Sverok (eller Sveriges Roll– och Konfliktspelsförbund som det står i stadgan) och transparens, ett inlägg som det har tagit ett tag att tänka färdigt kring. Jag vill redan i förväg varna känsliga tittare: Det kommer bli en lång post och man kan säkerligen ha olika åsikter om innehållets objektivitet. Vi har en tradition av det där med att debattera saker i Sverok, inte minst förbundet självt.

Det finns mycket jag kan skriva om Sverok — tolv års till-och-från-engagemang sätter sina spår, på gott och ont. Kring ämnet insyn och påverkan finns det däremot två specifika val som har varit tongivande, på ett subtilt och inte helt uppenbart vis.
Säkerligen har många andra saker också bidragit, men skulle jag börja teoretisera för vitt och brett blir det här en bok, inte en bloggpost. Dessutom har jag fördelen att ha varit inblandad själv vid här två tillfällena, vilket gör det något enklare att skriva om baktanken.

För att ge lite perspektiv till er som läser det här och inte är sverokare i någon form: Sverok är alltså landets största ungdomsförbund. Personer är med i föreningar som i sin tur är med i Sverok. De är generellt mer engagerade i sina föreningar än i Sverok — ofta är de inte alls engagerade i själva moderförbundet. Det är också ett väldigt brett förbund; alla medlemmar har inte ett intresse i alla saker förbundet pysslar med, rent verksamhetsmässigt. Man är inte nödvändigtvis intresserad av rollspel bara för att man spelar Magic: The Gathering.

Vilket gör det intressant att dra en parallell till kommunalpolitik: även om man bor i en kommun och röstar i kommunvalet är det stora flertalet inte jätteintresserade av detaljerna i politiken så länge den inte stör dem på något specifikt vis. Detta är inte nödvändigtvis en dålig sak — det kan betyda att allting fungerar nog bra. Däremot betyder det också att det kommer vara svårt att hitta en bra stock med folk som är engagerade i och kring de centrala frågorna. Det om något gör det än mer prioriterat att bättra på förutsättningarna till återväxt.

Men två steg på vägen var det, därefter en stunds reflektion om vad det hela ledde till (för Sverok)…

Arenan

2002 kickade Sverok igång ett webbforum. Forum på förbundshemsidor brukar normalt vara rätt tragiska historier där man ser ett inlägg som säger något i stil med ”här kan man prata om precis vad man vill!!!”. Därefter fyra-fem andra inlägg där någon med goda intentioner vill kicka igång en debatt. Få saker är så sunkiga som ett forum där det senaste inlägget är tre månader gammalt; känner man mögellukten komma krypande så fort man öppnar sidan är det en varningsklocka.

Sveroks forum hade två tilltänkta användningsområden — dels skulle det fungera som en plats att diskutera Sveroksaker (e-postlistor fanns redan innan dess men hade tappat i fart rejält sedan mitten av 90-talet), dels som en uppsamlingsyta för folk som gärna skulle vilja börja med någon slags sällskapsspel/spelhobby men inte visste hur man skulle gå till väga.

Nyckelordet blev tillgänglighet — att faktiskt använda samma yta för verksamhet och organisationsdiskussioner. Om den interna diskussionen finns tillgänglig 100 pixel längre ner på sidan man ändå diskuterar alvöron på finns det en betydligt större chans att man lägger märke till den — och kanske, med lite tur, tycker det verkar intressant. Likaså är det bra att som organisationsnörd inom ett jättebrett förbund få en närhet till de frågor som medlemmar tycker är viktiga; att man faktiskt lägger märke till svårigheten med alvöron som inte vill sitta kvar mer än två timmar i sträck.

I rask takt lades det upp verksamhetsforum — som handlade om spel — och en ohemulig mängd interna forum, med mer eller mindre stora grupper som hade tillgång. De allra flesta var dolda för alla utom medlemmarna i gruppen; jobbade man (ideellt) med IT kom man, till skillnad från normalanvändaren, åt forumet för IT.

Forumet blev snabbt välanvänt, både för rena hobbydiskussioner och som internpolitisk kommunikationskanal inom förbundet. Det gjordes ett aktivt val att inte konkurrera med smalare spelhobbyrelaterade forum. Speldelarna av forumet hölls således som en ganska nybörjarvänlig inkörsport, där det var helt OK att skicka folk till mer specialiserade forum som handlade om specifika spelhobbygrenar.

De flesta som diskuterade internpolitiken inom Sverok snackade även spel — det fanns fler anledningar att gå dit och kolla vad folk hade skrivit — och samtidigt kolla vad som skrivits i organisationsnördsdelarna på forumet. Enklare med peppen.

Hade vi gjort om allting 2011 hade det kanske handlar om sociala medier i stället för ett forum, men koncepten känns lika aktuella — visst kan vi erbjuda en kommunikationsplats, men varför ska folk vilja använda den?

Insynen

Sverok är ett (realativt) ungt förbund med unga medlemmar och unga aktiva. Detta leder till att det finns få självklara sanningar. Frågan om insyn har alltid har bubblat någonstans i bakgrunden — förenklar man den något handlar det om hur mycket av förbundet man vill visa för omvärlden, kontra hur mycket man vill hålla internt.

Ser man till samhället i stort är det väldigt vanligt att diskussioner göms, med mer eller mindre god motivering. Kanske handlar det om att man inte vill visa utkasten innan man har ett färdigt resultat, för att på så vis söka större acceptans för resultatet. Eller så ser man en risk med att ämnet man diskuterar är så pass kontroversiellt att det kommer locka till sig folk som är rabiata i sin åsikt utan att för den sakens skull ha en vilja att komma framåt i diskussionen. Det är också ett sätt att göra en grupp lite mer exklusiv — vi som kommer åt det där balla och dolda.

