Anställningsintervjun

För första gången på bra många år satt jag nu i veckan åter med och gjorde anställningsintervjuer. Det finns redan en uppsjö med sidor som spottar ur sig mer eller mindre bra tips, men återhållsamhet och att undvika redundans har ju som bekant aldrig riktigt varit min grej. Ni får således några till, från mitt perspektiv som intervjuare.

Det där med intervjustil skiljer sig som bekant rätt mycket mellan folk och folk, så ta allt med en nypa salt. Handlar det om att jobba inom väldigt strikta processer, med ett väldigt specifikt och hyfsat standardiserat verktyg — eller jobb där man inte behöver vara speciellt kreativ — är det här inte nödvändigtvis rätt frågor att preppa för.

Däremot är det frågor som jag tycker funkar bra när man ska sålla agnar från vetet för den sortens jobb där folk behöver kunna tänka på språng och man faktiskt förväntas kunna prata med kunder.

Den öppna frågan

Så det här med användares personliga uppgifter — hur ser du på det?

Jag gillar att langa in någon fråga som går att tolka ganska fritt och rör någon perifer del av vad arbetet handlar om. En öppen fråga blir intressant från tre håll: Dels hur intervjuoffret hanterar att få en ganska oväntad fråga som inte har ett enda distinkt svar, dels hur de tolkar frågan och slutligen hur (och vad) de svarar.

Det viktiga är egentligen inte att komma med ett riktigt rejält genomtänkt svar — realistiskt sett är det väldigt svårt att komma med ett sånt på kommando och ingen förväntar sig det i verkligheten. Men att kunna prestera ett intressant svar, dessutom utan att se ut som bambi i strålkastarljuset — är bra.

Att häva ur sig någon platityd som låter fin men saknar eftertanke, mindre bra. Likaledes är det inte jätteoptat att sitta och säga ”hmm..” alldeles för länge. Hantera situationen, gör det snyggt.

Let’s talk about you

Stod det inte i ditt CV att du spelade brädspel? Vilken sorts spel gillar du?

Om den öppna frågan inte nödvändigtvis handlar om att få ett genomtänkt svar så kan man på ett lite annat vis förutsätta att folk har bra koll på sina egna fritidsintressen. Börjar man gräva lite (och här hjälper det ju om man själv som intervjuare har i alla fall någon slags koll på området ifråga) ser man ganska tydligt hur mycket den som intervjuas har tänkt kring sina hobbies och hurtillvida denne kan lägga fram tankarna på något samlat vis. Femton sekunder här säger mig både om du funkar som föreläsare och om jag faktiskt skulle kunna våga slänga fram dig framför en kund.

Entusiasmen är också viktig. Kan man inte frammana entusiasm för det man håller på med av egen fri vilja på fritiden är det troligtvis ännu svårare att frammana entusiasm för det man gör på arbetet.

Händer, fötter, mun

Kroppsspråk är nog så viktigt och det här är kanske något av det som är enklast att öva på. Det kan vara helt OK att anställa folk som inte är väldigt självsäkra redan i grund, men det är problematiskt i fall de är så osäkra så det blir ett problem.

Sitt alltså inte hopkrupen med händerna ihop, fötterna med tårna pekandes inåt och blicken bortvänd. Vi tänker inte slå dig. Det är heller inte nödvändigt att nicka / säga Mhm efter varje halv mening när intervjuaren pratar — jag har inget emot att du visar uppmärksamhet, men varje mening jag säger är inte gospel. Jag blir mycket mer imponerad om du faktiskt förstår punchlinen när vi kommer dit.

Kläder

Stick ut, men på ett vis du tror fungerar för företagskulturen på stället du söker jobb på. Om jobbet är ett självständigt och kreativt jobb är kanske inte skjorta och slips det absolut bästa sättet att marknadsföra sig själv på. Ta något som ser helt och rent ut och som du passar i och är bekväm i — oavsett om det är en t-shirt av lite bättre snitt eller en three-piece suit.

