Perspektiv

En gång i dåtiden fick jag syn på en bok tvärs över en bokhandel och förstod direkt utifrån omslaget vad den handlade om. Då detta händer rätt sällan var jag tvungen att köpa vad som visade sig vara Don’t make me think, en fackbok om att göra (web)design tillgänglig. Det jag alltid har uppskattat med den är att den lever som den lär, till skillnad från det stora flertalet böcker om design: i stället för att drunkna i sida upp och sida ner med text så håller den sig kort, koncis och med en layout som framhäver poängerna i texten.

Många år passerar.

Nyligen lunchade jag med en gammal kollega och vän som nämnde en doktorsavhandling om serier, gjord i serieform: Unflattening, av Nick Sousanis. En avhandling som lever som den lär. Ovanligt. Akademian är väldigt förtjust i långa texter, strösslade med lika delar ordspya och källhänvisningar - alternativa medier hör till undantagen.

Serier har redan som det är en speciell plats i min bokhylla. För mig har formatet alltid träffat en sweet spot mellan filmens snabba framvart där allt kommer serverat utan tid för eftertanke, och textens krav på fantasin för att måla upp det man läser. Detaljer som svårligen kan beskrivas i text¹. Verk som Maus där både symboliken - judar som möss, tyskar katter, polacker grisar - tecknarstilen och en ganska omfattande research ger vikt åt en både en överleveres berättelse och åt människorna i den². Eller Flight, en serie antologier där nästan ingen historia skulle göra sig väl vare sig i text eller i film och poängen är att söka inspirera och väcka fantasin.

Unflattening hade alltså lite att leva upp till, som en avhandling både av och i ett av mina absoluta favoritmedium. Den levererade. Jag hade förväntat mig intressanta grepp för att påvisa styrkorna med mediumet - i stället fick jag perspektiv. Bokstavligen.

Det är hela bilden som Unflattening målar upp - perspektiv. Hur man får dem, hur man inser att man saknar dem och hur man snöar in utan dem. Det kanske låter basalt, men genom ett knivskarpt fokus på behovet av perspektiv lyckas Sousanis både ifrågasätta texten som den finaste kulturbäraren och att man minskar möjligheten att presentera flera perspektiv om man begränsar sig till endast ett medium. Hur perspektiv inte måste leda till att finna en enda sanning i en fråga, utan att det finns ett värde i att odla flera olika, även om de ger helt olika svar. Hur det finns ett värde i att se perspektiv från helt olika områden för att få nya svar.

Och kanske mest intressant just för serien som format, hur text och bild ger olika perspektiv baserat på hur vi tar in de respektive medierna. Texten tar vi in seriellt, ord för ord, rad för rad. Bilden tar vi in som en helhet så snabbt att vi knappt hinner överväga hur vi faktiskt tog in även den bit för bit i takt med att ögonen flackar runt, men långt från i en strukturerad ordning, ord för ord, rad for rad, som vi gör med text.

Inget av det här är nytt eller banbrytande i sig, men Sousanis lyckas paketera allt på ett vis som knyter ihop helheten med en röd tråd. En tråd som lyckas binda ihop Galileo, Tufte, Flatland och Gestalt. En tråd som gjorde det möjligt att att sätta fingret på varför jag har en sådan förkärlek både för Don’t make me think och för serien som medium.

Det är väldigt sällan jag läser något som ger en så pass frisk leverans av tankegods, men det här är definitivt en bok som lämnade lite att grunna på. Jag misstänker att den kan komma influera både hur jag ser på design, presentation och på hur man kan tänka kring att tänka.

För den nyfikne finns det ett utdrag på författarens hemsida.