Lurad

Min förbannelse de senaste fem eller så åren — sedan jag flyttade till Skåne, alltså — är att jag aldrig har tid att göra något i Stockholm när jag väl är uppe i trakten igen. Inget undantag den här gången heller.

Maria har en del släkt i Stockholm. En sommarstuga har sålts, den ska vara tom på tisdag och det fanns ”lite kvar att göra”. Ni vet de där programmen på TV där folk har samlat på sig metervis med ski.. saker på höjden i sina hus och tar sig fram mellan sina högar. Kåkar där man hittar tre eller fyra döda katter när de väl städas ut.

Så illa är det inte här. Turs nog. Då hade jag nog fan tagit bilen och åkt söderöver i ren självbevarelsedrift. Vissa vibbar finns dock kvar — man kan raskt konstatera att det jag ser som en naturlig sak att slänga inte nödvändigtvis är fullt så naturlig för en dam i sina bästa år (80+) och att saker gärna får sorteras innan det ska slängas.

Om man nödvändigtvis ska finna sig själv mitt i ett TV-program.. kunde det inte ha varit något lite mer upplyftande? Fångarna på Fortet, kanske. Eller något där man kan vinna en jättehög med pengar.

Turs nog har jag chansen att rekuperera på soffan hos en amerikabrevsskrivare, i gott sällskap av ett par gamla gubbar från norröver. En sällsam bit socialiserande. Ett vattenhål — innan det är dags att åka tillbaka, sova en stund och invänta dagsljuset för en till dags gloriöst skrotlyftande.