Normer: de hjälper oss förstå världen och ger oss gemensamma referenspunkter. Funkar finfint tills någon inte passar in och blir den utstötta gothen, bögen, punkaren, rollspelaren, nörden.

Turs nog är det rätt poppis att belysa och ifrågasätta normer och stereotyper, inte minst i nörd- och queerkretsar. Om någon har missat Tropes vs. Women in Video Games, Myths and misconceptions about asexuality eller How to interact with the introverted kan jag varmt rekommendera dem. Alla tre har delats friskt i min Facebookfeed, en välhärjad bubbla vad gäller normbryteri.

Mestadels. Vissa normer ifrågasätter ingen, men man kanske borde. Vänskap är en av dem.

Jag har stundom ursäktat mig med att jag är sämst i världen på att hålla liv i relationen till mina vänner; jag inte en person som spontant lyfter luren och säger hej. Jag är bekväm med att jag funkar så, speciellt eftersom jag haft 35 år på mig att inse och acceptera det.

Likförbannat ursäktar jag mig; jag bryter ju mot normen, även om jag är bekväm med att jag gör det. Dålig polare.

Jag är tyvärr inte ensam - senaste veckan har två av mina vänner postat att de, av lite olika anledningar, inte är fullt så vänskapliga av sig som man kanske skulle kunna förvänta sig.
Ursäktande poster: förlåt att jag inte är så kul/trevlig/närvarande/social som jag borde vara. Just nu. Det går över.

Låt oss återkoppla till normer och populärkultur. Det finns två vänskapsstereotyper som återkommer gång på gång i nästan all populärkultur: bästisarna och ensamvargen.

Bästisarna är kompisgänget som det hela kretsar kring: Bert, Åke och Lill-Erik. Buffy/Scoobies. Harry, Hermione och Ron. Bamse och Snigel. Krille och Janne. The mane six. Jerry, Elaine, George och Kramer. Hela ensemblen från Friends.

Ensamvargen är i stället rejält skeptisk mot nästan allt och alla: Geralt av Rivia, Rick Grimes, Katniss Everdeen, Dr. House eller Batman. Ensamvargen tror inte på vänner, utan på mer eller mindre temporära allianser för ömsesidiga fördelar här och nu. De få riktiga vännerna är oroliga för vargens välbefinnande.

Ingen av stereotyperna passar speciellt väl in på mig. Jag tycker om att umgås med folk, när jag känner mig social. Jag har inget emot att sitta i samma rum som andra, djupt försjunken i något helt annat än vad de andra pysslar med. Att sitta i en bil och inte säga något på en kvart är inte ett problem. Jag kan knarka människor, speciellt om de är nya och spännande. Fester är generellt rätt ointressanta, om jag inte är på någon udda energitopp.
Allt det skulle bli sjukt tråkig TV; för långsam karaktärsutveckling, för långsam story.

För asocial för bästisarna, för social för ensamvargen. Jag är den teoretiska sidokaraktären som dyker upp en gång varannan säsong, tar en öl med huvudkaraktären och pratar om livet och försvinner iväg igen utan att påverka storylinen. Just den karaktären som aldrig finns, då det inte passar in i manus.

Vilket är lite synd, då massvis av den media man utsätts för från barnsben och framåt tenderar utgå från någon av stereotyperna. Vänner umgås - mycket. Nästan i varje avsnitt, de är ju trots allt vänner. De blir inte trötta på varandra, men för dramaturgins skull går lite troll i vänskapen då och då. Sedan mynnar det ut i att allt löste sig till slut, så fort karaktärerna bara hunnit umgås lite mer.
Ge det några avsnitt så blir till och med Xander och Anya vänner igen.

För mig är det helt andra saker som gör vänskap; något jag uppskattar mycket är de jag kan plocka upp tråden med igen efter en månad, två år, fyra år eller möjligen tio. De dömer inte och vi har inte avskrivit kontakten bara för att vi inte umgåtts aktivt på ett tag.
De som jag precis träffat och fortfarande är nya och spännande och man umgås med lite mer intensivt under en period, för att sedan trappa ner när det blir någon slags mättnad. Eller de som accepterar att jag funkar som jag funkar. Vilket, krasst sett, är alla som skulle beskriva sig själv som en vän till mig.

Jag skulle fortfarande vilja träffa vissa av mina vänner mer, men det är nog dags att sluta ursäkta mig för att jag inte når upp till normen. Ni står uppenbarligen ut med mig ändå.