Skattemedel och teatersmink

För 15 år sedan hade jag en chef som var djupt irriterad över att staten gav pengar till ungdomsförbund, då specifikt Sverok, det jag själv var aktiv inom. “Varför ska vi betala skatt för att ni ska köpa spel? Det borde vi ju inte betala för.” - och det hade hen ju helt rätt i, samtidigt som poängen helt missades. Det handlade om perspektiv, eller möjligen bristen på det, för i chefens ögon så var det bara pengar som försvann ut i etern, vilket kanske inte är så konstigt. Hen hade inget intresse i vad som faktiskt blev av de pengarna. Ingen insyn i vad det egentligen handlade om.

Det hade jag kanske inte själv heller, 21 år gammal.

Jag skriver detta på ett tåg på väg hem från SM i Cosplay (som hålls på konventet NärCon), en hobby man gott kan beskriva som utklädnad med ett uns av teater, om man vill ge sig på att göra precis samma misstag som min forne chef. Även om det är ett korrekt sätt att beskriva det på så har man inte ens skrapat på fernissan.

Men i ärlighetens namn är jag helt fel person för att presentera Cosplay - jag är ungefär dubbelt så gammal som snittsbesökaren på NärCon och det kretsar kring en Japankultur som jag inte tycker är speciellt intressant.

Vad vi däremot kan göra är att vända på frågan och säga vad Cosplay inte är:

• Cosplay är inte stökigt - Tusentals tonåringar, litet utrymme, ingen alkohol. Jag jobbade några år på Arvikafestivalen när det begav sig, det är som natt och dag. Inte för att Arvika var dåligt - det var en festival som logistiskt var OK välskött och hade trevliga besökare överlag - men inom Cosplay slipper man fotskador när någon vandrat över krossat glas, eller är lite för full för att hitta till sitt eget tält, eller blivit antastad av någon som var lite för full för att hitta till sitt eget tält.

• Cosplay är inte passivt - besökarna har lagt ner varierande mängder tid på sina dräkter, men den absoluta merparten har dräkter som krävt någon slags jobb att ordna, då i form av research, beställning, sömnad, skulptering och - kanske viktigast av allt - en vettig plan för hur man ska hinna bli färdig i tid.
  Även om man skulle tycka sömnad och skulptur och dylika kulturella saker är trams och tid i sjön (helt OK - det är inte olagligt att vara inskränkt) så finns det en jävligt uppenbar vinst i att unga människor lär sig jobba framåt med projekt som varar längre än en tvåveckorsperiod.

• Cosplay är inte exkluderande - Gender bending är inget konstigt. En av SM-deltagarna spelade en kvinnlig version av en karaktär som ursprungligen är manlig, inga som helst konstigheter. Hudfärg tycks inte heller vara något som folk bryr sig om. Eller kroppsform. Eller storlek. Det förekommer säkert att folk tråkas för diverse saker ändå - Cosplayare är ju också människor - men det sker i så fall på en skala som inte tvingar merparten att anpassa sig till något skitsmalt nålsöga på samma vis som TV eller film gör.

• Cosplay är inte våldsamt - Det råder ingen brist på tvåmeters egentillverkade svärd; vapen och våldskultur är definitivt en del av underlaget, på precis samma vis som i mycken annan media. Det tar sig däremot inte uttryck i umgänget - slagsmål är något som är så pass sällsynt så det är ett extremt undantag. Det enda fallet jag hört talas om rörde föräldrar, inte cosplayarna själva.
  (Precis när jag skriver detta så säger en deltagare några säten bort “Man tar ju inte på någons PVC-figurer utan att fråga” med lätt upprörd röst. En ganska bra illustration av nivån)

• Cosplay är inte utopiskt - vi snackar fortfarande om människor. Även om jag skrivit en massa bra saker ovan så finns det bekymmer med bland annat objektifiering och gränser, men det är en rörelse som verkar hantera det på ett rätt bra vis. Problemen lyfts fram och hanteras, i stället för att gömmas undan.

• Cosplay är inte hierarkiskt - Vill man rådda ihop ett Cosplaykonvent så är det bara att göra ett. Man behöver kanske lära sig hur man gör reklam, bokar en lokal, fixar en scen, hur man sköter backstage, hur man ljussätter, hur man får folk att hjälpa till och en massa andra praktiska saker på vägen, men det finns ingen riksorganisation som har ensamrätt på att göra konvent.

Det är den sista punkten som är den kanske viktigaste och som också svarar på varför det finns ett väldigt konkret värde i att skyffla pengar in i verksamheter man inte förstår: för att de som förstår dem kan få en chans att växa och bli nästa generations utförare. De som lär sig vad som är en faktisk begränsning och vad som inte är en. De som lär sig jobba ihop.

De som lär sig nätverka med andra som också får saker att hända. Tillsammans.

Man behöver inte alltid förstå framtiden och det är ingen som kräver att man måste försöka, men om du är skeptisk till ungdomskultur, ställ dig frågan vad den inte är. Och finner du dig svarslös är det kanske läge att bara nicka och lita på att det blir bra i slutänden.