Visst, är det däremot en snustorr jobbannons från något white collar-företag kanske det är svårt att undvika skjorta och slips när man faktiskt jobbar där — men tänk på att du inte lär vara den enda som intervjuas och att jag gärna har något visuellt vis att komma ihåg just dig på.

Var dig själv

Den här är lurig — nästan allt jag har skrivit ovanför handlar om att inte vara sig själv, eller i alla fall försöka slipa av alltför vassa hörn. Samtidigt är det nog så viktigt att man faktiskt visar på sin personlighet ordentligt, även om (och ibland speciellt på grund av att) den går emot rådande normer. Det går att spela teater under en intervju, men du vill inte spela teater åtta timmar varje vardag om du blir anställd.

Speciellt intressant blir det om du ska arbeta för ett utländskt företag — ta reda på hur det arbetskulturen överlag fungerar i företagets hemmahamn (det framgår tyvärr sällan ur jobbannonsen, så man får kolla lite på nätet). För att ta mitt eget jobb som exempel så känns det väldigt mycket mer intressant med amerikaner eller asiater som fungerar lite mer som svenskar — vågar säga vad de tycker, inte stirrar sig blind på hierarkier och faktiskt vågar säga Shit under en intervju.

Det är inte rättvist

Nej, det är det inte. Jag kommer bilda mig en uppfattning om dig väldigt, väldigt fort. Jag kommer förutsätta saker om dig redan innan vi träffas. Statistiskt sett kommer du inte få jobbet. Det kan bero på rena skitsaker, det kan bero på att jag hade en dålig dag. Stå på dig — lämpligen inte genom att stalka mig och skriva meddelanden i blod på min dörr, men genom att gå med huvudet högt in på nästa intervju också.

Var självkritisk, men inte dömande.

 

Mer på ämnet finns i en rätt ny och bra artikel på The Register.

Asocialt nätverkande

twitter blir jag med jämna mellanrum follow’ad av diverse företag eller marknadsföringsbyråer. Follow är normalt en funktion som låter en följa vad som skrivs av en person eller ett företag om man har ett intresse därav. Har man klickat follow så visar systemet helt enkelt när denne skriver något.

Man kan tycka det är positivt att folk vill läsa vad man skriver — vilket det också är, när det rör sig om verkliga människor. Rör det sig i stället om sagda företag så handlar det i stället ofta om en av två saker:

1) De vill göra reklam för sig själva — du ser deras byline när du noterar att du fått en ny follower.
2) De vill göra reklam för sig själva — andra ser deras byline när de kollar upp dina followers.

Gemensam nämnare? Det handlar om dem, inte om dig.

I dag blev jag followad av ett företag från Sverige: City Network, som säljer domäner, webhotell, VPS och lite allt möjligt.

De följer nästan 1600 personer varav drygt 50 nya enbart i dag. Att de skulle följa just mig på grund av mina skriverier kändes alltså inte helt troligt. Eftersom de är ett seriöst företag (inte en blatant sociala medier-marknadsföringsbyrå) så passade jag på att fråga dem hur de hade tänkt. Dialog nedan (läs nerifrån och upp):

Tror de tröttnade på mig därefter, alternativt så blev klockan för mycket. Hur som haver så känns det här som ett ärkeexempel på corporate bullshit. ”Personlig diskussion”, fine. Twitter är ett superbt medium för det. Men ni kan väl vänligen vara ärliga med att det är reklam ni pysslar med när ni spammar follow, alternativt sluta upp med det om ni inte vill stå för det?

P.S. Beklagar uttrycket ”followad”. Det ser verkligen förjävligt ut, men det kändes något mer pang på än följd eller förföljd.. D.S.

