Det är så förbannat tacksamt att jobba med svenskar

I mitt yrke har man rätt ofta att göra med utlänningar. Jag arbetar för ett internationellt företag (internspråk engelska). Vi säljer internationellt, vi har kunder över hela världen, vi har leverantörer lite varstans. I och med att jag dessutom pysslar med IT så är det ungefär samma skill sets som används överallt. Det är således ganska enkelt att jämföra hur det fungerar i lite olika företagskulturer.

Innan vi börjar: Det är farligt att generalisera och se generaliseringen som dagens sanning. Det finns tokigt kompetenta indier och kineser där ute. Likaså finns det ganska pissljumma svenskar. Man ska inte över– eller underskatta en individ enkom för att denne ingår i en folkgrupp. I alla fall inte innan personen har bevisat motsatsen ;-)

Sverige

Vi är generellt både plikttrogna och väl pålästa på vad vi nu håller på med. Hierarkierna är oftast ganska små, formaliteten begränsad och det är sällan ett problem att bara ta kontakt med den som sitter på informationen man behöver utan att gå via ett lager med chefer. Svensken har ett sätt att nästan snudd på förminska sin egen arbetsinsats — man gör bara sitt jobb, punkt, oavsett om det så är att göra ritningar för maskiner som kokar kaffe, stoppar hungersnöd och utför hjärnkirurgi samtidigt. Vi vet inte heller hur jävla bra vi har det med betald semester och mamma/pappaledighet och en stor trygghet i och med arbetslagstiftningar.

USA

Amerikanen är en spännande fågel som håller på med sitt — oftast bokstavligen. Man har ett specifikt jobb som man utför, inte nödvändigtvis med någon slags stolthet i resultatet. Om jobbet inte (uppenbarligen) kräver djupare kunskap är det inte säkert att det finns ett driv för att faktiskt lära sig något djupare. Om något är det minsta mer tveksamt tar man det gärna ett varv med chefen för att täcka sin häck (Cover Your Ass, alltså) — folk sticker inte ut halsen i onödan. Om det inte är chefer. Sitter man på ett möte med en amerikan med en C-titel så går det alltid bra. Antingen så har det gått lite sådär men nu så går det minsann bra, eller så går det så bra så änglarna gråter av lycka i himmelen. Något som mot förmodan har gått dåligt har troligen varit positivt i slutänden — möjligen en great learning experience. Har man inte anledning att vara helt ärligt med status på något är det troligtvis alltid bra.

Något som är väldigt trevligt med amerikanen är att den inte fäster speciellt stor vikt vid etnicitet. USA är en smältdegel på riktigt och alla har samma skjortor på sig på kontoret. Det spelar ingen roll om någon heter Jim, Joe, Ahmed, Thuy eller Kekkokkik.

Folk som av någon anledning avslutar sin anställning gör det oftast med hedern i behåll — i alla fall i bemärkelsen att ”getting fired” inte brukar nämnas, snarare används uttryck som ”wish to spend more time with her family” (eller möjligen ”just had a great learning experience”).

Östasien

Här har man gjort Cover Your Ass till en livsstil. Skickar man — gudbevars — ett mail utanför företaget är det gärna CC’at till sina närmsta kollegor, sin chef, sin chefs chef, mottagarens kollegor och mottagarens chef. Asien är stort, men kulturen på lite för många ställen bygger också på att du aldrig säger emot chefen — vilket gör brainstormingsessioner till något rätt ensidigt, där ingen vill sticka ut men alla tycker om chefens idéer.

Förväntad svarstid är låg — det som i Europa eller USA skulle heta ”kan jag få det här nästa vecka?” blir gärna ”kan jag få det här i morgon?”. Folk jobbar röven av sig — ”anställningstrygghet” har nog ingen bra lokal motsvarighet i språken och det finns väldigt, väldiga många som gärna vill ha jobben. Det finns jättegott om kompetent folk i den här regionen men av någon anledning så blir det ändå ofta så att chefer som ansvarar för att få saker gjorda är utlänningar (i alla fall i min bransch) och att de riktigt kompetenta individerna inte verkar vara de som skickar mail till utlänningar.

Få länder i regionen har inte någon slags skum kotym kring sig vad gäller säljande. I Kina förväntas allting prutas ner till 10–30% av utgångspriset, i en del andra länder finns det statliga monopol man verkligen inte vill mucka med om man inte ska få någon slags bekymmer (”fin mobilmast. Det vore ju tråkigt om det skulle visa sig att den inte får stå på det här taket, eller hur..?”)

Sydamerika

Att åka på jobbresa till sydamerika är lite som att åka på semester — i alla fall om man gästar ett annat företag. Folk är jättetrevliga, vill att man mår bra, visar lokala sevärdheter och ser till så man aldrig behöver gå någonstans. På myntets baksida finns det en viss risk för att man faktiskt blir kidnappad, dödad eller kittlad tills man storknar om man vågar sig ut på fel ställen. Är man på ett ens halvstort företag kan man ge sig fan på att det sitter en beväpnad vakt antingen utanför eller i receptionen. Murar har man, till och med på villor. Fattigdomen är på sina ställen stor, politiker gärna korrupta, lokaltrafiken dåligt fungerande. Trots allt detta vill sydamerikanerna visa upp sin allra bästa sida för sina kollegor från utlandet.

Socialism!

Amerikansk politik är intressant. Det finns säkerligen en hel del vettiga politiker, men totalen, med kohandel som introducerar brobyggen i Delstat X i ett förslag som egentligen handlade om sjukvård, är smått vansinnig. Lägg till media och retorik så blir det en ren cirkus, komplett med Bill O’Reilly och Glenn Beck som clowner.

Synen som ger Bill O’Reilly stånd varje morgon och gör resten av världsbefolkningen orolig.

En specifik sak som alltid stört mig en smula — kanske för att jag är en timid svensk herre — är att Socialist används som ett skällsord. Ett spöke man kan slänga på sin motståndare om denne förespråkar något som handlar om att staten ska hjälpa individen. Subventionerad sjukvård? Socialism! Socialism är av ondo och du vill göra det här landet Socialistiskt! Du är oamerikansk! Regleringar i företagande? Socialism! Socialism är av ondo och du vi… Ni greppar.

Fram med spöket, i stället för att diskutera det faktiska förslaget. Vi ser det och ser humorn (och möjligen tragiken) i det. Amerikaner, kan man säga, och skaka på huvudet. Bekvämt. Jag gör det i alla fall.

Det jobbiga är när man börjar läsa vår egen politikbevakning. Jänkarna har socialism som spöke, vi har välfärd. Välfärden som försämras. För vi vill ju inte att välfärden ska försämras, eller hur? Besparingar på Försäkringskassan? Välfärden försämras! Förslag om LAS-förändringar? Välfärden försämras! Reinfeldt går på toaletten? Välfärden försämras!

Och, givetvis, sker det någonsin en skattesänkning kommer den självfallet gå ut över välfärden. Det finns inga alternativ — fram med spöket.

Det är inte så mycket sakfrågorna i sig jag vill försvara — regeringen Reinfeldt har gjort en del bra saker och en del mindre bra saker och det kan man diskutera tills man blir blå i ansiktet. Att det är halvt omöjligt att läsa en kritisk insändare som inte stödjer sig på tänkpåvälfärden-kryckan, däremot, är sorgligt. Vi har blivit amerikanernas spegelbilder. Jag gillar det inte alls.