Förmågan att skjuta saker på framtiden; först gör man det, sedan blir det lite jobbigt och pinsamt att man gjort det, så man skjuter på det lite till. Då vore det ju sjukt pinsamt att inte prestera ett rent episkt resultat nu när det tagit så lång tid, så man funderar på hur man kan nå upp till sina egna höga ambitioner.

Får nog bli i morgon. Då har jag tid. Då lägger jag kvällen på det. Booyah.

Två veckors inaktivitet senare har man landat mitt i pinsamhetens träsk och behöver uppenbarligen uppbringa en ännu mer episk prestation för att motivera all den här tiden.

I mitt fall är det socklådan. Jag äger jävligt många sockor.

Tänk dig nidbilden av skosamlarens garderob - smockfull av skor som används en gång i aldrig och där dess sko-feeder inte ställer sig frågan om neongula pumps är ett så praktiskt vardagsplagg att man verkligen behöver tre par.

Jag önskar jag kunde säga att det var min socklåda, för det finns i alla fall någon slags medvetenhet i valet av gula pumps. Socklådan kör i stället hårt efter Hotel California; You can check out any time you like, but you can never leave. Spelar ingen roll hur många hål en socka har, de hittar på något magiskt jävla vis tillbaka till socklådan i stället för till soporna. En del är jag inte ens säker på var de kommer från; skulle man hitta folk mördade utan sockor i närområdet så skulle jag seriöst överväga att tipsa polisen om den.

Det saknas alltså inga bra ursäkter för varför jag inte tagit tag i socklådesituationen under flera års tid: jag äger ingen eldkastare, min livförsäkring är troligtvis inte nog hög, det är tveksamt om ringbrynja skyddar mot sockmonster.

Eller så var det att skjuta saker på framtiden, vara medveten om det och förbanna sig själv över det.

Det tog längre tid att skriva den här texten än att faktiskt ta hand om socklådan. Tror det får bli en lärdom tills nästa gång tankespöket socklåda dyker upp i mitt liv. Ta hand om din socklåda innan den tar hand om dig; det enda som gör ont är ångesten.