Det är så förbannat tacksamt att jobba med svenskar

I mitt yrke har man rätt ofta att göra med utlänningar. Jag arbetar för ett internationellt företag (internspråk engelska). Vi säljer internationellt, vi har kunder över hela världen, vi har leverantörer lite varstans. I och med att jag dessutom pysslar med IT så är det ungefär samma skill sets som används överallt. Det är således ganska enkelt att jämföra hur det fungerar i lite olika företagskulturer.

Innan vi börjar: Det är farligt att generalisera och se generaliseringen som dagens sanning. Det finns tokigt kompetenta indier och kineser där ute. Likaså finns det ganska pissljumma svenskar. Man ska inte över– eller underskatta en individ enkom för att denne ingår i en folkgrupp. I alla fall inte innan personen har bevisat motsatsen ;-)

Sverige

Vi är generellt både plikttrogna och väl pålästa på vad vi nu håller på med. Hierarkierna är oftast ganska små, formaliteten begränsad och det är sällan ett problem att bara ta kontakt med den som sitter på informationen man behöver utan att gå via ett lager med chefer. Svensken har ett sätt att nästan snudd på förminska sin egen arbetsinsats — man gör bara sitt jobb, punkt, oavsett om det så är att göra ritningar för maskiner som kokar kaffe, stoppar hungersnöd och utför hjärnkirurgi samtidigt. Vi vet inte heller hur jävla bra vi har det med betald semester och mamma/pappaledighet och en stor trygghet i och med arbetslagstiftningar.

USA

Amerikanen är en spännande fågel som håller på med sitt — oftast bokstavligen. Man har ett specifikt jobb som man utför, inte nödvändigtvis med någon slags stolthet i resultatet. Om jobbet inte (uppenbarligen) kräver djupare kunskap är det inte säkert att det finns ett driv för att faktiskt lära sig något djupare. Om något är det minsta mer tveksamt tar man det gärna ett varv med chefen för att täcka sin häck (Cover Your Ass, alltså) — folk sticker inte ut halsen i onödan. Om det inte är chefer. Sitter man på ett möte med en amerikan med en C-titel så går det alltid bra. Antingen så har det gått lite sådär men nu så går det minsann bra, eller så går det så bra så änglarna gråter av lycka i himmelen. Något som mot förmodan har gått dåligt har troligen varit positivt i slutänden — möjligen en great learning experience. Har man inte anledning att vara helt ärligt med status på något är det troligtvis alltid bra.

Något som är väldigt trevligt med amerikanen är att den inte fäster speciellt stor vikt vid etnicitet. USA är en smältdegel på riktigt och alla har samma skjortor på sig på kontoret. Det spelar ingen roll om någon heter Jim, Joe, Ahmed, Thuy eller Kekkokkik.

Folk som av någon anledning avslutar sin anställning gör det oftast med hedern i behåll — i alla fall i bemärkelsen att ”getting fired” inte brukar nämnas, snarare används uttryck som ”wish to spend more time with her family” (eller möjligen ”just had a great learning experience”).

Östasien

Här har man gjort Cover Your Ass till en livsstil. Skickar man — gudbevars — ett mail utanför företaget är det gärna CC’at till sina närmsta kollegor, sin chef, sin chefs chef, mottagarens kollegor och mottagarens chef. Asien är stort, men kulturen på lite för många ställen bygger också på att du aldrig säger emot chefen — vilket gör brainstormingsessioner till något rätt ensidigt, där ingen vill sticka ut men alla tycker om chefens idéer.

Förväntad svarstid är låg — det som i Europa eller USA skulle heta ”kan jag få det här nästa vecka?” blir gärna ”kan jag få det här i morgon?”. Folk jobbar röven av sig — ”anställningstrygghet” har nog ingen bra lokal motsvarighet i språken och det finns väldigt, väldiga många som gärna vill ha jobben. Det finns jättegott om kompetent folk i den här regionen men av någon anledning så blir det ändå ofta så att chefer som ansvarar för att få saker gjorda är utlänningar (i alla fall i min bransch) och att de riktigt kompetenta individerna inte verkar vara de som skickar mail till utlänningar.

