Min närhet har pratat mycket om övergrepp på sistone. Dels på ett generellt plan, i form av att kvinnor i lajvhobbyn börjat jämföra dåliga erfarenheter och sett att vissa snubbar förekommer i flera berättelser. Det i sin tur leder till nyvakenhet för lajvarrangörer som behöver ta ställning till hur de ska hantera att deltagare är obekväma med andra deltagare: när säger man att deltagare inte får delta på lajvet? Var går gränsen?

(Det här är inte unikt för lajv, däremot har det börjat diskuteras lite mer öppet inom den hobbyn, vilket leder till en medvetenhet jag inte sett på så många andra ställen. Hoppas det sprider sig.)

Dels har det blivit lite mer personligt då en av situationerna både innefattar en vän som gått igenom en del skit och Maria, min partner in crime, sambo och fästmö, på lajvarrangörssidan. Det blev infekterat och har analyserats sönder och samman, på ett inte alltid helt respektfullt eller konstruktivt vis.

Ovanpå det har jag en vän som är åtalad för något i övergreppssvängen med fängelse på straffskalan.

Sammantaget blev det läge att tänka efter mer kring övergrepp än vad jag gjort innan. Skämmigt att det blev så här pass sent i livet, men inte så jävla konstigt. Vi är kollektivt rätt kassa på orsak och verkan.

Sunkigheter fördöms gärna, högt och ljudligt. Metervis med Facebookvägginlägg läggs på hur man praktiskt hanterar skit som har hänt, vem som ska portas och vem som är OK. Nivåer försöker hittas så det blir lite mer objektivt och inte så beroende på person och fall. Någon känner sig alltid manad att påpeka att man bör vara försiktig så det inte blir förtal. Blir lite tröttsamt efter tionde gången.

Jag kan tycka att vi missar några viktigare frågor.

Varför? Visst, situationen behöver hanteras som den är, men vore det inte lite smutt att ställa sig just frågan varför det blev ett övergrepp? Hur resonerade förövaren? Hur kan vi kollektivt stävja det? Jobbigt? Säkert. Både att ställa frågan och att göra något åt det. Garanterat mer jobb än att ha åsikter om det på Fejan - men för att lösa ett problem underlättar det om man först förstår problemet.

Den andra handlar om att se över sitt eget beteende. Den människa som inte någon gång gjort en annan illa till mods finns inte. Vad har du med dig i ditt eget bagage? Om svaret är ingenting, tänk om. Ångrar du inget är risken att du är en del av problemet. Ångrar du något? Bra. Hur förmedlar du den lärdomen till andra? Eller backar du för att det finns en risk att du ses som en sämre människa om du står för dina snedsteg?

Den tredje, förlåtelse. Övergrepp händer. Hur hjälper man som vän förövaren att gå vidare och bli en bättre människa? Jag är rätt övertygad om att det inte är genom att vända ryggen till - eller för den delen att hålla denne om ryggen i vått och torrt. Någonstans behöver man hitta en nivå man kan vara bekväm med. Vi känner alla förövare, högst troligen flera stycken. Kan man inte prata om en väg tillbaka så gör vi varken offer eller förövare en tjänst.