Samtidigt finns det fördelar med att öppna upp. Det går för vem som helst som har intresset att få insyn i verksamheten. Se vad det faktiskt innebär att pyssla med de olika sorters förtroendeuppdragen eller ideella grupper som finns inom förbundet; avmystifiera arbetet en smula och göra det möjligt för alla och envar, inom eller utan förbundet, att syna vad som händer — gärna redan innan det blir verklighet.

Men att det är bäst att göra på det viset och öppna upp? Knappast en självklarhet, speciellt inte i Sverok och 2009. En del kandidater till förbundsstyrelsen var för öppenhet, en del kandidater var lite mer restriktiva. Då menar jag inte att det fanns personer som försökte mörka något (eller något annat hysch-hysch) utan snarare att det faller sig naturligt för väldigt många att inte diskutera saker öppet som standard. Inga konstigheter.

Valberedningen (jag ingick däri) satsade på kandidater som verkade vara för mer öppenhet, gärna också med en reell möjlighet att förverkliga den. Kompetenta doers. Hårdnackade idealister. Nätmänniskor som twittrade ut halva sitt liv redan som det var. En medveten satsning för att få till en övervikt av pro-öppenhetsfolk. Vi var rätt öppna (pun intended) med detta, men realistiskt sett har valberedningen mycket makt i Sverok och det är svårt att faktiskt motarbeta den om man så vill.

Riksmötet tyckte inte vi var helt dumma i huvudet och röstade fram de namn som var nyckeln för att få ihop det.

(Med det vill jag inte säga att det var valberedningens förtjänst att Sverok gick mot mycket mer öppenhet — äran därtill hör hemma hos alla de som jobbade hårt för det, både inom och utanför diverse styrelser. De som fick det att hända, de som lade mången timme åt att diskutera på forum, de som fått skit för att de var öppna med vad de ville.)

2010 hände det saker. Forum skapades eller öppnades upp. Dels rena inbjudningar till dialog i stil med ”Snacka med förbundsstyrelsen”, som är väldigt nyttiga i sig — men även styrelsens interna arbete lades fram till allmän beskådan i form av förbundsstyrelsens mötesforum. Interna diskussioner, ofta i ganska rå form — och man behöver inte ens vara en registrerad användare för att ta del av dem.

Resultat

I en ideal värld hade jag kunnat skriva att allt det här lett till jättebra och rosenskimrande storheter och superfina resultat — men verkligheten är ju som bekant alltid något mera svartvit. Mycket har hänt, inte allt har varit positivt.

Tanken fungerar — öppenhet leder till diskussioner och med Sveroks forum så är det relativt många som faktiskt läser det som skrivs av diverse styrelser och grupper. Vilket leder till att en del av dem svarar — i alla fall ett par dussin under mer omdebatterade frågor. Det är bra, men kommer med en baksida.
Folk är, förvånande nog, nämligen inte alltid jättebäst på att vara konstruktiva på Internet. Det blir gärna en tråkig stämning, speciellt om det rör frågor som betyder mycket för folk (och eftersom många brinner för sitt ideella engagemang i förbundet så..) Att som forummoderator ta hand om det på ett bra vis är inte heller helt enkelt.

Det finns alltså en risk för att öppenheten tär snarare än när. Hur man kommer till bukt med det problemet är en annan femma, men det är ett problem man får på köpet om man öppnar upp mer. Glöm däremot inte att man får de positiva effekterna också. Helheten är, i alla fall i min värld, fortfarande värd det.

Man ska inte heller missta insyn för påverkan. Öppenheten kan, om man använder den på ett bra vis, leda till medinflytande och påverkan från långt fler än bara en styrelse — men att ge insyn allena leder inte automatiskt dit. Det handlar om att låta saker få ta sin tid, att skicka ut beslutsunderlag i god tid och inte stressa genom frågor på ett möte bara för att man råkar sitta på ett möte. Vilket osökt leder in på problemet ovan, då man (ofta) kan räkna med att folk har åsikter om man vill förändra något.

Vill man få in påverkan utifrån så måste värdesätta den på riktigt. Gör man inte det så har man bara löst hälften av problemet (lite som i den förra bloggposten) och för att uppmuntra folk i ledande position — oavsett om det är en kommunfullmäktige eller en förbundsstyrelse — är det nog så viktigt att ge dem incitament för att göra det. Att de får positiv respons, även om det råkar vara kritik, när de sticker ut näsan är kanske inte så dumt. Likaså är det viktigt att de som tar sig till att sätta sig in och kommentera styrelsens arbete blir respekterade.

Den biten hoppas jag förbundet jobbar vidare på. Jag är lastgammal och har i princip gjort en exit stage left från Sverok, men det finns sjukt mycket vettigt folk inom organisationen. Förhoppningsvis bär de facklan vidare och får till en positiv spiral för kommenta… förlåt, dialog mellan de som styr och resten av förbundet. Förutsättningarna finns.

För er som läser det här och inte är sverokare — som synes är hela biten med dialog, öppenhet och andra fina ord inte en patentlösning. Vill man mot en miljö där man inte låser in sig bakom lyckta dörrar så är det ett naturligt steg på vägen — man får bara göra det efter sina egna förutsättningar och våga öppna upp. Det kommer bli jobbigt, det kommer ifrågasättas, kritiseras och risas men ingen kommer hänga er. Det leder också till att folk som kanske inte alls hade övervägt ett djupare engagemang gör det, när de faktiskt inser vad det hela handlar om. Det leder till bättre beslut och det leder till att ni utvecklar era respektive organisationer.

Tro bara inte att det blir enkelt.