Få länder i regionen har inte någon slags skum kotym kring sig vad gäller säljande. I Kina förväntas allting prutas ner till 10–30% av utgångspriset, i en del andra länder finns det statliga monopol man verkligen inte vill mucka med om man inte ska få någon slags bekymmer (”fin mobilmast. Det vore ju tråkigt om det skulle visa sig att den inte får stå på det här taket, eller hur..?”)

Sydamerika

Att åka på jobbresa till sydamerika är lite som att åka på semester — i alla fall om man gästar ett annat företag. Folk är jättetrevliga, vill att man mår bra, visar lokala sevärdheter och ser till så man aldrig behöver gå någonstans. På myntets baksida finns det en viss risk för att man faktiskt blir kidnappad, dödad eller kittlad tills man storknar om man vågar sig ut på fel ställen. Är man på ett ens halvstort företag kan man ge sig fan på att det sitter en beväpnad vakt antingen utanför eller i receptionen. Murar har man, till och med på villor. Fattigdomen är på sina ställen stor, politiker gärna korrupta, lokaltrafiken dåligt fungerande. Trots allt detta vill sydamerikanerna visa upp sin allra bästa sida för sina kollegor från utlandet.

Varför jag recenserar saker…

En bra recension är en konstart som är få förunnad. Somliga har förmågan att skriva på ett vis som gör att man vill sträcka sig efter plånboken med en gång och köpa vad än som recenseras, helst tre stycken.

Riktigt så duktig (eller ambitiös) är inte jag. Däremot stör jag mig stundom rätt duktigt på att det är skitsvårt att hitta vettig information om vissa prylar — speciellt då när jag är intresserad av att eventuellt köpa dem. Visst — för mobiltelefoner eller spelkonsoler finns det åsikter. Oftas mest jävligt illa underbyggda och ganska meningslösa sådana, men ändå. Men en diskmaskin? Tvättmaskin? Finns i sjön.

Antingen är det sju raders ganska meningslöst ”Jag älskar” eller ”Jag hatar”, alternativt någon testpanel som skriver ganska allmänna saker och helt skiter i detaljer. (Nämnde jag att jag gottar mig i detaljer som smågodis? Hur displayen ser ut, om finishen på reglagen är överdrivet kromad — de viktiga småsakerna.)

Vilket är sjukt irriterande när man sitter och har konsumtions-ADHD och vill göra ett informerat val. I ett försök att dra mitt strå till stacken skriver jag således ner mina egna funderingar om vissa prylar vi har i hemmet. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan. Posterna lär inte bli direkt djupa, men jag ska försöka göra dem något annat än snustorra.

Jag pysslar som bekant inte med modebloggande så jag känner mig tvungen att informera att alla prylar som recenseras är inköpta med egna pengar och att det inte finns ett ekonomiskt intresse i att höja eller sänka något (men jag gillar gröna kulor om ni känner att ni har nytta av recensionerna. Adressen hittar ni här).

Elhets, mat och rena kläder

Det har gått mode i att spara el. Ta det där med att stänga av TV’n: om det står ett och endast ett energispartips någonstans kan man ge sig fan på att det handlar om att stänga av TV’n i stället för att låta den stå i viloläge. Jag har svårt att se att det skulle ha undgått någon vid det här laget.

Kontrollen blinkar blå. Vilket har lett till mer än en diskussion med någon hipster som försökt ge mig dåligt samvete. Jag sätter TV’n i standby — jag är lat och det är bekvämt. Livet blir enklare, ett moment mindre i vardagen.

Miljöbov? Visst. Det går åt mer energi än det skulle göra om jag stängde av den helt. Två kWh på ett år, om den står i standby hela året (0,23 W).

