En påve i sin egen uppgång
V i har, likt så många andra, ett trapphus utanför kontoret. Det här trapphuset delas av en tandläkare, några tämligen suspekta kreditföretag, Region Skånes hörsel– och dövenhet och Oracle. En brokig skara inrättningar och en garant för en strid ström av ett spännande klientel mest hela dagen lång.
Detta leder, lustigt nog, till tre problem.
Det första problemet är socialt till sin natur — om någon passerar en dörr är det ju självklart att man kan bli insläppt samtidigt. För så fungerar det ju, det vet ju alla.
Två, jag är relativt anal vad gäller dörrar. Är det så att du ska få passera en stängd dörr så har du antingen nyckel, kod eller någon som öppnar åt dig. Porttelefonen uppfanns av en anledning.
Tre, det är ett trapphus. Hade det varit kontorsdörren är det en helt annan femma, men i trapphuset så är det åh så lockande att ändå släppa lite på dörrhållningen av rent medmänskliga skäl.
Så jag blir någon slags jävla småpåve över trappuppgången. Jag avskyr det, men det är ingenting mot vad de stackars jävlarna som vill in genom dörren gör, ety jag har inga problem att ställa mig i vägen.
Vilket i sin tur leder till.. låt oss säga rätt spännande konfrontationer.
Damen som försöker tränga sig in med orden ”Men jag kan koden”. Ah, trevligt. Och jag är sultanen av Brunei. Andra avarter av den här är ”Men jag jobbar här inne” eller (från Arvikafestivalen) ”Jag är ordförande för parken”. Påståenden som jag inte har någon som helst chans att verifiera. Det spelar liksom inte så jävla stor roll att de själv är hur säkra som helst.
Eller högpoängaren som en lördagsförmiddag står och trycker på porttelefonen som om den stackars apparaten förtjänar ett snabbt möte med ett baseballträ. Som sedan högljutt och väldigt irriterat proklamerar att hon minsann ska till tandläkaren och porttelefonen fungerar ju inte och det här är ju JÄTTEDÅLIGT. Så jag erbjuder mig att åka med upp till tandläkaren, mest för att tantens huvud annars riskerade explodera där och då.
Har ni någonsin provat att åka hiss med någon som inte riktigt kan bestämma sig för om du förtjänar någon slags (litet) tack för att du råkade ha en nyckel, eller förakt för att du inte tar Guds Gåva till Mänskligheten på orden? Inget jag rekommenderar.
Väl uppe på femte plan visar det sig att världen är en ond, hård, mörk och surrealistisk plats — tandläkaren har, ve och fasa, stängt.
Skadeglädje kan komma plötsligt, som man säger. Om resan upp i hissen var lurig så är det inget mot resan ner. Hade jag inte klarat att hålla masken hade ni kunnat läsa en artikel om blodig mordplats i en hiss i Malmö…
Herrarna har än så länge kört med komplett meningslösa påståenden i porttelefonen. Killar som säger ”Jag ska in här” och inget mer verkar inte jättebra på att hantera ett nej. Just saying.
Låt mig slutligen avslöja en hemlighet — det som funkar bäst, i alla fall på mig: ”Jag har varit hos tandläkaren, det är skitkallt ute och jag vill vänta i porten i stället”. Fair enough. Det är Malmö, mucka inte med folk som har tandont — de kan vara beväpnade.
Tack
H ar ni tänkt på hur ofta och fel vi egentligen använder ordet? Det reduceras till något mekaniskt — ett ord man Ska säga i vissa situationer.
Skickar du smörkniven? Tack. Kan du räcka mig hammaren? Tack.
Vardagligt. Man lär sig det från barnsben, ety det är ohyfsat att inte säga tack. Att det sedan rapas upp per automatik spelar inte fullt så mycket roll. Visst, det finns ett jättevärde i att lära sig förstå tacksamhet, men blir det verkligen bättre av allt detta tackande?
Än värre är det i handeln, där det inte bara är Vanligt Gammalt Hyfs som ställer till det, dessutom säljmanualen. Den som säger att man ska hälsa på kunden när man börjar scanna dennes varor, alldeles oavsett hur bra dag man har, hur stressad man är och hur ihåligt det låter. För det är så man Ska göra. Tydligen.
Det är så man Ska göra till den milda grad att folk (nåja, i alla fall jag) hajar till om personen i kassan inte säger hej. Pavlov, någon? Varorna scannas, det ska betalas och sedan ska det tackas för betalningen.
Ungefär här föreligger det en risk för tack-overload hos de väluppfostrade svenskarna:
– Det blir 75 kronor, tack.
– Här har du en hundralapp.
