Medeltid, tedelmid

I samma kretsar som knarkar textilier och ylleplagg sydda Efter Fynd¹ är vecka 32 den egentliga sommaren. Gotlandsfärjan packas full av tokdårar medeltidare som spenderat året med att längta hit och nu, för att köa på en gräsmatta inför samma eldshow som förra året, lyssna på samma blåröda trubadur som vanligt och nattetid drälla runt på Visbys gator, plakata på allt äppelvin som bolaget förmås uppbringa.

Medeltidsveckan, Visby. Året är nominellt 1361. Igen. Som varje år, eftersom man då kan reenacta danskens slakt av gotländska bönder². Inte för att årtalet egentligen är speciellt viktigt; veckan är infesterad av landsknektar (1400-tal och framåt), vikingar (fram till år 1066’ish), barbarer och pirater.

Vi tar det igen. Landsknektar, vikingar, barbarer och pirater. Det är lite som ett dåligt lajv där arrangörerna från början hade en idé om ett tema och sedan gett upp den steg för steg i takt med att deltagarna börjat fråga om det är OK att komma som en nekromantikerninjakult för att till slut bara säga ja till vad skit som helst, strax innan de dränkt sina sorger i rödvin; det är så man får barbarer. Killar med kagge i stället för sexpack, en skabbig hud över axlarna och ett par pösbyxor är, låt oss uttrycka det milt, mer Birger Barbaren än Conan the Barbarian.

Piraterna förtjänar ett helt egen kapitel i We don’t give a fuck-boken. Vi tar ett medeltidsevent, blandar in en gnutta kajal, en korsett, trekantshatten plus en flaska med rom och får i andra änden ut en sisådär lyckad imitation av Jack Sparrow. Eftersom de mest håller sig på Sparrow Hill och ändå får ses som relativt respektabla människor är den stående teorin att hela piratklungan lider av kollektiv dyskalkyli och har misstagit 1361 för 1631. Lätt hänt, en gravt misshandlad trea skulle ju kunna se ut som en sexa. Om man är närsynt. Och kisar. I motljus.

Och så marknaden - sjukt oförskämt ställe. Inte för att de har krimskrams, för det är väl klart att lilla Anna ska få ett träsvärd att slå lilla Stefan i huvudet med och ingen har anklagat föräldrar för konsekvensanalys och lasarettet ligger bara några minuter bort - men för att det finns alldeles för många snygga saker. Prylar man vill ha, men inte skulle ha tid att använda. Två som är värda att nämna är Historiska Fynd som gör snygga replikor av historiska… fynd… och Sarah Burchill som sprudlar av kreativt stuff, stundom av det lite mer ekivoka slaget³, även om de två är i gott sällskap av andra hot mot min plånboks generella tjocklek. Samma hot som förra året, mestandels. Och året innan dess.

År efter år repeterar vi traditioner. Dreglar över smycken, står i bankomatkön vid ICA Torgkassen eftersom man är för korkad för att ta ut pengar i någon annan bankomat, steks i gassande solsken och timtal inför Trix eldshow, äter glass, hör någon misslyckas med att sjunga Loke, ser Gråfötterna dividera över vem som ska stå var på scenen och tusen andra små saker som tillsammans ger samma gamla medeltidsvecka som alltid.

Vad är då charmen? Tack för att du frågade. Veckan är blott en tunn fernissa som låter oss hitta ursäkter för att umgås. Traditioner vi kan samlas kring, ha som en gemensam identitet och som ger en miljö där vardagen bytts ut mot en alternativ verklighet där mantelragg⁴ fungerar. Illusionen av ön där vare sig kvällen eller strandfesten någonsin tar slut, där samhällsklass raderats till förmån för status efter dräkternas snygghet och där det viktiga är att umgås, om det så är över en kopp te, en öl eller gräsfläckar.

Sju dagar per år, på en kalkö i Östersjön. Booyah!