Kult, inte bara ett rollspel

Det finns en dialog jag har haft att se fram emot strax innan påsk varje år de senaste femton åren. Välmenande kollegor som vill slöprata lite. Storhelger är ju ett tacksamt ämne att bonda med sina arbetskamrater kring.

I teorin.

– Så vad ska du göra i påsk?
– GothCon. Alltså, spelkonvent i Göteborg.
– Så man… spelar spel? Vaddå, hela helgen?
– Nej. Eller jo. De flesta gör ju det. Man jag ska jobba…
– Så du får betalt?
– Hahahah.. oj, förlåt. Det var en seriös fråga? Nej, det är ideellt. Ingen får betalt.
– Så.. okej. Varför gör du det där?

Och jag har ju dragit av några bullshitsvar som låter bra: “det är kul och givande att jobba ideellt”, “jag får träffa en massa bra folk jag inte träffar annars”. Fast det stämmer ju inte. Nu är jag trött på att mörka sanningen. Den är absurd och lögnen smälter så väl in i nördkulturen. Maskerar en långsam, krypande förändring.

För 15 år sedan var konventets parkering full av rätt risiga bilar. Den sorten där man blir imponerad över hur väl rost ändå lyckas hålla ihop en kaross och där avgasröret hänger kvar med hjälp av buntband och tuggummi. Nu är det en helt annan klass, en och annan Tesla, någon Porsche och en hemsk massa Volvokombis.

Kombiträsket är ett symptom av en annan förändring, i och med att folk har blivit gamla nog att producera barn och medta sina snotlings till konventet. Det började gradvis med en och annan sjuåring. Nu är det en fullkomlig explosion av barn i alla möjliga åldrar; tillräckligt många för en hel rollspelsgrupp av förskoleklassare som spelar My Little Pony.

Indoktrineringen av nästa generation är alltså komplett, rosa och ponnyformad. Konventet är inte ett arrangemang för ungdomar längre, utan har eskalerat till en tillställning för livets alla skeden. Ge det 20 år till så kommer man kunna bli begravd i lunden bakom Hvitfeldtska, under en anonym T12-formad gravsten.

GothCon har alltså steg för steg övergått till en nördig version av Jehovas Vittnen. Spela spel. Konformera. Köp merch för att passa in i gemenskapen, vi är inkluderande och öppna för alla. Nämnde jag att vi tar kort?

Visst låter det barockt? Ta då en stund och tänk tillbaka på dina egna upplevelser.

Trodde du verkligen att kön till incheckningen alltid är lång och långsam på grund av planering? Att den saknade pjäsen i brädspelet du precis lånade saknas av en slump? Att det inte var högst utstuderat att ni inte fick någon spelledare? Att ni fick vänta i timmar på att konventet skulle öppna? Att byggnaden med sovsalarna bara öppnas en gång i timmen nattetid?

Stå på norras parkering, blunda och lyssna. Det svaga surret du hör är Den Stora Maskinen, den som drivs av mänskligt lidande och som staben måste vrida upp så den inte blir vred. Om du suttit i norra byggnaden det sprungit förbi stressade vitskjortor strax efter ljuset oförklarligen har slocknat så är det maskinen som måste vridas upp. Den står där i ett stort pentagram ritat i askan från 14 000 kvarglömda Magickort¹. 12 svarta ljus är ett stående inslag på inköpslistan varje år, en spelgrupp brukar ta med sig grishuvudet.

Vitskjortorna - staben - är ju ett kapitel för sig. Som du säkert gissat är det jävligt opraktiskt med vita skjortor på ett fyra dagar långt konvent. Varför, vän av ordning, tror du då att man har dessa skjortor? För att tydligt visa för besökarna vem man kan ställa frågor till? Hah! Tillåt mig le.

Kragen döljer gälarna och den fadda doften av tång kan förklaras bort med att plagget har burits några dagar.

Nu frågar du dig säkert om staben då egentligen är någon slags deep ones² - ja. Precis så. Det är också därför staben tycks bestå av samma personer år efter år. När någon nykomling börjar förstå lite för mycket av hur det egentligen ligger till så byts denne ut mot en simulacra med gälar (och en ny liten T12 i lunden bakom skolan).

Tro inte att det är så enkelt att spelhobbyn har gått mainstream och gått i arv över generationer på egen hand och att det finns en lockelse med att arrangera stora event tillsammans. Inte när det finns en så pass uppenbar förklaring som en fiskmänniskokonspiration.

Det tog 15 år, men de har börjat misstänka att jag vet. Jag skriver sanningen omgiven av misstänksamma, radiokoordinerade fiskmänniskor och det här är det sista jag gör innan jag flyr under jubileumsfyrverkeriet medan de är distraherade.

Allt jag kan göra är uppmana er till att öppna ögonen. Hitta gälarna bakom kragen.