– Tack. Här får du växel.
– Tack.
– Tack och hej.
Vad betyder tack här? Vi har definitivt frångott tacksamhet och begett oss in i territoriet där man med tacket bara bekräftar att man hänger med i processen.
Än värre: hela konceptet ”tack för att du handlar här”. Vaddå tack? Jag handlar hos er för att ni antingen erbjuder bäst service, är billigast, serverar vad jag är sugen på att äta eller ligger på rätt ställe. Det är ni som har gjort något rätt och jag som utnyttjar det, förvisso mot betalning — men givet det, varför ska ni tacka för att jag är för lat för att göra mat och knallar in hos snabbmatsmånglaren?
Ja, jag är kund. Inte gud, Skaffa en ryggrad, stå upp för er själv, både som företag och som knegare inom handeln. Det är knappast ni som ska tacka.
Jag ska straffa dig, i honans namn!
V issa ämnen drar till sig debattörer som goda intentioner till trots totalt lyckas sänka en god diskussion på fyra sekunder. Man går från något som kunde varit givande till ett åsiktsmoras med skyttegravar och taggtråd.
Politik, definitivt. Sport, jovars (i ärlighetens namn kanske lite av poängen med att vara en supporter är att inte bry sig om statistik, verkligheten i stort eller det faktum att ens lag är medelmåttigt), men det ämnet som stör mig mest är feminism.
Störde du dig på den meningen? Eller kanske nickade du instämmande? Bra, då ser du problemet, ety jag misstänker att merparten av er som läser det här hamnar i ena eller andra lägret helt utan att jag ens förklarat vad jag menar.
Sluta upp med det. Ni är en del av problemet.
Feminism
”Vad är feminism” på Google ger svar från Wikipedia, Tjejouren, Unga feminister, Flashback och Nordisk.nu. Ägnar man tre minuter åt att läsa kommentarer kan man snabbt konstatera att det finns en milsvid skillnad i hur ordet uppfattas av gemene läsare. Spelar inte så stor roll vad SAOL säger för den bostavstrogne, att alla feminister man känner minsann bara är fittor som får för lite kuk eller om man råkar ha 200 högskolepoäng genusvetenskap och vet att man minsann har rätt. Förlåt, rättast.
Det är inte så enkelt att man själv vet bäst och nästan alla andra bara är förvirrade och inte vet vad de pratar om. Man skulle faktiskt kunna tro att folk snarast fäller taggarna utåt om man ger sig in i en diskussion med den inställningen. Troligen med rätta.
Strategi
Du är inte nöjd med samhället? Vill förändra? Topp. Det blir i värsta fall lite tid åt helvete och i bästa fall lite samhällsutveckling. Så hur går vi till väga?
Kanske läsa in något om systematiskt förtryck i en bit text? Det är alltid poppis. Har författaren (eller författarinnan!) valt att använda ‘han’ som personligt pronomen i stället för ‘hen’? Tydligt exempel på systematiskt språkförtryck. Påtala det löjliga i detta, gärna i orädda ordalag. Personen vet nog inte hur korkad han är, bäst att göra det tydligt — så kanske andra författare fattar vad de behöver göra för att slippa förlöjligas.
Eller kanske kan vi ta en bit godtycklig data och analysera den ur ett lämpligt perspektiv? Något om bradgmedaljörer kanske? Så kan vi extrapolera lite grann, eftersom läsarna faktiskt tycker det är roligare med en färdigtuggad åsikt som kan förstärka deras egna. Det blir trogna läsare — låter väl toppen?
Möjligen skulle man kunna dra in lite särbehandling i det hela också. Ställ dig frågan om du kan måla upp dig själv som offret och på så vis från underläge slå upp på de hemska förtryckarna — alla gillar en underdog, det handlar bara om positionering och att peka på hur jävla äckliga de förtryckande kvinnoasen/mansasen faktiskt är.
Sådär, tre finfina strategier som bevisligen genererar gott om medhåll från den egna falangen och pagehits på nätet. Då måste väl leda till en samhällsförändring åt ett Bra håll, eller hur?
Skämt åsido
För er kamp på precis vilket vansinnigt sätt ni vill, men bli inte så jävla förvånade om folk börjar se er som driftkuckun och rulla på ögonen när Den Skitviktiga Frågan kommer på tal.
Får ni ingen som helst positiv respons utanför er egen falang? Då är det kanske inte världen det är fel på.
Bild från sxc.hu.
Välplacerat respekterande förakt
J ag läste i tidningen om en elallergiker i Mora som miljökontoret i kommunen i fråga ämnar gå till mötes genom att ombe lokala TV– och mobilleverantörer anpassa sina sändare för att på så vis skapa en (relativt) strålningsfri zon.
