Man ska ifrågasätta sina fördomar. Jag spenderade fyra månader debatterandes i en Facebookgrupp med rasister. Det här är min lärdom; mina slutsatser av fyra månader i ett hörn av Internet där man infört jaktkvot på sansad diskussion.

Dagens eko

Jag gav mig in i Facebookgruppen Fri politisk grupp för alla ärliga människor utan skygglappar. Det brukar ju pratas om att ta debatten med rasisterna; jag har varit tveksam till hur effektivt det faktiskt är, men hela övningen handlade om att ifrågasätta mina sanningar. Leva som man lär. Gruppen passade bra då den bestod av blandat klientel, med en viss övervikt av de som skulle beskriva sig själva som “Sverigevänner”.

Det som skiljer rasismdebatten från mycket annat på nätet ligger i att den engagerar mångt fler gräsrötter. Att folk engagerar sig i något är bra, men det styr också debatten på ett ganska spännande vis. Vi belönar helt fel saker med uppmärksamhet.

Hälften av Facebooks användare har 200 eller färre vänner - är du en genomsnittlig användare och postar något får du en handfull likes och kommentarer som respons. Postar du något med en viss social cirkel eller grupp som målgrupp - oavsett om det rör sig om fosterlandsvurmare eller lajvare - lär du få långt mycket mer respons än så.

Skriv något kontroversiellt så belönas du dessutom; dels av de som håller med dig i form av likes, dels av de som inte håller med dig i form av kommentarer. Bägge sortens handlingar gör att dina kommande poster har större chans att dyka upp i andras nyhetsflöden. Vi gör varandra till goda demagoger genom att ge uppmärksamhet och vikt till kontrovers; systemet hjälper glatt till.

Eller för att anknyta inläggets ämne: ifrågasätt rasistiska uttalanden så kommer du få framtida rasistiska uttalanden levererade i flödet; Facebooks algoritmer gav mig fyra rätt deprimerande månader, med en daglig och rejäl dos skit.

Sånt är tärande. Jag kom på mig själv flera gånger med att vara kortare eller stundom rakt av omotiverat otrevlig efter att ha tragglat mig genom eländet. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det jag tycker är viktigt och bra kommer levererat på precis samma vis. Jag ser fler positiva poster om feminism för att jag klickar like på positiva poster om feminism.

Man skapar sig ekokammare att leva i, oavsett om det handlar om rasism, datorspel eller feminism.

Ludd

Det som stör mig mest med hela rasismdebatten, både på och utanför Facebook, är att den är luddig på så många plan. Hudfärg, religion och härkomst blandas friskt och får stå som ersättare för varandra; rör inlägget muslimska män är det underförstått att det är araber. Rör inlägget araber är det underförstått att det är muslimer. Eller min personliga favorit, när muslimer som grupp ställs mot vita som grupp: om vi släpper in fler muslimer kommer vita till slut vara en minoritet.

Skala gör sig heller inte besvär - är det något ortodoxt stolpskott i England som gör en video med något religiöst betingat våldsbejakande trams blir tokdåren helt plötsligt en representant allra minst för invandrande muslimer i Europa, men ibland till och med för muslimer som helhet.

Det är ett perfekt klimat för de som vill peka på problem och samtidigt glida undan från att konkretisera dem eller gå in på vem som står för vilken åsikt. Det är också ett perfekt klimat för att, medvetet eller omedvetet, langa lite bensin på rasismens eld medan man själv kan ursäkta sig med att man bara ifrågasätter en religion eller påtalar en sanning om någon kultur.

Med det inte sagt att det finns saker som är för heliga att ifrågasätta, men det är en rätt fet skillnad mellan att misstänkliggöra och ifrågasätta. Det som delas friskt på Facebook handlar nästan uteslutande om misstänkliggörande.

Inte för att rasism på något vis har ensamrätt på det; ser man till datorspel så fungerar även #gamergate efter precis samma principer.

Isolerat är ett enskilt inlägg möjligen luddigt, men inte ett problem. Satt i system, med tusentals luddiga inlägg, går det definitivt att skönja ganska tråkiga trender. Mycket av det som sprids sprids också av ett relativt fåtal aktiva gräsrötter som dagligen delar länkar med ett budskap som faller i smaken.

Rening

En vacker dag upphörde gruppen att existera, troligen på grund av många anmälningar; inte helt konstigt i och med att det postades bild och film på döda människor på nästan daglig basis.
Jag kom på mig själv med att inte ha sett en enda post om hemska muslimer på några dagar. Gruppen ombildades med samma namn. Jag gick inte med i den igen.

Det finns en gräns för allt: min var passerad och jag hade krasst sett mycket bättre dagar när jag slapp se och ifrågasätta en strid ström av rasistiskt ludd som bara blev mer intensiv ju mer den ifrågasattes.

Slutsats

Det är värdelöst att ta debatten i öppna grupper på nätet. Jag tar den gärna med människor jag känner eller med vänners vänner då det oftare innebär att både jag och motparten har ett intresse i att vara civila mot varandra och uppnå något. I slumpvisa grupper riskerar man fastna i ett diskussionsträsk utan slut med någon luddkrälare.

I framtiden får det i stället handla om återpostade länkar till vettiga inlägg och att fortsätta skriva. Med lite tur får en text någon att tänka till och ifrågasätta sina egna handlingar och tankemönster; det är värt mer än billiga retoriska poänger i etern.

Mest av allt tänker jag försöka utvärdera mig själv lite mer, för mekanismerna bakom luddrasismen är inte på något vis unika, utan snarare mänskliga. Man kan se samma problem även inom andra rörelser.

Det är svårt att sätta sig själv och sina idéer i ett större perspektiv; vi lever med förutfattade meningar, sanningar som inte alls är sanningar och fixar bara att hålla isär 150 personer på individnivå. Därtill undviker vi det som rubbar våra cirklar och kommer ihåg det som aldrig hände.

Kombinera det med ett medielandskap där allt handlar om hur snabbt en nyhet kan kablas ut till omvärlden. Det är imponerande att vi fungerar så väl som vi gör i större samhällen; vi har vuxit från vår biologi.

Antingen kompenserar vi själva för det genom medvetenhet eller så gör någon annan det åt oss.