Sex med andra

Vi har ett intressant förhållande till sex. I kvällspressen ges tips om de bästa ställningarna för henne, i min Facebookfeed analyser om varför 50 shades of Grey faktiskt går hem och på Apoteket säljs det dildos. Ser man till omgivningen har vi något av en sexrenässans, där gamla tabun om vad som är lämpligt och olämpligt att skriva om, eller gud förbjude sälja, nästan helt verkar ha försvunnit.

Samtidigt vill vi inte prata om vår egen sexualitet med våra vänner, med risk för att det blir dålig stämning. Ämnet är för laddat; det finns saker man inte vill veta, så det snack som blir av sker nästan alltid i den närmsta vänkretsen, eller möjligen efter rejält mycket alkohol.

Det finns en tydlig skillnad mellan sexsnack i media och sexsnack i vänkretsen. Då har vi inte ens berört den intressantaste biten; har du funderat över vem du själv nuppar med och varför det blir just så?

Bara med din partner? Okej - varför det? Du vill inte vara otrogen? Varför inte?

För att täcka in det uppenbara: har man en parrelation med någon gäller det självfallet att man får vara överens om hur den ska fungera, även under täcket. Om ingen sagt något annat är det nog rätt sunt att utgå från normalläget; en vanlig hederlig monogam relation där man inte har sex med någon annan än sin partner. Går man då på egen hand ut och nuppar med någon annan är man en douche.

OK? OK. Åter till varför inte?

Ser man lite krasst statistiskt på det är chansen att du och din partner vill ha lika mycket sex, på ungefär samma vis, ganska minimal. Ovanpå det är chansen att din nuvarande partner är det bästa ligget du någonsin haft någonstans under 20%¹. Även om allt mot förmodan skulle klaffa: är monogam något du är på grund av ett medvetet val eller ren slentrian?

Vad skiljer sig mellan sex och exempelvis brädspel?

Visst, känslor spelar in, mycket mer för sex än för Ticket to Ride². Det som i ett icke sexuellt sammanhang skulle kallas för ett sjukligt kontrollbehov - “du får inte spela brädspel med en annan kille än mig, jag blir svartsjuk” - blir i fallet sex i stället normen. Det kan handla om känslan att vara en sämre person för att man inte räcker till för sin partners sexbehov, att sex är något så fint så det inte ska delas med andra, eller kanske helt enkelt att man är rädd att partnern ska hitta något bättre och överge en.

Är inte det lite udda? Är vi verkligen så osäkra när det kommer till vårt eget värde, att vi behöver ha exklusivt sex med våra partners för att känna oss tillräckliga? Eller är det bara det vi är vana vid, vad normen säger och vad Hollywood pumpar ut?

Hemmavid har vi kört med öppet förhållande i några år - jag antar att man kan se den här posten som att garderoben numera är tom. För min egen del har det gett lite andra effekter än jag trodde det skulle göra, inte minst i att nästan allt handlat om upplevelse snarare än en så stor praktisk skillnad.

Den första är att jag är än mer bekväm i vårt förhållande. Sex är sex, det förändrar inget mellan mig och Maria, vi är bekväma med det. Jag skulle utan tvekan säga att det gjort förhållandet ännu mer stabilt, just för att vi gått förbi den klassiska fällan där man ska oroa sig över att partnern kanske har en annan för att hen luktar parfym eller har ett hårstrå av fel färg på rocken. Nu kan vi i stället lägga tid på de viktiga frågorna, som vems tur det är att mata katten³.

Det andra är friheten att kunna flörta och ta det vidare om situationen uppstår. Det är inget jag nyttjar speciellt ofta, men vetskapen att det inte är ett problem ger en mycket större känsla av frihet än jag hade förutsett. Krasst sett kommer man alltid träffa människor man blir attraherad av, även om man är i ett förhållande; nu kan jag skippa skuldkänslor. Nej, det betyder inte att jag försöker ha sex med alla som är attraktiva, lika lite som att bögar vill ha sex med alla snygga killar. Men om situationen uppstår så finns möjligheten.

För det tredje så sätter vi själva ribban för var vi vill ligga⁴ - om jag skulle känna att mitt liv innehåller för lite sex så är det något jag kan påverka. Jag är för lat för att göra något åt det, men medvetenheten om att det är mitt beslut och bekymmer ger en helt annan känsla än om jag varit begränsad.

Jag tror inte vi är speciellt unika. Ser man på statistik från otrohetssajter så rör det sig om 240 000 konton i Sverige på en av de större⁵ sajterna. Många i våra bekantskapskretsar kör med öppna förhållanden av olika slag, även om få är helt öppna⁴ med att de gör det; det är fortfarande lite väl mycket tabu inblandat.

Sverige ligger runt, men vi pratar väldigt lite om det. Det kanske vi borde göra - inte minst med våra partners, men kanske även med våra vänner. Om inte annat så för att göra ett medvetet val i stället för att flyta med strömmen. Om inte annat så för att ifrågasätta om blotta tanken på sex med andra är nog för att man ska bli orolig över sin relation.

Valet är inte rätt för alla, men diskussionen borde vara det.