I heard it on the radio

Förra hösten köpte jag min dyraste och sämsta radio någonsin. Den kostade 600 kronor, var rätt sliten och skulle nog ha brunnit upp om jag kopplat in den i vägguttaget. Men så är den också byggd 1943.

Tiden springer gärna ifrån gammal elektronik. Även om kontakten nog hade gått in i ett ojordat vägguttag och radion faktiskt drivs på 220V så vet man aldrig om någon komponent lagt av, om gummit kring kablarna spruckit sönder, om något som inte borde kunna bli strömförande ändå blivit det eller hundra andra sådär halvdåliga saker. Jag kopplade aldrig in den som den var.

På sätt och vis är det synd, för det har gått in mycket hantverk i en radio från den tiden och den har en historia att berätta. Kanske till och med flera; det ryms ju trots allt en hel del i en gammal trälåda.

En historia handlar om krig och hur en radio tillverkad i Sverige 1943 innehåller en serie radiorör som började tillverkas av holländska Philips år 1941. Vi handlade friskt med nazityskland under andra världskriget; det kan hända att rören skeppats över den vägen. Kanske producerades de i Sverige. Kanske i något annat icke ockuperat land. Oavsett hur det gick till så är det ett kvitto på att livet inte stod still, ens under pågående världskrig.

Radiorör - det satt fyra i radion - är också intressanta. De hade utvecklats mycket sedan tidigt 1900-tal¹ och nu var de både mindre och bättre än någonsin. Man tävlade, då som nu, om att bygga mindre apparater med bättre ljud. Radiorörens kvalité var en stor del av den tävlan.

Jag tror inte någon som var inblandad i min radio ens kunde föreställa sig att man fyra år senare skulle komma att uppfinna transistorn och att den skulle förändra hela radiomarknaden. I slutet av 50-talet hade radioapparaterna hunnit bli mindre, fått färre och mer pålitliga komponenter och därtill blivit oändligt mycket billigare, till nivån att rörradion var på god väg att förpassas till historien.

Man hade nog heller inte föreställt sig att den här modellen radio skulle bli omodern på några år. Tekniken bakom FM-sändningar var i och för sig känd i USA, men det skulle dröja fyra år till innan man år 1947 började sända på FM-band även i Stockholm. Det fanns 1943 alltså ingen poäng med att bygga en radio som förstod FM eftersom ingen sände i det. Radion fungerade säkert som den skulle i många år till - FM tog ett tag på sig att bli etablerat - men den var ändå en investering på många tusenlappar i dagens penningvärde som redan efter ett fåtal år hann bli omodern.

1943 var allt detta dolt i en slöja av framtid och man monterade, snickrade och lödde omsorgsfullt ihop hundratals delar till en mottagare med serienumret 53168.

74 år senare var det så dags att byta ut den fuktskadade högtalargrillen, montera bort all elektronik och stoppa in en minimal liten dator som är miljontals gånger mer komplex än radioelektroniken någonsin var. Man hade lätt fått plats med 20 sådana enkortsdatorer² på samma utrymme som den gamla elektroniken. Teknikutvecklingen kunde inte ha varit mer slående.

Högtalarelementet, å andra sidan, må vara lite större, klumpigare och sämre på att prestera välljud än det moderna elementet jag satte in, men man kan ändå se släktskapet mellan det gamla och det nya. Inte alls samma utveckling som kring elektroniken. Inte ens i närheten.

Slutligen har vi också lådan, men sitt fanér, sitt glas, sina vred och sin lätt rundande 40-talsestetik. Den var alldeles säkert gjord för att vara en fin låda redan på 40-talet, men jag skulle bli förvånad om man då misstänkt att den skulle bli anledningen till att radion hängde med och såldes en gång till över 70 år senare.

Vad tar jag då med mig från det här projektet?

Ett, det är svårt att förutse framtiden. På samma vis som man på 40-talet inte såg transistorn som kom att förändra världen finns det garanterat områden i dag där vi antingen inte ser framtiden komma rusande eller precis börjar se möjligheter utan att inse den fulla vidden.

Två, man ska inte förutsätta att allt förändras för den sakens skull. Högtalaren är ett lysande exempel på teknik som egentligen inte sett någon revolutionär landvinning sedan 1925.

Tre, det går alldeles utmärkt att hellimma tvättat linnetyg med utspätt trälim, funkade finfint på första försöket.

Fyra, är man inte audiofil så finns det utmärkta bredbandselement³ att köpa för en väldigt liten peng.

Fem, bra kvalité i produktdesign ger inte nödvändigtvis designklassiker, men jag är rätt övertygad om att den här radion hade åkt i soporna för länge sedan om den varit gjord av plast eller byggd med mindre kärlek. Nu fick den i stället ett nytt liv.
Det är inget som kommer till nytta för de som designade och byggde den. De tjänar inga pengar på att jag handlar på loppis. De är troligtvis också döda, så vetskapen skulle inte heller ge dem något - men jag gillar ändå tanken på att det man gör har en chans att överleva en själv på sätt man inte hade föreställt sig.

Och man kan ju inte låta bli att fundera över vad man själv lämnar efter sig, i form av saker, i form av tankar och i form av avtryck.