Varg 141

I augusti fyllde jag 35. Klädmässigt är jag redigt lat och drar på mig vad som ligger mest tillgängligt i garderoben; oftast något svart. Rakar mig ibland, men de flesta dagar ligger skäggstubben någonstans mellan hipster chic och rätt sjavigt.

Jag trivs med mitt jobb, har ganska fria arbetstider, ogillar att kliva upp tidigt och jobbar på grund av det ofta sent. När det är dags att ta bussen hem väntar jag med att gå på tills de som stod vid hållplatsen innan mig hunnit kliva på; man kan kalla det någon slags fix idé om hyfs.

Vi pratar alltså om en helt vanlig vardagslunk - jag är den intetsägande jobbpendlaren som står och fnular med telefonen i mörkret och väntan på bussen. Ända tills det är dags att kliva på, för då erbjuder jag dig att gå före om du väntat längre än vad jag har gjort och jag har hamnat lite närmare dörren. I alla fall om du råkar vara kvinna - som kille kommer du troligen att kliva på utan att ägna mig en tanke på vägen. Jag behöver inte - hinner inte - erbjuda dig något, du är van att ta för dig.

Som kvinna förutsätter du att jag kommer kliva på bussen före dig, trots att du var här först. När det inte händer så går du i och för sig på, men försöker hålla koll på vad jag gör bakom ryggen på dig. Det gör du också när jag kliver av bussen efter dig.

Jag är ett möjligt hot. Du är Rödluvan, jag kan vara vargen på buss 141 mot Svedala. Eller när vi är ensamma i hissen. Hotellkorridoren.

Jag har inte bett om det, troligtvis inte förtjänat det, men jag är det.

Man kan se det här problemet på två sätt, där det första utgår från mig själv: hur orättvist är det inte att en sådan reko helyllekille som jag blir sedd som någon slags potentiell våldtäktsman?

Eller så ställer man sig den viktigare frågan: varför sker det här minst en gång i veckan och hur mycket måste det inte suga för de kvinnor som behöver leva med skiten?

Alla kvinnor? Givetvis inte. Men tillräckligt många. För många.

Risken att man ska råka ut för en överfallsvåldtäkt eller något annat våld på väg hem från bussen är väldigt liten - snudd på obefintlig. Det är få män som pysslar med sånt (de flesta våldtäkter sker inomhus och utförs av någon man känner), kan man argumentera. Det är inte logiskt att dra alla män över en kam - eller rättvist. Nej, helt klart inte.

Men skit i logiken för en stund.

För ett gäng år sedan jobbade jag på Arvikafestivalen som patrullerande trivselvärd. Vi går fram och tillbaka mellan campingen och festivalen, precis som vanligt. Den vägen kallades djungelstigen; lade man sig i gräset i dungen som låg halvvägs till campingen var risken överhängande att man reste sig upp med minst tre sorters kroppsvätskor på kläderna.
Vi hade lärt oss att gå långsammare än folkmassan så man enklare kunde se om någon hade problem - glas i foten, borttappad grupp, borttappad mobil och borttappad nykterhet var alla rätt vanligt förekommande.

Just den här kvällen var det en kvinna som satt på marken vid omklädningsrummen och grät. Jag böjer mig ner, hör efter hur läget är och får en blick som är rent äcklad av att se mig. Ansiktet, kroppsspråket - allt gjorde det tydligt att jag var helt fel person. Linn, som var långt snabbare att inse vad det handlade om, skyfflar undan mig och tar över situationen.

Helt rätt. I det läget var jag helt fel - inte som person, men som man.

Handen på hjärtat, det är inte en sund människa som skulle ifråga sätta en nyss våldtagen kvinnas reaktion där och då. Man hade vunnit VM i skitstövel och förtjänat en rak höger om man börjat argumentera kring att risken är så obefintlig att det är rakt av ologiskt att börja dra alla män över en kam. Det handlar inte om logik, det handlar om en känsla och man är ett rätt stort as om man inte respekterar den.
När det handlar om kvinnor som bloggar om att de känner sig osäkra på stan, varför är det då där rätt läge att som snubbe argumentera kring logik och att det inte är ALLA män som är våldsverkare? För att det är mindre akut? För att kvinnorna är mindre påtagligt obekväma på andra sidan skärmen? För att det går att på bekvämt avstånd känna att man är en hyvens kille som inte förtjänar att klumpas ihop med de där våldsverkarna?

Tyvärr. Du är vargen. Du har kanske inte förtjänat det, du har inte bett om det, du känner inte igen dig som en varg och du vill verkligen inte förknippas med de verkliga asen, men du är det likförbannat.

Frågan är mest vad du gör av det.