså helt rätt ute här.

Tycker man historiska spel verkar bra men väldigt ogärna beställer från utlandet finns även Figurspel.se som har ett begränsat utbud av historiska figurer i 15mm-skalan.

Legenden om den episka skrothandlaren

Digitala rollspel är en genre jag aldrig riktigt förstått mig på. Speciellt nuförtiden, i de balla grafikkortens tidevarv och med jättelika spelbudgetar borde det finnas alla chanser i världen att göra en sensorisk orgie som förmedlar de absolut mest fantastiska världar.

I teorin.

Av någon outgrundlig anledning så finner jag mig likfan själv alltsom oftast i Fantasyvärlden 1A, sakta men säkert tragglandes likt en medelhavsdiktator genom hela populaset av kobolder. Där står jag mitt i en likhög som skulle gjort Caligula stolt — ett mindre folkmord.
Det är här man börjar undra lite hur det är tänkt från spelkreatörens håll hur vi som spelare ska tänka. För, handen på hjärtat, vad är det första man gör när man slagit ihjäl något i spelen?

Jajamän. Loota kroppen på allt som sitter löst.

Någonstans här har vi gått överstyr. Se scenen framför er: Det ligger en död och troligvis rätt mör kobold på marken. Vilken äventyrare med självrespekt börjar slita av liket ringbrynjan och ett par trasiga stövlar som inte passar, troligtvis luktar päck och inte lär gå att skänka bort ens om man skulle försöka? Inte så jävla heroiskt.

I vilken av mina fyra väskor lade jag de där trasiga stövlarna nu igen..?

Likfan gör man det enkelt med ett knapptryck och allt kommer gå att sälja. Handlaren kommer glatt ta emot mina högar med ringbrynja och ett halvdussin sämre begagnade sköldar. Vi ska inte ens gå in på hur i helvete allt det här går att bära…
Världen köper att Hjälten — jag — är en psykotisk hoardare som dödar allt i min väg (som inte verkar ha en för hög level). Man samlar på sig all loot man kommer över tills dess det faktiskt blivit fullt i de fem ryggsäckarna, varpå minispelet Värdera Utrustning slår in.

För det är lite där problemet ligger — vi är för vana att sortera våra backpacks och opta vår utrustning så vi får maximal mängd bonus i rätt grundegenskap. Alla vet ju att man blir bättre på att slåss för att man håller i ett svärd som har +4 i whoop-ass och att man de senaste dagarna (läs: levlarna) bytt vapen från svärd till yxa till stridshammare till svärd igen obehindrat. Verkligen.

Inventory från Rimelanda

Bälte, effendi? Speciellt pris bara för dig..

Det är ganska riskfritt att göra ett sånt spel, för folk vet hur det funkar. Vi lider oss genom allt detta lootande, värderande just för att vi lider oss genom det. Till och med i Dragon Age eller The Witcher — som målar ut världen vitt och brett — så dras man med det förbannade inventoryt och sitter och detaljstyr sina ryggsäckar och stats-prylar.

Det är fanimig beklämmande att man måste spela BioShock för att få till ett riktigt rollspel på datorn.