Året var 1999 och jag hade lajvat till och från sedan något år. Eftersom årets julklapp redan 1996 hade varit internetpaketet och lajvare gärna var unga och i någon slags framkant så hade de flesta lajven hemsidor (eller någon slags tappert försök därtill, gärna med besöksräknare och en Under Construction-skylt). Diskussionen om huruvida man kunde skippa pappersutskick gick fortfarande varm på g-punkt, dåtidens vattenhål för folk som ville ha rätt på nätet.

Summa summarum, det producerades fortfarande svulstiga lajvutskick av en sort som inte längre förekommer. Ett av de allra svulstigaste utskicken tillhörde ett tillika svulstigt lajv: Carolus Rex.

Carolus var det första lajvet jag upptäckte som försökte sig på vad man sedermera kom att kalla 360, alltså en tanke om att göra lajvet så trovärdigt som möjligt genom att ta bort alla moment som kunde företa spelupplevelsen. Man gick aldrig ur sin roll och det omgivningen skulle innehålla så lite som möjligt som kunde förstöra illusionen.

Dessutom utspelade sig lajvet på en gammal rysk ubåt, vilket gjorde att det fanns bra förutsättningar för att lyckas. Det kanske låter lite torftigare i dag, när var och varannat hype’at lajv utspelar sig på ett slott eller en herrgård, men var det något alldeles speciellt.

Utöver ubåten imponerade alltså utskicket. Man hade gått in för att göra något som såg ut att passa in i världen som lajvet utspelade sig i. Det var dessutom, till skillnad från många andra lajvutskick, ett gediget jobb nedlagt.

Det jag inte visste när jag betalade in lajvavgiften, den för tiden ganska saftiga summan 800 kronor, var hur Carolus var en försmak av mina närmaste två decennier. Hur deltagarna gott och väl kan beskrivas som en en vem-är-vem för Sverok sent 90-tal eller hur många av de jag spelade med skulle bli nära vänner, fast först många år senare.

Eller för den delen hur jag själv mindre än ett år senare stått och tryckt ut tiotusentals sidor med liknande utskick i en källarlokal på Kungsholms Hamnplan, sex våningar under Sverok Stockholms dåvarande kansli.

Som med all lajvnostalgi så ligger det mesta i betraktarens ögon. Det jag såg i det utskicket är inte det samma som andra såg i det. Men när jag ändå hade ett liggandes i hyfsat skick så kändes det synd och skam att inte återdigitalisera det för omvärldens nöje.

Med författarnas goda minne: Carolus Rex, utskicket