Det är två saker som slår mig när jag läser den artikeln; först och främst att en kommun faktiskt är beredd att ta till så pass grova medel för att lösa ett väldigt odefinierat problem.
Flip
Man kan kalla mig hård och kall om man vill, men jag skulle bli rätt förbannad om Svedala fann för gott att sabba min mobiltäckning — dessutom till en godtycklig nivå — för att någon i närområdet hävdar sig bli påverkad av strålningen.
Men det är lustigare än så — just elsanering är något kommuner rätt ofta ger stöd för, mest för att göra folk gladare. Elallergikerna refererar gärna till en hel hög med källor de anser stöder dem (googla på 72–8346/2007 så hittar du en skrivelse från Socialstyrelsen som refereras frekvent men som lustigt nog inte går att hitta på Socialstyrelsens hemsida..) men nämner inte — vilket kanske inte är så konstigt — papper från samma myndigheter som säger annat.
Världshälsoorganisationen yttrycker det elegant och som följer:
EHS is characterized by a variety of non-specific symptoms that differ from individual to individual. The symptoms are certainly real and can vary widely in their severity. Whatever its cause, EHS can be a disabling problem for the affected individual. EHS has no clear diagnostic criteria and there is no scientific basis to link EHS symptoms to EMF exposure. Further, EHS is not a medical diagnosis, nor is it clear that it represents a single medical problem. — Wikipedia
I ljuset av detta (och otaliga andra studier och utlåtelser), varför är det rimligt att bekosta elsanering om vi inte på samma vis bekostar annat som folk tror hjälper mot deras åkommor? Dessutom i stället för att faktiskt försöka hitta någon slags rotorsak.
Det var min första (samt för ämnet stående) reaktion, men det leder oss osökt in på den andra saken som slog mig.
Flop
Skiljer sig elallergi egentligen från en massa andra saker i samhället? Folk som har tilltro till att bostadspriserna alltid kommer gå upp och således är skuldsatta till förbannelse värnas om så de — gud förbjude — inte måste sälja (kanske till förlust) och flytta. Vi skatteutjämnar mellan kommuner för att det är synd om obygden. Vi har ett parti i riksdagen som likt en elallergiker envist härleder precis allt de lider av till en fix idé.
Eller om man vill bli lite mer teologisk; skiljer det egentligen något på en tro på en imaginär koppling mellan gud och människan och en tro på en imaginär koppling mellan elfält och människan?
Kanske är det inte så knasigt att vara elallergiker ändå, när allt kommer till kritan.
Anställningsintervjun
F ör första gången på bra många år satt jag nu i veckan åter med och gjorde anställningsintervjuer. Det finns redan en uppsjö med sidor som spottar ur sig mer eller mindre bra tips, men återhållsamhet och att undvika redundans har ju som bekant aldrig riktigt varit min grej. Ni får således några till, från mitt perspektiv som intervjuare.
Det där med intervjustil skiljer sig som bekant rätt mycket mellan folk och folk, så ta allt med en nypa salt. Handlar det om att jobba inom väldigt strikta processer, med ett väldigt specifikt och hyfsat standardiserat verktyg — eller jobb där man inte behöver vara speciellt kreativ — är det här inte nödvändigtvis rätt frågor att preppa för.
Däremot är det frågor som jag tycker funkar bra när man ska sålla agnar från vetet för den sortens jobb där folk behöver kunna tänka på språng och man faktiskt förväntas kunna prata med kunder.
Den öppna frågan
Så det här med användares personliga uppgifter — hur ser du på det?
Jag gillar att langa in någon fråga som går att tolka ganska fritt och rör någon perifer del av vad arbetet handlar om. En öppen fråga blir intressant från tre håll: Dels hur intervjuoffret hanterar att få en ganska oväntad fråga som inte har ett enda distinkt svar, dels hur de tolkar frågan och slutligen hur (och vad) de svarar.
Det viktiga är egentligen inte att komma med ett riktigt rejält genomtänkt svar — realistiskt sett är det väldigt svårt att komma med ett sånt på kommando och ingen förväntar sig det i verkligheten. Men att kunna prestera ett intressant svar, dessutom utan att se ut som bambi i strålkastarljuset — är bra.
Att häva ur sig någon platityd som låter fin men saknar eftertanke, mindre bra. Likaledes är det inte jätteoptat att sitta och säga ”hmm..” alldeles för länge. Hantera situationen, gör det snyggt.
Let’s talk about you
Stod det inte i ditt CV att du spelade brädspel? Vilken sorts spel gillar du?