Sätt det i perspektiv. En halvliter mjölk ger en produktionskostnad på 0,75 kWh [1]. Det verkar gå nio liter mjölk per kilo ost[2]. Ett kilo ost är alltså produktionsmässigt energiekvivalent till sex TV på standby i ett år. Då har vi inte räknat med energi för transport eller kylning i distribution, försäljning eller i hemmet, vare sig för mjölk eller ost.

Tar man kossa i annan tappning blir det ännu mer spännande. Lagar jag rejäla hamburgare till middag för två-tre personer sticker det 31 kWh i energi för köttproduktionen. Femton och en halv TV på standby i ett år.

Tittar man på hygien i stället för mat finns det en del att hämta även där: en ganska typisk modern tvättmaskin drar 1,5 kWh för en omgång tvätt. Torktumlare? 4–6 kWh. Tre TV på standby ett år — för en omgång tvätt + tork, lågt räknat. Ha kläderna på dig lite längre om de inte är smutsiga eller svettiga och helt plötsligt börjar vi snacka energi på riktigt.

Visst börjar den där jävla TV-hetsen kännas lite skum i sammanhanget? Man kan stänga av TV’n om man känner att det gör en till en bättre människa — men det är inte där de stora miljövinsterna finns. Tänk över vardagen i stället, speciellt om alternativet är att moralisera om den förbannade TV’n ännu en gång.

1. Enligt Sustainable Energy som verkar vara en väl ansedd källa.
2. Se 1 — sidan nämner Cheddar, men lite googlande verkar säga att det är en siffra som funkar även för andra ostar.

Sista glödlampan ut

Jag har ju tidigare haft åsikter om halogenlampor och trevliga de är på vägarna — ungefär samma egenskaper som gör dem till bra bra takbelysning (med fördelen att ingen jävel behöver komma ihåg att blända av). Det var skälet till att vi skaffade halogenspots en gång i tiden.
Nackdelen är att de drar ström som om det inte fanns en morgondag: har man fyra lampor i en armatur (som vi har i vardagsrummet) sticker det 120W bara sådär, merparten i värme. Eller för att sätta det i perspektiv: mer än TV’n, bredbandsmodemet, Airporten, en hårddisk, mediaspelaren och två laptops tillsammans.

Det är, milt uttryckt, suboptimalt. I en släng av OCD bestämde jag mig för att det var dags att byta ut alla glödlampor i lägenheten mot LED för lite över ett år sedan.

Tänt i taketFör normala E27-socklar (läs: Vanlig Hederlig Lampsockel) finns det fina och billiga lågenergilampor — för GU10 (Spotlights) kostar LED och lågenergi ungefär lika mycket i inköp — LED vinner på bättre livslängd och mindre energiförbrukning. Vi har massvis med spotlights.

Besparingarna i pengar är trots det ganska marginella — man får räkna på ett par års hård användning innan man ser en besparing alls och det nog tveksamt om läslamporna någonsin kommer löna sig.

Även om det alltså är något korkat rent ekonomiskt att byta ut precis allting känns det rätt bra att a) driva marknaden för LED-belysning en smula, om än i en väldigt blygsam skala och b) hålla ner strömförbrukningen bara för att vi kan.

Vi har bytt ut lampor i takt med att de gått sönder — en rätt rask takt om man kör med halogenlampor från IKEA, modell 4 lampor för 49 kr, som går sönder stup i kvarten. Nästan alla hade gått sönder över loppet av ett och ett halvt år.

Erfarenheten av LED-belysningen är än så länge god: Överlag har elräkningen gått ner, även om skillnaden procentuellt inte blir skitstor med diskmaskin, tvättmaskin, tumlare och ventilation i lägenheten — sommartid även air conditioning. Lampor är inte nödvändigtvis lågt hängande frukt att ge sig på — bara genom att diska eller tvätta smartare sparar man långt mer. Många bäckar små, däremot…

Det är märkbart sämre ljus med LED-spots jämfört med halogenspots, men det är inte så mycket så man faktiskt bryr sig — speciellt i vårt vardagsrum där man ändå vill ha annat än enbart takbelysning. Inte en enda av LED-lamporna har gått sönder ännu, men jag hade nästan blivit besviken om så hade varit fallet.

