Efter en katt

River var ingen speciellt söt katt. Det första man lade märkte till var högerögat, som fått sig en omgång i något kattslagsmål och hade rejält synliga ärr mitt på. Öronen var hackiga och ansiktet hade läkta sår under pälsen; man såg det tydligt på nosryggen där pälsen var kort och aldrig riktigt lade sig till rätta utan att visa på konturen av ett jack som säkert svidit rejält en gång i tiden.

En stor hankatt av den sorten som man vid första anblick kan misstänka sätter skräck i kvarterets hundar.

Vi fick honom via kattjouren. Strykarkatt, har bott ute några år, trasigt öga, i behov av stabilt hem med djurvana. Söta katter har lättare att få ett hem. Inte fullt så söta katter kan det gå lite sisådär för; en skånsk herre vid namn Mats tyckte helt sonika att man lika gärna kan daska en sådan med ett så trasigt öga i väggen, det är ju mer humant, liksom. Vi tog River (vilket innefattade heroiska insatser av en dam vid namn Stina) - de söta katterna kan ju de som faktiskt bryr sig om hur husdjuren ser ut få ta, så kan vi ta de som blir över.

Ingen visste riktigt hur han haft det innan han blev strykarkisse i Lund eller exakt hur gammal han var, men han hade koll på hur en kattlåda fungerande. Kanske hade han smitit, kanske hade förra ägaren dött, eller någon av tusen andra mer eller mindre tragiska orsaker till varför en katt blir strykare. Vad vi visste var att han inte var speciellt bekväm kring det där med tillit; det tog ett par månader innan han slutade sova under soffan, runt ett halvår innan han slutade fräsa och smita undan när jag kom gående mot honom och lite över ett år innan han accepterade att några av våra gäster troligtvis inte var ute efter att ge honom stryk.

Det var den ena delen av honom. Den andra var lite mjukare.

Första dagen, när katten sitter en bra bit in under soffan och är allmänt obekväm med det mesta så lägger jag mig på golvet och sträcker in handen. Försiktigt och med avstånd på kattens villkor, självfallet, men om han ändå ska bo här så är det lika bra att han får chansen att höra rösten, se ansiktet och om han är bekväm med det, lukta lite.

Inom loppet av två minuter hade katten gått med på att bli kliad bakom öronen och börjat spinna. Samma katt som det då kommer ta ett halvår för att faktiskt tycka det är OK att jag rör mig mot honom. Han hade, som Maria så fint uttryckte det, ett något uppdämt kelbehov.

Samma kelbehov gjorde att han nästa dag, fortfarande oerhört försiktig, hoppar upp i soffan och går med på att bli kelad med en minut eller två. Kommer sedan på att han faktiskt skulle vara rädd och hoppar tillbaka ner under soffan i ett par minuter, för att sedan upprepa den rutinen om och om igen tills läggdags.

Med tiden blev rutinen i stället att lägga sig snett i soffan, med bakdelen mot en av oss tvåbenta, och tassen på den andres ben. Då hade han koll på var människorna befann sig, och då var livet bra. Sov gjorde han på någon av oss.

Som du säkert anat finns River inte med oss längre; han gick ur tiden i söndags. Vi var bortresta, våra kattvakter hittade honom medtagen och veterinären konstaterade njursvikt och diabetes; inget vi sett det minsta tecken på innan. Om det är en erfarenhet jag kan tipsa om att undvika så är det att höra ens katt skrika i bakgrunden medan man telefonledes och 30 mil bort ger veterinären OK till avlivning. Omgiven av främlingar och på ett främmande ställe är inte alls hur man vill att någon katt ska somna in, men speciellt för River suger det lite extra mycket att det var just så det slutade.

Jag har haft katt större delen av livet, nio stycken allt som allt. Alla har eller hade sin charm, men River är den som handgripligen lärt mig mest om livet och som lämnat det största tassformade avtrycket efter sig. Jag skulle vilja tro att han, om han haft några högre ambitioner i livet än en varm säng och att bli älskad, kunnat skriva under på ett par saker som det är lite för lätt att glömma bort, speciellt om det rör främlingar.

Det spelar ingen roll att man är trasig, man har ändå ett behov av kärlek. Man kan vara tacksam för den kärlek man får utan att riktigt kunna hantera att visa den tacksamheten. Saker måste få ta tid, och det enda sättet att bygga upp en trasig tillvaro är att de får ta just den tiden, i en miljö där man inte behöver vara rädd. Rädslan försvinner sakta men säkert om man märker att man inte har anledning att bevara den. Ha tålamod, med både människor och katter.

Slutligen, ät mer tonfisk.