Om den öppna frågan inte nödvändigtvis handlar om att få ett genomtänkt svar så kan man på ett lite annat vis förutsätta att folk har bra koll på sina egna fritidsintressen. Börjar man gräva lite (och här hjälper det ju om man själv som intervjuare har i alla fall någon slags koll på området ifråga) ser man ganska tydligt hur mycket den som intervjuas har tänkt kring sina hobbies och hurtillvida denne kan lägga fram tankarna på något samlat vis. Femton sekunder här säger mig både om du funkar som föreläsare och om jag faktiskt skulle kunna våga slänga fram dig framför en kund.
Entusiasmen är också viktig. Kan man inte frammana entusiasm för det man håller på med av egen fri vilja på fritiden är det troligtvis ännu svårare att frammana entusiasm för det man gör på arbetet.
Händer, fötter, mun
Kroppsspråk är nog så viktigt och det här är kanske något av det som är enklast att öva på. Det kan vara helt OK att anställa folk som inte är väldigt självsäkra redan i grund, men det är problematiskt i fall de är så osäkra så det blir ett problem.
Sitt alltså inte hopkrupen med händerna ihop, fötterna med tårna pekandes inåt och blicken bortvänd. Vi tänker inte slå dig. Det är heller inte nödvändigt att nicka / säga Mhm efter varje halv mening när intervjuaren pratar — jag har inget emot att du visar uppmärksamhet, men varje mening jag säger är inte gospel. Jag blir mycket mer imponerad om du faktiskt förstår punchlinen när vi kommer dit.
Kläder
Stick ut, men på ett vis du tror fungerar för företagskulturen på stället du söker jobb på. Om jobbet är ett självständigt och kreativt jobb är kanske inte skjorta och slips det absolut bästa sättet att marknadsföra sig själv på. Ta något som ser helt och rent ut och som du passar i och är bekväm i — oavsett om det är en t-shirt av lite bättre snitt eller en three-piece suit.
Visst, är det däremot en snustorr jobbannons från något white collar-företag kanske det är svårt att undvika skjorta och slips när man faktiskt jobbar där — men tänk på att du inte lär vara den enda som intervjuas och att jag gärna har något visuellt vis att komma ihåg just dig på.
Var dig själv
Den här är lurig — nästan allt jag har skrivit ovanför handlar om att inte vara sig själv, eller i alla fall försöka slipa av alltför vassa hörn. Samtidigt är det nog så viktigt att man faktiskt visar på sin personlighet ordentligt, även om (och ibland speciellt på grund av att) den går emot rådande normer. Det går att spela teater under en intervju, men du vill inte spela teater åtta timmar varje vardag om du blir anställd.
Speciellt intressant blir det om du ska arbeta för ett utländskt företag — ta reda på hur det arbetskulturen överlag fungerar i företagets hemmahamn (det framgår tyvärr sällan ur jobbannonsen, så man får kolla lite på nätet). För att ta mitt eget jobb som exempel så känns det väldigt mycket mer intressant med amerikaner eller asiater som fungerar lite mer som svenskar — vågar säga vad de tycker, inte stirrar sig blind på hierarkier och faktiskt vågar säga Shit under en intervju.
Det är inte rättvist
Nej, det är det inte. Jag kommer bilda mig en uppfattning om dig väldigt, väldigt fort. Jag kommer förutsätta saker om dig redan innan vi träffas. Statistiskt sett kommer du inte få jobbet. Det kan bero på rena skitsaker, det kan bero på att jag hade en dålig dag. Stå på dig — lämpligen inte genom att stalka mig och skriva meddelanden i blod på min dörr, men genom att gå med huvudet högt in på nästa intervju också.
Var självkritisk, men inte dömande.
Mer på ämnet finns i en rätt ny och bra artikel på The Register.
Modern (psykologisk) krigsföring
D et är väldigt få datorspel jag faktiskt spelar färdigt. För– och nackdelen med att vara sjukt kräsen: har de inte hänt något intressant under de första tre minuterna så går det bort. Numera är det bara två serier av rediga datorspel, till skillnad från mobila tidsfördriv, som jag följer — Modern Warfare och The Witcher (och med det erkännandet så föreställer jag mig en suck från Åsa Roos som för övrigt skriver intressanta saker om identifiering med karaktärer i spel. Sorry Åsa 
)
Modern Warfare 3, nyligen släppt, är dessutom den biten paketerad underhållning som under premiärdagen har sålt allra bäst av all underhållning — det spöar alltså alla filmer och andra spel. Slutsatsen man kan dra är att folk förväntar sig en viss mängd Kul av spelet — nog med Kul för att köpa det osett. Grisen i säcken. Pistolen i lådan. Kniven i njuren. Ni greppar.