En extra bonus är att lamporna inte alls blir varma, något som är redigt skönt mitt i sommarvärmen.

Nu önskar jag mest att någon klurig jävel ska göra ugnsbelysning som inte är en glödlampa. Då är vi med i 2000-talet. Sådär på riktigt. Framtiden är här. Hallelujah.

Gitarrfodral, internet style

En del av er har nog noterat de orange/gröna Flattrknapparna som dyker upp under mina poster. Några av er vet precis vad det handlar om och klickar på dem (och för det är jag ödmjukt tacksam). För er som inte sprungit på sådana innan — Flattr är den digitala motsvarigheten till gatumusikantens gitarrfodral. Man slänger i lite småpengar om man gillar musiken.

Det är just därför jag valde att visa sådana knappar på raljant.se — jag har alltid gillat musikanter och deras affärsmodell. Ser man ett värde i det man ser kan man visa uppskattning genom lite småpengar. Tanken tilltalar mig — både att kunna droppa en dosör i andras gitarrfodral och — krasst sett — att själv få lite småmynt i mitt eget.
Missförstå mig rätt — det handlar inte så mycket om pengarna, räknat i kronor och ören, för så jävla mycket blir det inte i slutänden. Däremot är det faktiskt lite spännande att det är pengar. Det kanske är fånigt, men det känns mer tangerbart på något vis och jag är faktiskt lite stolt över att räknaren inte säger noll på alla mina inlägg. Det är jätteroligt.

Världens minsta violin, nu i bloggstorlekSå jag hoppas att tanken med Flattr kommer fungera, just för att det tilltalar mig, men jag har svårt att faktiskt tro på det. Den bygger nämligen på att folk tycker tanken är fin, precis som jag — då väldigt få kan tjäna pengar på det på riktigt. Den sortens summor där man faktiskt går plus och inte bara i bästa fall täcker sina egna kostnader. Jag tror att det är vad som skulle behövas för att motivera en bredare massa att lägga upp flattrknappar på väldigt många sajter — vilket också skulle motivera fler till att skaffa konton.

I dagsläget ser det inte riktigt ut på det viset. Det verkar som att ett flattrklick genererar runt 0.15€ — eller drygt 1:30 SEK, snittligen. Skulle jag täcka mina egna kostnader för raljant.se (och de är rätt blygsamma) så handlar det om en tusenlapp per år. Med 104 artiklar om året skulle jag behöva 7–8 klick per artikel för att bloggen skulle bli självförsörjande, då inte inräknat eventuell skatt. Jag har svårt att se att man som bloggare skulle lägga upp flattrknapparna för inkomstens skull om man inte har en sjukt populär sajt. Anna Troberg, aktivt bloggande partiledare för ett parti med väldigt många teknikintresserade medlemmar som har koll nya nätfenomen kommer inte ens upp i de nivåerna på sin blogg. Det säger en del.

Det är alltså en hel hög med gitarrfodral och villiga musikanter som ska driva den här tjänsten. Jag tror inte det kommer fungera, men hoppas jag har fel. Under tiden klickar jag gärna på saker jag tycker är välskrivna eller välgjorda och hoppas att de på andra änden av sina gitarrfodral också ser en liten, liten peng som genuin uppskattning.

(Och på temat uppskattning kommer dagens bild på en fiol från pillbets fotostream på Flickr. Hade jag kunnat flattra originalet hade jag gjort det. Sådetså.)

Tidsmaskiner

Det har varit några tyngre poster på raken och sistone nu. Jag har inga intentioner att göra raljant.se till en renodlad politik– eller nätaktivistblogg, så över till något lättsammare: Lathet.

Jag växte upp i hushåll som nog inte ska kallas teknikfientliga, men i alla fall teknikkonservativa. Vi hade en svartvit TV tills 1987 eller 1988 — för er som är för unga för att minnas året var det alltså inte speciellt vanligt på den tiden. Michael Jackson var fortfarande svart, CD-skivan hade inte slagit på riktigt och man tittade på nyheten Björnes Magasin på färg-TV.

Nej, ingen fjärrkontroll hade vi heller. Rena rama u-landet.

Utöver att världen såg ut som den gjorde så var jag också drygt åtta år gammal — den åldern där man glatt häver ur sig näsvisa kommentarer till höger och vänster. Den sorten där man som svar på ”Ät upp din mat, tänk på alla barn i Afrika som svälter” säger ”Skicka den till dem då” (och den är ju så uppenbar också — vilka föräldrar tror seriöst att det går att guilt trippa ungar med det argumentet?)

Det är också den åldern där man börjat konstatera att man med hjälp av maskiner kunde bli latare utan att skämmas — det vore skönt om disken tog hand om sig själv. Varför har vi inte en diskmaskin?

Så prioriterade inte min ensamstående mor. Hon såg det i stället som att en diskmaskin kostar pengar och att man faktiskt kan diska för hand. Vilket hon i och för sig har alldeles rätt i. Det blev minsann också diskat därhemma i mina arla år.

Däremot har precis vartenda ställe jag bott på eller vistats i som haft en bristande diskhållning (för att undvika mer målande termer) en gemensam nämnare: ingen diskmaskin. Och jag förstår krasst sett precis varför: Det är verkligen skittråkigt att diska. Gör man en rutin av det så kan man förvisso zona ut och tänka på något annat medan man gör det, men det tar fortfarande tid.

Skjuter man på det — gud förbjude — tar det ännu mer tid när man väl kommer till skott och risken är således något mindre att det faktiskt blir gjort för varje dag som går.

(Jag kan i och för sig glatt intyga att man kan skapa sig ett diskberg även om man har en diskmaskin, men risken är mindre och det går fortare att gömma undan fanstyget i maskinens innanmäte.)

Men det intressanta är vare sig själva diskmaskinen som företeelse eller det glada 80-talet — det intressanta är vad diskmaskinen står för: det är en tidsmaskin. Stoppa in pengar i ena änden, få ut mer tid i den andra.
Eller om man vill formulera det på ett annat vis: Köp lite lathet för pengar. Eller rätt mycket lathet. Det är egentligen den viktiga biten.

Just en diskmaskin kostar som en charter till Grekland, och sparar — för oss — uppskattningsvis 20 minuter per dag. Utslaget på ett år rör det sig om fem dygn med jobb som inte behöver göras.

Fem. Dygn. Vet du hur mycket tennsoldater man hinner måla på fem dygn? Skitmånga.

Även om du är en snabb rackare som aldrig har storbjudning eller bränner vid pannan och diskar allt på fem minuter blankt så är det en bit över ett dygn om året som du slipper arbeta.

Den här ekvationen går igen på ganska många ställen — hittar du prylar, tjänster eller något annat bra där man kan betala en hanterbar mängd pengar för en relevant mängd tid.. ta chansen. Gör’t. Det är värt att inte åka på utlandssemester. Det är värt att spara till. För en enklare — alltså en latare — vardag är nog den bästa lyxen man kan hitta.

En sällsam konvergens

Två stories från nyhetsflödet slog mig lite extra i dag, speciellt i kombination. Först kom den här som handlade om att 0.05% av Twitteranvändarna står för drygt 50% av posterna. Jag är inte jätteförvånad över slutsaten, även om siffrorna var mer extrema än jag trodde de skulle vara.