Så varför? Varför säljer just Modern Warfare så bra? Temat är att man springer runt med sin gubbe och skjuter andra gubbar (som inte tål jättemånga kulor på det pikanta viset ens egen gubbe gör) — det är inte direkt ett koncept som i sig bryter ny mark. Pang-pang i 3D har vi haft sedan 80-talet.
Jag tror lösningen ligger mycket i det mycket svåröversatta engelska ordet immersion; spelet gör så mycket som möjligt för att inte vara i vägen — man ska inte tänka på att man spelar ett spel. Man ser ungefär hur mycket ammunition man har kvar, men den en gång i tiden så obligatoriska hälsomätaren är borta — och med den nästan allt annat som avslöjar avstånd mellan spelets verklighet och spelaren.
Den andra delen av lösningen handlar om rewards, att man får någon slags känsla av belöning när man lyckas med något. Belöningarna kommer rätt ofta, man hinner nästan inte bli blasé på det man håller på med just för stunden.
Kicken just i MW3-fallet kommer i att belöningarna ofta är just i formen av mer immersion. Du lyckas ta dig fram till punkt A, något uppseendeväckande händer som gör att spelets progression förändras — du får ett nytt mål. Även om man är samma gubbe som springer omkring och skjuter på andra gubbar så blir det nästan som ett scenbyte i en film — och vips så har man fått något nytt att utforska som håller ens intresse på topp i några minuter till, ända tills nästa scenbyte.
Till och med när man inte gör något tenderar spelet ta sig framåt. Väntar jag några sekunder i stället för att springa ner för en korridor gör ofta någon av mina (datorstyrda) squad mates det i stället. Dessutom efter precis så lång tid som behövs för att man inte ska hinna känna att spelet stannat upp bara för att man står still.
Dessutom spelar man inte någon specifik karaktär eller i någon specifik geografi tillräckligt längre för att det ska hinna bli för hemtamt. Det är tvära kast mellan storstäder, sandstormar, tempel, slott och fan och hans mormor. Ibland ska man springa och skjuta för fullt, ibland smyga. Variation hjälper.
Någon har tänkt till en hel del kring hur folk ska spela det här spelet och hur det kan hjälpa dem på vägen. Styra spelaren, visst — men på ett tillräckligt subtilt vis så det fortfarande ska kännas som att spelaren är den som styr — och presentera nog med Saker Som Händer så man inte ska hinna komma ihåg att man kan ha tråkigt också.
Innehållet är kanske lite sisådär intressant egentligen — MW3 blir ju spelvärldens motsvarighet till någon actionfilm — men formen är något vi alldeles säkerligen kommer se mer av. Det vore jätteintressant att se ett verk med ett lite djupare budskap använda sig av samma format.
Avslutningsvis — psykologi som grund för spel ser vi nog mer av i mobila tidsfördriv också — det finns en intressant artikel om psykologin bakom Angry Birds som försöker förklara en del kring varför spelet är beroendeframkallande.
Lurad
M in förbannelse de senaste fem eller så åren — sedan jag flyttade till Skåne, alltså — är att jag aldrig har tid att göra något i Stockholm när jag väl är uppe i trakten igen. Inget undantag den här gången heller.
Maria har en del släkt i Stockholm. En sommarstuga har sålts, den ska vara tom på tisdag och det fanns ”lite kvar att göra”. Ni vet de där programmen på TV där folk har samlat på sig metervis med ski.. saker på höjden i sina hus och tar sig fram mellan sina högar. Kåkar där man hittar tre eller fyra döda katter när de väl städas ut.
Så illa är det inte här. Turs nog. Då hade jag nog fan tagit bilen och åkt söderöver i ren självbevarelsedrift. Vissa vibbar finns dock kvar — man kan raskt konstatera att det jag ser som en naturlig sak att slänga inte nödvändigtvis är fullt så naturlig för en dam i sina bästa år (80+) och att saker gärna får sorteras innan det ska slängas.
Om man nödvändigtvis ska finna sig själv mitt i ett TV-program.. kunde det inte ha varit något lite mer upplyftande? Fångarna på Fortet, kanske. Eller något där man kan vinna en jättehög med pengar.
Turs nog har jag chansen att rekuperera på soffan hos en amerikabrevsskrivare, i gott sällskap av ett par gamla gubbar från norröver. En sällsam bit socialiserande. Ett vattenhål — innan det är dags att åka tillbaka, sova en stund och invänta dagsljuset för en till dags gloriöst skrotlyftande.