Den andra nyheten kom — ironiskt nog — på twitter. Helsingborgs stad hälsar följande: ”Staffanstorps kommun kommer lansera Sveriges första kommunsajt byggd i wordpress med cc-licenser på materialet. #webbdagarna”. CCCreative Commons — är ju ett rätt stort framsteg och det ska de ha credit för. Det är också kul att se att en hel hög med Twitterister glatt återtwittrar detta faktum som något positivt. WordPress, däremot…

Ursäkta mig folket, men har en enda av er faktiskt byggt något större än er blogg — eller möjligen en digital pekbok — i WordPress?

Jag är lätt skeptisk — mest för att jag har det (jajamän, det var en provokation, helt riktigt). Det är inte kul och det är inte praktiskt — framför allt är det inte rätt verktyg. Pluginstrukturen är finfin, men när allt som faktiskt underlättar för en hemsidas iordningställande är tredjepartskod blir det inte direkt lättrott i slutänden. Börja hantera användare och content i någon utsträckning så blir det väldigt fort ganska jobbigt.

Diggar man sociala mediers makt kan man alltså titta på den överväldigande responsen på Twitter och krasst konstatera att merparten av den glatt påhejande klacken håller med utan att ha koll. Jag kan bara hoppas att övriga 99.95% skakar på huvudet.

Kör du MAC?

Jag spenderar en del tid på IRC (framför allt #sverok på Quakenet och jobbets interna server) — alltså ett gammaldags textchattsystem där man hänger i kanaler och skriver text till andra som hänger i samma kanaler. Den aktiviteten har jag hållit på med, av och till, i drygt 15 år. Under så pass lång tid är det ganska lätt att se ämnen som återkommer gång på gång på gång. Vissa saker gillar vi kollektivt att diskutera lite mer än allt annat: Politik, sex, samhälle och operativsystem.

De tre första är inte så förvånande. Den sista är kanske inte det heller, men det känns definitivt som den ligger i en liga för sig själv — för i de första tre ämnena kan man hitta sund, balanserad och intressant diskussion. Icke så i det sista fallet — operativsystemssnack lockar fram den lilla självutnämnde dataexperten i den mest inbitne novisen. Nästan fullt normalt funtade människor retarderar till apstadiet inom loppet av tre textrader.

För att illustrera en halvfiktiv dialog (varannan rad är hämtad rätt av från #sverok-loggen):
– Kör du MAC?
– Ja, hurså?
– MAC e dyyyyrt!
– Jaha..?
– bara för mac är overpriced och sämre än pc
– Det beror väl helt på vad man gör med datorn? Stör det dig att jag använder en Apple-dator?
– mac får ju virus 24/7
– Jag känner inte riktigt igen mig i din verklighetsbeskrivning…
– mac fanboys feeling sad

Apstadiet. Låt oss ta ett litet tankeexperiment och applicera den dialogen på något helt annat:

Snabbt scenbyte till matbutiken och kyldisken:
– Köper du färsk pasta?
– Ja, hurså?
– Färsk pasta är dyrt! (till skillnad från på Internet så är det inte en jävel som säger dyrt med fyra y i matbutiken. Tack gode gud..)
– Jaha..?
– Det kostar för mycket och är sämre än torkad pasta
– Alltså, jag gillar färsk pasta…
– Men det är sämre! Ge hit!
– Släpp min pasta, ditt mongo!
– *dregel*

I det ena fallet ses det — av en för mig okänd anledning — som relativt socialt accepterat att försöka applicera sina antisociala beteenden på andra. I det andra fallet leder det hela till fyllecell. Att Macanvändare sedan anklagas för att vara eltistiska — tacka fan för det. Hur fan ska man göra för att inte hamna i ett elitistfack jämfört med slobbering idiot-gänget som ska visa sig på styva linan? Dregla på tangentbordet tills det blir kortslutning?

Inlägget skrivet på en tämligen dyr Macbook — alltid lär det väl reta någon.

Strippen ärligt stu..lånad från Penny Arcade.